Otämjbar av Glennon Doyle

Kortrecension: Jag jag jag plattityd jag klyscha jag jag jag jag jag jag jag galenskap jag jag religiöst dravel jag jag jag smetigt jävla tjafs jag jag jag jag jag jag jag jag filantropi jag jag jag osv.

Den svenska versionen av Otämjbar inleds med ett förord av Alexandra Pascalidou. Det drar ner mina förväntningar rejält, (dock inte tillräckligt ska det visa sig). Pascalidou berättar personliga anekdoter i ganska klyschiga ordalag om hur hon kämpat sig fram i uppförsbacke på patriarkatets berg. Inte för att jag vill bagatellisera hennes erfarenheter, jag är bara mätt på den typen av självcentrerade berättelser à la sommarprat.

Efter följer Doyles förutsägbara prolog om en gepard i bur kombinerad med beskäftiga barn. Sen kommer en sliskig kärleksbeskrivning vars normbrytande sort inte kan väga upp beskrivningar som ”drunknade i hennes bottenlösa blå ögon”. Detta följs av berättelsen om hur Doyle började livet som en så pass duktig flicka att hon ”höll andan konstant”. När hon refererar till vad jag antar är välsmakande livsmedel som ”kalorier” är min gräns vida passerad. Och då har jag bara tagit mig igenom en tiondel av boken. Hon fortsätter sen att leta och hitta ”nycklar”, släppa ut sin själ ur buren, ge fingret åt ”spökena”, hitta den kvinna hon var innan världen sa till henne hur hon skulle vara, riva ner för att bygga upp igen osv osv. Lite dravel om Gud och sen om vilken förträfflig förälder hon är till sin dotter som hon kallar familjens profet (ingen press). Mina låga förväntningar var alldeles för höga för detta banala skräp till bok. Plötsligt framstår förordet som genialt.

Med tanke på att hon hämtar all sin kunskap inifrån, bara håller sig till ”sanningen”, aldrig sviker sig själv och endast lyssnar till sin inre röst är det jävligt konstigt att boken är fullklottrad av klyschor som sagts av tusentals andra så kallade livscoacher (alltså såna som först misslyckats totalt med livet för att sedan tjäna pengar på att berätta om hur bra allt är nu). Det stör mig att hon framstår som omedveten om sina privilegier även om hon nu på sistone förstått att rasism finns. Hon tycks tro att hon är ensam om att slås av nya insikter och bättre självkänsla med åldern. Hon hänvisar inte till feminismen som teori utan får det att verka som att hon uppfunnit hjulet själv. Och sen, kanske det värsta av allt, är att hon uppmuntrar kvinnor att helt låta sig uppfyllas av bara sig själva och bränna resten. Galenskap, eftersom egoismen är ett av västvärldens stora problem.

Men ok! Jag fattar att hon åtminstone delvis har goda intentioner men kanske otur med formuleringarna (eller översättningen?). Jag gläds med Doyle som blivit drogfri, frisk från bulimi och hittat både ”sig själv” och kärleken. Förhoppningsvis varar det. Otämjbar är dock inte för mig. Oklart för vem. Bokens feministiska budskap är i nivå med en ”feministisk” reklamjingel för en butik som nu säljer kläder sydda av barn i ”alla storlekar” där modellerna är retuscherade.

Varför slutar jag inte bara att läsa amerikanska bästsäljare?

Kommentera