En vacker dag av Tomas Bannerhed

Om människans litenhet och naturens storhet. Författaren är fågelskådare och delar med sig av sina artkunskaper. Men också en del om författaren själv och hans inte helt enkla förhållningssätt till livet och till sin pappa.

Att läsa sig till naturupplevelser är ju egentligen motsägelsefullt. Det här är ett lyckat försök från Tomas Bannerheds sida att försöka dela sina naturupplevelser med någon annan än fåglarna och insekterna. För mig som föredrar att läsa om naturen framför att vistas i den utan bok, är det en härlig läsupplevelse. Det är fantastiskt med böcker som ger läsaren möjlighet att skörda frukten av en författares skarpa ögon, stora öron och språklycklighet.

”Lockelsen med att vara i naturen: att slippa blicken på sig själv, den som förmedlas via andra, vad jag inbillar mig att de ser hos mig, hur de bedömer mig. Trasten och törnskatan struntar i vem jag är, om jag ser ut som en lodis eller greve, går i pyjamas eller smoking, och därmed gör jag det själv också.”

Raderna fokuserar hur fantastisk naturen är, att djuren och växterna ger upphov till ro och njutning. Det är upplyftande att bli medveten om hur mycket vacker liv och hopp det finns bara precis utanför fönstret. Mellan raderna förnimmer jag dock ett distinkt misantropiskt budskap. Därför är En vacker dag också vemodig läsning, förmodligen för att jag brottas med samma förakt för människan som tillber tillväxtens evangelium.

Våren är min favoritårstid. (Sommaren har blivit för varm.) Fyra månaders svenskt vårrus kan man – enligt författarens utsago – njuta av om man på cykeln följer våren genom lander från söder till norr. Det ska räcka att cykla tre mil om dagen. Görbart ju!

(Tomas Bannerhed har skrivit två av mina favoritböcker: Korparna och Lugnet.)

Kommentera