Kräldjursmemoarer av Silje Ulstein

Silje Ulsteins debut Kräldjursmemoarer är genrebestämd som en psykologisk thriller men lika mycket är det (dessvärre) en kriminalroman. Parallellt följer vi, i korta avsnitt, fem mer eller mindre klassiska protagonister i jag-form: Roe (erfaren, ilsken, ärrad manspolis, enormt klassiskt), Ronja (ung trevlig tjejpolis, väldigt klassiskt), Mariam (vars dotter försvinner, den känner vi till), Liv (som värdesätter sin orm högst av allt, hör inte till vanligheten) och pytonormen Nero (inte klassiskt alls). Deras berättelser utspelar sig i olika tider (mellan 2003-2017) men ringlar samman vartefter. Jag gillar upplägget, läsningen blir aldrig långtråkigt.

Det är bitvis ganska spännande, men känslan som överskuggar de andra är att det känns konstruerat. Jag lyckas inte undkomma tanken på att ”jag läser en bok”. Dock är den välskriven, med en del intressanta inslag men det har allt slunkit med en och annan klyscha. Kvinnohänder är verkligen inte alltid ”spensliga”. Män kan säkert vara ”hårda utanpå och mjuka inuti” men jag är trött på den stereotypen. Det är stundvis en ganska kvinnofientlig stämning som Ulstein framkallar faktiskt och jag har en del att anmärka på hur hon valt att beskriva kvinnorna. En mamma bryr sig mest om sina naglar och en annan är shoppingberoende, en femtioårig kvinna har minikjol och tjocka vita lår, en mamma väljer att tro på och stödja sin svärson framför sin dotter. Det finns flera exempel.

Jag gillar Liv de andra karaktärerna får jag inte riktigt grepp om. De känns stela och lever inte upp för mig. Vi får veta för lite om dem, kan jag tycka. Karaktären Ronja exempelvis tänker bara på försvinnandet och sina kollegor, saker som passar in i diegesen. Mer realistiskt hade det blivit om hon också tänkt på sin mamma någongång eller att hon behöver städa. Ulstein skrapar på ytan gällande mor-dotter-relationer, den delen hade gärna fått ta mer plats. Greppet med ormens perspektiv uppskattar jag inte alls. Jag anar försök till utifrånblick på människan och också filosofiska ansatser i samband Rakotzbrücke, men även det blir endast av flyktig karaktär. Sen finns det en liten kärlekshistoria med här som känns överflödig. Tyvärr var slutet också en besvikelse.

Lärde jag mig något? Nja, att en pytonorm kan bli tio meter. Kommer jag minnas romanen? Nej, troligen inte. Hade jag roligt när jag läste? Ja!

Tack Wahlström & Widstrand för recensionsex!

Kommentera