Väderfenomen av Anna Fock

Väderfenomen är den först boken jag läser av Anna Fock. Men kanske inte den sista. Den här romanen är en släktkrönika och spänningsroman i ett, som kretsar kring kärnavfallsolyckan i Majas 1957..

Vi kommer in i diegesen 1982, då ska protagonisten Igor 14 år möta en vän som visar sig ligga död i skogen. Parallellt i korta analpeser redogör Fock för hemligheterna kring arbetet med kärnavfallet från 50-talet och framåt. Vi följer Igor som utbildar sig, blir kär, brottas med normer och Sovjetiska levnadsvillkor.

Anna Fock säger dig vara besatt av Ryssland, och det är uppenbart att gedigen research föregått nedtecknandet av den här romanen. Det är jätteintressant att läsa om Majak, jag gillar både idén och utförandet. Kul att följa många olika personer i olika generationer.

Men jag blir aldrig helt fängslad. Karaktärer och händelser ter sig bitvis förutsägbara och orealistiska. Igor är vår hjälte och hans kärleksrelation med Ljuba är idealiserad på ett sätt som inte faller mig i smaken. De blir aldrig irriterade på varandra, deras kroppar ”förändras i synk så att deras former passar varandra”. Va?

Skildringen av Ryssland upplever jag som typiskt utifrån. Jag saknar målande miljö- och kulturbeskrivningar. Det är mest ortsnamn och ryska personnamn som står för det ryska. Exempelvis beskrivs den lokala flygplatsen som ”sliten”, det är ingen vidare gestaltning och skapar inte inifrånkänsla.

Vidare är det små bagateller som stör mig, exempelvis: ”…handslaget var något fastare än det hade varit åtta år tidigare…” (sånt minns ingen).

På det stora hela en spännande berättelse med intressant huvudtema och fina karaktärer. Men den är lite onödigt lång och när alla trådar knyts samman avslutningsvis sker det på ett väl tillrättalagt sätt.

Kommentera