dec 10 2021

HERTHA, eller En själs historia av Fredrika Bremer

En feministisk boknörd kan väl knappast göra skäl för sitt epitet utan att ha läst vårt lands första stora idéroman av kvinnorörelsens förkämpe Fredrika Bremer. Hon kanske inte inledde första vågen (det gjorde Nordenflycht ett sekel tidigare), men hon med sitt emancipatoriska arbete ett avtryck som består. Romanen kom ut 1856 och gav upphov till ”Herthadebatten”, om ogift kvinnas myndighet. På 1800-talet stod Sveriges kvinnor under sina mäns, fäders eller andra manliga släktingars förmyndarskap. Fredrika Bremer hade själv lyckats bli myndig 16 år innan hon skrev Hertha, genom att få sin ansökan godkänd av kungen. Som myndig och fri från sina föräldrars förtryck (de var döda) lät hon publicera detta feministiska manifest för vilket hon ”neppeligen väntar nåd af någon svensk man”. ”Jag har för mycket smekt och lekt, och undvikit att stöta och såra”. Lik en tragöd skrev Bremer om den heliga Herthas lidanden varvat med mytologi. I Hertha belyser hon också kvinnors utbildningsmöjligheter och arbetsrätt, kvinnor inflytande på bostadsbyggandet, synen på barnuppfostran och kvinnohistoria som undervisningsämne. Några år efter att boken kom ut fick adel och präster, domare och kungen se sig besegrade, då riksdagen beslöt att ogifta kvinnor över 25 år kunde anmäla till domstol att de ville bli myndiga. 1865 blev de automatiskt myndiga när de fyllde 25 och 1884 sänktes åldern till 21.

Det är så spännande att äntligen kliva in genom Hertha-gate. Flera kvinnliga karaktärer i romanen bär fågelnamn som fru Dufva, Svanberg och Uggla. Passande eftersom kvinnor på den här tiden tvingades leva som vingklippta fåglar. Kvinnorna är många och olika. På 1800-talet var det i den nedre klassen överskott av ogifta unga kvinnor som hade svårt med sin försörjning (incel-problematiken är med andra ord inget nytt). För vår protagonist Hertha Falk är mansbristen ingen förlust, hennes första prioritet är inte att gifta sig. Hon vill vara fri att söka kunskap och vara en del av samhället. Hertha bor med sin patriark till far och sina systrar. Hon är en rak och egensinnig ung kvinna. På många sätt lik författaren i sina strävanden efter jämlikhet och jämställdhet.

”Hon är styfsint och trillsk, säger jag, och behöfver tuktas. Det är duger inte för flickor att få ha sin egen vilja, eller att få råda sig sjelfva. Och det är nu, en gång, min vilja, att mina döttrar skola rätta sig efter min vilja, och inte säga, eller göra något som är mig mot. Jag är herre i mitt hus…”

Vår kvinnliga hjälte bär sin far i sina armar ur ett brinnande hus, hon hjälper fattiga och utstötta, hon lugnar ner en argsint karl genom att spruta vatten på honom, likt Emil i Lönneberga. Hon är god, hennes själ är ren och hon framställs som en klanderfri person. Effekten är moraliserande. Det rimmar illa med min moderna syn på realism – vilken är den genre romen sorterades in under. Men det är ändå gott om realism i Herthas bitvis låga sinnesstämning, i de vardagliga poängerna som löper parallellt med de högre spörsmålen och i representationen av fattigdom, oönskade graviditeter och annat elände.

Språket är förstås gammaldags men inte svårläst. Jag upptäckte att jag tycker det är kul att läsa ”gamlare svänska om hvita qvinnor”. I min version från Vitterhetssamfundet finns dessutom ord- och sakförklaringar längst bak. Det är dock inte språket som i första hand gör den här gamla klassikern till en mäktig läsupplevelse. Det är hur förbehållslöst Bremer presenterar temat och karaktärerna som i en 1800-talskontext är rentut enastående. Vilken klokskap och vilket mod Fredrika Bremer måste ha besuttit. Hon var ingen Daddy’s girl (även om Hertha ibland framstår som det). Att vara så långt före sin tid skulle kunna ta livet av en vanlig människa, Bremer stod inte bara pall (hon led dock av depression) hon lyckades förändra och göra skillnad. Hon skapade en roman som bär inom sig ett evighetsfrö. Läsningen får mig att rysa.

”Menniskosinnet liknar den Svenska ö, (östersjöns öga, Gottland!) som, enligt en gammal sägen, länge syntes ömsom höja sig öfver hafvets yta, ömsom sjunka under den, ända till dess man bar ut eld till ön, hvarefter den blef stadigt uppe. Så stiger, så sjunker ömsom den oroliga ljussökande själens ö, ända tills en eld tändes i den, en eld som heter:…”

Och vad den elden heter är upp till var och en att finna. Att läsa Bremers bok om Hertha kan vara en hjälp på vägen.

dec 07 2021

Vi är fem av Matias Faldbakken

Vad kul det är när man stöter på en roman som skiljer sig ur mängden. Det här är verkligen en säregen historia med en dramatik omöjlig att förutspå.

Det handlar om Tormud, hans fru Siv, och deras två barn Alf och Helene. Tormud var på grund av sin tekniska talang nära att väljas ut till en framstående lärlingstjänst i ungdomen. Men istället blev det några utsvävande år med dryckesbrodern Espen och amfetaminet. Siv hjälpte honom ur missbruket och Tormod blir en pålitlig hantverkande familjefar. Barnen lyckas dock inte fylla det slags tomrum som suger i Tormud. En hund vid namn Snusken, distraherar honom ett slag. Till sist ger Tormod efter för lockelsen. Som en motvikt till det monotona trygga vardagslivet skapar han sig ett projekt; en slags levande lera.

”Precis som Jorstad abstrakt hade fruktat kvällen före, skulle det enda problemet lösas genom att nästa groteskeri sattes i rörelse. Men så är det ju ofta där människorna håller på.”

Vi är fem är dels en realistisk berättelse om en familj på landet, dels rysare med inslag av sci-fi. Språket är mycket bra, enkelt (utan att vara banalt) och innehållsrikt. Det flyter fram som finaste polymerlera. Romanen är i mitt tycke precis lagom lång och lagom detaljerad. Jag läser den som en hommage till kreativiteten. Matias Faldbakkens lekfulla skaparglädje når in i mig.

Vi är fem alluderar på Bibeln (Golem-myten, det första mänskliga livet skapades av lera, demiurgen – hantverkare- skapade jorden, kraften finns i håret etc), asatron (åskguden Tor och hans fru Sif) och Frankensteins monster (relationen mellan skaparen och den cyborg som skapas). Jag älskar när verk anspelar på andra verk, inte minst när det är en av mina favoriter (Frankensteins monster). Faldbakken håller ett renodlat tredjepersonsperspektiv, på så sätt liknar inte boken Shelleys succé men däremot hittar jag liknande andemening; var snäll mot alla, man blir som man behandlas, om du är människa – lek inte Gud. Och om du är man; ta ansvar för ditt eget inre tomrum/vilddjur utan att låta det gå ut över andra, ansträng dig för att din kärleksrelation ska fungera, självreflektera, tänder du kanske på män? Fly inte in i rus och projekt, den del av dig som du vill förtränga kan ta sig obehagliga uttryck.

Det är helt klart någonting med manligheten som intresserar författaren och som han vill undersöka. Tormods pappa månade om att Tormod skulle bli en duktig hantverkare, absolut inte teoretiker. Tormod inkarnerar den uppfattningen som sedan går på tvärs med nästa generation i sonen Alf. Tormods kropp är ofta i berättarens fokus, den är manlig och stor, stark och muskulös. Detta står i stor kontrast till hur Siv beskrivs där hon ligger i soffan och äter godis och kollar serier, hennes kropp är som en deg. Oklart huruvida det är berättaren som i sedvanlig bromance vurmar för Tormods muskler och äcklas av Siv, eller om det är Tormod själv. Han är i alla fall inte intresserad av henne, annat än som avstampsbräda. Han är ingen direkt mansgris, han handlar, lagar mat och umgås gärna med barnen. Men han är inte kär i sin fru. Framförallt är han konflikträdd. Här får vi utmärkt diskussionsunderlag, då det finns luckor som lämnar tolkningsmöjligheter.

Det här är alltså en rolig och välskriven bok om (bland annat) manlighet, droger, hantverk, hårdrock och lera. Får inte den här män att läsa så vet jag inte vad. (Ursäkta fördomsfullheten.)

Tack Albert Bonniers Förlag!

dec 06 2021

Profeten av Kahlil Gibran

1923 skrev Kahlil Gibran Profeten, ett andligt, poetiskt och prosaiskt verk – en citatens skattkista. Vid Gibrans begravning (1931) i Libanon, vandrade hundratals präster och religiösa ledare: katoliker, protestanter, ortodoxa, judar, bahaier och muslimer sida vid sida i begravningsprocessionen. Profeten är bara drygt hundra sidor men sprängfylld med klokskap om livets mysterier. Den utspelar sig i den fiktiva kuststaden Orfalese (någonstans i norra Afrika / Västasien). Profeten heter Almustafa, han ska återvända till sitt hemland men innan han kliver ombord på det skepp som kommer för att hämta honom ber invånarna i Orfalese honom att berätta om tiden, friheten, skönheten med mera. Några avsnitt känns igen från bröllop och dop. Boken består av 26 betraktelser, som är högtravande men också väldigt vackra. Somliga budskap förkastar jag fullständigt, andra älskar jag. Nedan kommer mina favoritavsnitt:

Om äktenskapet:
”Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.
Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. ”

Om barnen:
”Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar av livets längtan efter sig själv. De kommer genom er men inte från er. Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar ty de har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar. Ty deras själar vistas i morgondagens hus som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar. Sträva att efterlikna dem, men försök inte att göra dem lika er. Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt. Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar. Bågskytten ser målet på det oändligas stig och han böjer er med sin makt för att hans pilar skall gå snabbt och långt. Låt er i glädje böjas i bågskyttens hand. Ty liksom han älskar pilen som flyger älskar han också den båge som är stadig.”

Om att ge:
”Ni ger endast lite då ni ger av era ägodelar.
Det är då ni ger av er själva som ni verkligen ger. Ty vad är era ägodelar annat än ting, som ni förvarar och vaktar av fruktan för att kanske behöva dem i morgon? […]
Det finns människor som ger en smula av det myckna de äger, och de ger för att bli prisade och deras dolda avsikt gör deras gåvor fördärvliga. Och det finns andra som äger lite och ger allt. De tror på livet och dess överflöd och deras kista är aldrig tom. Somliga ger med glädje och denna glädje är deras belöning. Andra ger med smärta och denna smärta är deras dop. […]
Det är gott att ge, då någon ber er därom, men det är bättre att ge oombedd, av insikt. Och för den givmilde ger sökandet efter den, som ska taga emot, större glädje än givandet. Finns det något som ni skulle vilja undanhålla? Allt vad ni äger, ska en dag ges bort; Ge därför nu, så att givandets tid förunnas er och inte era arvingar. Ni säger ofta: Jag skulle vilja ge, men endast åt dem som förtjänar det. Träden i er trädgård säger inte så, inte heller hjor­darna på era betesmarker. De ger för att få leva, ty att undanhålla är att dö. Den som är värdig att få uppleva sina dagar och nätter är väl även värd allt annat av er. Och den som har förtjänat att dricka ur livets hav, förtjänar väl också att fylla sin bägare ur er lilla bäck? […]
Ty i verkligheten är det livet, som ger åt livet självt, medan ni som anser er vara givare endast är vittnen. Och ni som tar emot – och ni mottager alla – ikläd er inte en börda av tacksamhet, för att inte därigenom lägga ett ok på er själva och på den som ger.”

Om köpenskap:
”Och innan ni lämnar torget, se till att ingen har gått sin väg med tomma händer. Ty jordens Ande sover inte lugnt hos vinden förrän den minste av er är tillfredsställd.”

Om glädje och sorg:
”Er glädje är er sorg utan mask. Samma källa, från vilken ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.
Och hur kan det vara annorlunda? Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.”

Om brott och straff:
”Och när en av er snubblar och faller, gör han det för dem som kom­mer efter, som en varning för stenen som ligger i vägen. Ja, han faller även för dem som går framför, vilka, fastän snabbare och säkrare på foten ändå inte lyfte bort stenen som låg i vägen. […]
Och den bestulne är inte utan skuld , till att han blir bestulen.”

Det där sista kan man ju haja till inför i modern tid. Men jag är benägen att hålla med. När det kommer till ägodelar finner jag det inte rättfärdigt att några ska ha mycket och andra lite. Jag förstår att fattiga stjäl från rika och tycker inte att det rakt av är fel. Därför borde tjuven straffas mildare än den som kränker, våldför sig på, dödar eller på annat sätt ger sig på en levande varelse.

Om friheten:
”Och om ni vill avsätta en despot, se då först till att hans tron, som är rest inom er, förstörs.”

Om undervisning:
”Ingen kan uppenbara för er något annat än det som redan ligger slumrande i gryningen av er kunskap.[…]
Ty en människas klarsyn kan ej låna sina vingar till en annan.”

Om samtal:
”Ni talar när ni inte längre har fred med era tankar. Och när ni inte längre kan vistas i ert hjärtas ensamhet lever ni på era läppar, och ljudet är blott förströelse och tidsfördriv. I mycket av ert tal stympas tänkandet. Ty tanken är en fågel i rymden, som i en bur av ord kanske kan utbreda sina vingar men inte flyga.”

Om gott och ont:
”Om det goda inom er kan jag tala, men inte om det onda. Ty vad är det onda annat än det goda, som plågas av sin egen hunger och törst? […]
Ni är goda, då ni strävar efter att ge av er själva. Ändå är ni inte onda, när ni söker er egen vinning. Ty då ni strävar efter vinning, är ni endast en rot, som klänger sig fast vid jorden och söker näring vid dess bröst. Frukten kan ju inte säga till roten: ’Bli som jag, mogen och full och ständigt givande av mitt överflöd.’ Ty för frukten är givandet en nödvändighet, liksom mottagandet är det för roten.”

Den här lilla boken är fylld med ordalydelser som gör mig hoppfull och ger mig sinnesro. Jag har aldrig haft sådan lust att kalla mig kristen som när läser Gibrans ord.

dec 05 2021

Chans av Birgitta Stenberg

Birgitta Stenbergs genombrottsroman från 1961 inleds med att Mari, 15 år, muckar det vill säga släpps ut ur ungdomsvårdsskola. Tanken är att hon ska arbeta, men hon smiter från sin övervakare och liftar hem till Stockholm. Där lever hon sen ett kringflackande liv.

Det var ju underbart och helt rätt av Stenberg att skriva en generationsroman (jämför Jack som jag för övrigt försökte börja läsa en gång men det gick inte på grund av katastrofalt dåligt språk) med en kvinnlig hjältinna ur prekariatet som lever farligt och vilt, mot lagar och konventioner. Hon rumlar runt och irrfärderna löser av varandra. Hon upplever både glädjeyra och dyster backanal. Här finns mens, preventivmedel, abort, homosexualitet och sexuella övergrepp representerade. Stenberg gör sig till de maktlösas språkrör mot överheten. Romanen tar itu med klass, ålder och könsroller och hur dessa parametrar förhåller sig till makt och språk. Det är fint, bara det att jag är en del av den ”tråkiga” och korrekta vuxenvärlden. Jag är redan efter femtio sidor bra less på Mari (att inte sympatisera med huvudpersonen behöver verkligen inte vara negativt per se). Men det är trist att läsa hennes språk som väl är realistiskt i och för sig med (skum) dialekt och felaktig grammatik. Hennes tankebanor är en femtonårings. Hon gillar fart och bilar, det gör inte jag. När Stenberg antar en allvetande berättarröst och förtäljer om Mari och Stefan, gillar jag stilen. Exempelvis lyfter Stefan samernas tvångsförflyttning, hur ont det kan göra att amma och om bröst tänker han:

”Det var något löjligt med kvinnobröst, mjuka körtelpåsar som med artificiell hjälp noggrant formades om till styva vinklar att höja eller sänka enligt modekraven.”

Jag hade nog uppskattat romanen mer om Stenberg hade hållit sig till det allvetande berättarperspektivet. Jag gillar de språkliga funderingarna allra mest:

”Vad är först, personligheten eller språket? […] Det var för övrigt intressant: Han hade läst om abstrakta ord att de födde tankarna istället för tvärtom. Först lär man sig det abstrakta ordet, till exempel tanke, sedan blir man medveten om att man tänker.”

Stenberg väljer att placera de intressanta tankarna hos Stefan, som tillhör en högre klass, är äldre än Mari och går i skolan. Han har författarambitioner. Romanens själva poäng är att Mari är en person som är svår att tycka om. Hon avstår de chanser hon erbjuds, men samtidigt är hon en ganska bra människa innerst inne, bara väldigt utlämnad. Som ungdomsroman på 60-talet måste Chans ha varit guld värd, den blev också filmatiserad. Jag gillar verkligen den realistiska skildringen av en fysisk flicka. Mari luktar svett, hon har hår runt bröstvårtorna, hennes bröst faller ut till sidorna när hon ligger på rygg. Och hon är jobbig som fan.

Som barn bor Mari med sin Onkel som utnyttjar hennes sexuellt. Om det tänker Mari att det var bra eftersom hon tidigt fick lära sig. Det är väldigt obehagligt, ett mycket vågat grepp av Stenberg.

Jag saknar Stenbergs röst, som aldrig förenklade saker och ting eller backade för det obehagliga. Med tanke på hur väl insatt hon var redan på 60-talet i hur turerna runt att beckna knark går, hade hon behövts idag. Hon var en kosmopolit som hade en utifrånblick på det svenska, hon hade foten inne i alla klasser och en imponerande förmåga att inte döma.

dec 04 2021

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Vad innebär det för en människa likt Nora, som har tvingats göra en omvänd klassresa från att tillhöra privilegierad överklass i hemlandet (Somalia i det här fallet) till att placeras i lägsta klassens medborgare i Sverige; invandrare, svart, utan ”giltig” utbildning, osäker på språket, städerska? Hur ska en människa förhålla sig till en sådan dubbelhet? Och vad ska vi vita (inte) göra?

Det här är en roman i tre delar. Den första delen handlar om Noras privilegierade uppväxt i Baidoa, med sina välutbildade föräldrar som samarbetar med de italienska kolonisatörerna. De tillhör en klan med hög status. Nora är vacker och intelligent, hon blir inte omskuren. Hon arbetar som gymnasielärare. Hon får själv välja vem hon vill gifta sig med och får sina föräldrars välsignelse trots att hennes valda man Ahmed tillhör en klan med låg status. Ahmed lever farligt då han är grundare av en regimkritisk tidskrift. Del två tar vid i början av 90-talet då de politiska oroligheterna i Somalia övergår i krig (slaget om Mogadishu) vilket tvingar Nora och hennes familj på flykt. De kommer till Sverige, hennes tid som invandrare utgör del tre.

Temat är jätteintressant och det här är en fin debut av Suad Ali. Det finns en distinkt ilska, i romanen omvandlad till en kraft som attackerar de orättvisor och svårigheter som kvinnor utsätts för i Somalia, på grund av kolonisationen, under krig och flykt, som invandrad kvinna i Sverige. Jag älskar att Ali vägrar låta Nora vara tacksam.

Men det är för lite ”show” och för mycket ”tell” för min smak. Det är för många ord och jag som läsare blir nästan skriven på näsan. Karaktärerna är ganska överdrivna och vissa är inte speciellt realistiska. Jag stör mig på små språkliga detaljer som ”Nora hade inte märkt att Segal hade stått utanför badrummet hela tiden.” (Om hon inte märkt det, vad betyder då ”hela tiden”?) Det finns ganska många sådana konstiga språkligheter.

Romanen förklarar det stora lidande det innebär för Nora och andra kvinnor i liknande situationer. Det är fruktansvärt på många sätt och tröstlöst. Detta är romanens stora vinning. Den som söker svar på vad vi som är födda i Sverige kan göra blir nog besviken. Att försöka förstå och hjälpa till kan lika gärna öka på smärtan och stjälpa, om motiven grundar sig i ”white savior complex”. Vad vita gjort mot svarta är oförlåtligt och hur vi än vill försöka släta över och ställa till rätta, så går det inte. Hopplöshet! Det är den känslan som stannar i mig när jag avslutat boken.

nov 29 2021

Nedstörtad ängel av PO Enquist

Den här korta och kraftfulla romanen publicerades första gången 1985 och skrevs under en period där Enquist led av missbruk. Här finns en berättare som tycks stå nära författaren själv i det att han förlorade sin far tidigt i livet och att han har en väldigt porös gräns mellan vakenhet, dröm och sömn. Jag tänker mig att författarens ångest, självhat, skuld och dödslängtan – som missbruk brukar kunna leda till – drev fram den här enastående skildringen där författaren känner för och ger utstötta människor litterär gestaltning.

Man kan tycka att diegesen är splittrad, med disparata karaktärer vilkas historier löper parallellt. Det känns lite rörigt först men sen förstår jag att det är i berättaren huvud vi befinner oss. Han tänker på dessa människor och låter dem ta plats i honom. Tillsammans ska de lösa uppgiften. ”Tillsammans är man en människa.”

Det är Pasqual Pinon med två huvuden som pryder omslaget. Han fanns på riktigt på 1800-talet och blev upptagen i en turnerande freak-show. I romanen har hans benigna tumör fått en egen allegoriskt anstruken karaktär i Maria. De betraktar varandra som man och hustru. De hör bokstavligen samman tills Gud skiljer dem åt. De kan inte se varandra i ögonen och det är bara Pasqual som kan höra Maria, inuti sitt eget huvud. Omgivningen kallar Pasqual för satans barn, han är avhumaniserad. Maria är ingen alls, förrän Pasqual beslutar sig för att kalla henne Maria.

Sen har vi en annan historiskt levande gestalt; Ruth Berlau, Berthold Brecht älskarinna. Ruth går runt med ett huvud i gips föreställande Brecht. Hon är alkoholist.

Den fjärde tråden spinner runt makarna K och en ung man som mördar deras dotter. Han kallas ”vargen från Säter”. Paret är separerade och hustrun blir intagen på mentalsjukhus. De hatar varandra men har samlag.

Romanen tar itu med vad som definierar det mänskliga och var gränsen går. Flera av karaktärerna avhumaniseras av omgivningen eller sig själva, och de hyser dödslängtan, men är ändå mänskliga. Den handlar om avståndet människor emellan. Svårigheten med att nå fram till varandra. I flera av historierna återkommer läppar som rör sig men utan ljud. Man kan hamna under isen, och gör det bokstavligen i romanen. En annan människa måste komma nära för att smälta isen, ”andas fram sitt ansikte”. Och det för oss in på kärleken som romanens undertiteln ”En kärleksroman” implicerar. Jag hittar mestadels den medmänskliga kärleken (agave), där hämnden enbart är av ondo. Det handlar också om behovet av att bli sedd som människa. Skräcken över att bli sedd och skräcken över att inte bli det. Att få en klar bild av sig själv verkar inte vara möjligt. Människan är alltför komplex och föränderlig.

Jag tolkar Maria som en metafor för en kvinna fångad i ett patriarkat. Det är bara via sin man hon kan göra sig förstådd. Maria ”förblev hela sitt liv infångad i hans huvud”. Vilket också kan betyda att kvinnlighet skapas i huvudet. Maria kan också stå som metafor för missbrukarens relation till alkoholen, man vill både bli av med den och ha den kvar i sitt liv.

Jag skulle kunna ha med massor av citat som påvisar Enquists vackra prosa. Fåglar som lyfter låter läsaren känna att det finns en slags lätthet ändå, i den annars övervägande smärtsamma berättelsen om människor som lider. Det är djupt imponerande hur han lyckas bjuda in till en metafysisk upplevelse samtidigt som den mänskliga realismen hela tiden närvarar.

Alldeles för snabbt kommer det fantastiska slutet som binder samman denna cirkulära kortroman. Vilket också är ett steg bortifrån den linjära kronologin som knappast fungerar väl för att beskriva människans leverne. Jag tolkar texten som en bön om att bli sedd och förlåten, som att den nedstörtade ängeln är författaren själv.

nov 28 2021

Eileen av Ottessa Moshfegh

”På den tiden hade jag nog kunnat hävda att själva livet var som en bok jag lånat på biblioteket – något som inte tillhörde mig och vars lånetid snart skulle löpa ut. Fånigt.”

Vid 24 års ålder, på 60-talet, lever Eileen i princip okysst med sin alkoholiserade pappa. Hon är ätstörd, fantiserar om döden och sex, hon har svårt att närma sig människor och hon hatar det mesta inklusive sig själv. Hon drömmer om att lämna småstaden hon bor i, för New York.

Oerhört intressant berättarperspektiv här. I första person singularis förtäljer Eileen, 74 år, berättelsen. Det här greppet gör att vi måste ifrågasätta berättaren, dels eftersom minnet är bedrägligt inte minst efter 50 år, dels eftersom hennes självbild inte var/är helt rättvis. Vi har en tendens att vara blinda för hur vi framstår utåt, att feltolka andra människors avsikter och att rättfärdiga oss själva. Det är spännande att lägga det pussel av bilder och ledtrådar vi får utifrån vad berättaren väljer att dela – och inte – i sin berättelse. Det är en lättnad att ha den gamla kvinnan med sig i mötet med den unga Eileen.

Förutom att det finns en nerv i denna nyktra prosa, är den också fullmatad med välformulerade meningar som jag vill minnas. Tonen är behagligt avmätt, med explicita detaljer om snorkråkor på bokryggar och diarré i underbyxorna. Jag tycker om hur Moshfeghs tar mig som läsare som gisslan och jag känner väl igen den från årets (livets?) bok Ett år av vila och avkoppling. Det krävs mod och skicklighet att skapa en obehaglig antihjälte som Eileen vilken väcker både sympati och är motbjudande. Författarens psykologiska insikter imponerar i hur hon gör Rebecca till falsk idealist och Eileen vaken realist. Denna dikotomi mellan hur saker ser ut på ytan och hur de verkligen är, finner vi också i julkrubban där Maria under guldtyget är en tom motoroljeflaska.

”En fullvuxen kvinna är som en prärievarg – hon behöver inte mycket för att hanka sig fram. Män är mer som innekatter. Lämnar man dem ensamma för länge dör de av sorg.”

Måste-läsning för alla som gillar Glaskupan.

nov 27 2021

Merit vaknar av Karin Boye

”Den värld som vår herre skapar, den vaknar om våren. Men den värld som människan skapar, den tycks vakna om hösten.”

Efter den fantastiska inledningen fortsätter Merits uppvaknande.

Hon är änka sedan tre år. Hennes man Sune var, när han var i livet, lik Jesus av oförvitlig karaktär. Ju mer tid som passerar sedan han dog, desto högre blir den piedestal hon placerat honom på. Hon ser tillbaka på sitt äktenskap med glädje, trots att det var enformigt. Att nu vara ensam kvar känns meningslöst. Livet upphörde på samma gång som hennes äktenskap.

”’Ni talar av erfarenhet, inte av längtan’, sa den brede mannen stilla. ’Ni är lyckligt gift?’
Hon slog upp ögonen igen. ’Ja, det är jag, kan ni märka det?’ Plötsligt kom hon att tänka på något och tillade hastigt. ’Det vill säga, nu är jag änka.’”

På en bröllopsmiddag blir Merit bekant med Håkan och Rut Willer. Håkan framstår som väldigt sympatisk – för att vara man – men han ser en biktmoder i Merit och förtäljer henne sina synder. Det får Merit att fundera över huruvida hennes man Sune hade hemligheter. Hennes bubbla av självbedrägerier spricker. Hon vaknar och börjar reflektera kring moraliska och existentiella spörsmål, skillnaden på hur hon vill att det ska vara och hur det är. Hur människans skyldigheter, rättigheter och fördömanden förhåller sig till kärlek. Finns det någon villkorslös kärlek?

Boye återkommer således till en central konflikt mellan å ena sidan levande död där förljugenhet och ytlighet råder å andra sidan utveckling via insikt mot äkta liv.

Språket är enastående. Det enkla är det svåra värt, med till synes små medel skapar hon stordåd. Med psykologisk skärpa skildras karaktärerna, ofta via dialog. Det är rent märkvärdigt hur väl hon kunde skildra det finstilta som pågår i långvariga nära relationer. Att hon bara kunde göra det i så unga år?

Jag tolkar romanen om Merit som en varningsskrift över vad som händer när man vägrar möta sin egen sanning. Riktig kärlek, tycks Boye mena, är att älska hela människan med dess brister. Att underhålla sin svagheter och felsteg för varandra hör inte hemma i en bra relation.

Merit med en merit rikare då hon i sitt uppvaknande också inser sitt eget värde.

”Se så lilla Merit, nu ordnar vi det här för dig sa någon som också var Merit.”

Boktips till: Alex Schulman.

nov 26 2021

Nattens skogar av Djuna Barnes

När jag läser Nattens skogar känner jag mig som kvinnan på omslaget; förförd, naken, inne i min egen värld tillsammans med boken som sannerligen är en pärla.

Nattens skogar av Djuna Barnes är väl mest känd som den första romanen där lesbiskt leverne skildras. Det är en modernistisk klassiker som efter trångmål publicerades 1936. Det andra den är känd för är sin svåråtkomlighet. T.S. Eliot – vars förord möjliggjorde publicering – inleder med att ödmjuka sig inför Barnes stilistiska förmåga. ”Så bra att endast den som övat sina sinnen med poesi förmår uppskatta den så mycket den förtjänar”. Jag är ingen van poesiläsare, men om det här räknas som poesi så får ni räkna in mig. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänka”, skrev Esaias Tegnér men då måste han helt ha glömt bort totalitarism och censur som exempelvis Barnes var tvungen att ta hänsyn till.

Det som är okonventionellt, hemligt, ansett som omoraliskt och rent av olagligt – det sker om natten och det utgör romanens tema. Kvinnor i byxor, transpersoner, religionskritik, homo – och bisexualitet, en mamma som väljer bort sitt barn, en är jude, missbruk. Dessa länkar bildar kedjan utanförskap som håller samman karaktärerna.

Det är 1920 när vi i Paris möter den falska baronen Felix Volkbein som umgås med doktor Matthew O’Connor. Matthew talar för mycket för det Gud vill ha nedtystat har gjort hen olycklig. Felix gifter sig med Robin som snart lämnar honom för Nora (baserad på författaren själv). Även Nora får sitt hjärta krossat av Robin, som blir tillsammans med Jenny. De är alla olyckliga, lever som kosmopoliter, dekadent med en relativt fri syn på kön, normer, sexualitet och religion. (Birgitta Stenbergs inspirationskälla.)

”Man vet inte vad man ska ta vägen. En man är en annan person – en kvinna är man själv, fångad i ett enda förfärande ögonblick; på hennes läppar kysser man sina egna. Om hon tas ifrån en ropar man att man har blivit plundrad på sig själv. Gud skrattar åt mig, men hans skratt är min kärlek.”

Och nu kommer jag till det mest fantastiska som jag tror är anledningen till verkets klassikerstatus: SPRÅKET! Djuna Barnes var uppenbarligen ett geni. Jag har nog aldrig tidigare läst något så kärnfullt. Det är lekande lätt och blytungt, det är insiktsfullt och vitalt, suggestivt, surrealistiskt och glasklart. Framförallt är det vackert. Nattens skogar är ett litterärt hantverk av högsta klass. Titta bara hur hon skriver om normer och förväntningar kring den heterosexuella matrisen:

”Vi spetsades på dem som pålar i barndomen när de red genom våra första läseböcker, den ljuvaste av alla lögner som har slagit rot i pojke eller flicka, för hos flickan är det prinsen och hos pojken flickan som gör prinsen till prins – och inte till man. De går långt tillbaka i vårt förlorade fjärran där det vi aldrig har haft står och väntar på oss; det var oundvikligt att vi skulle träffa på dem, för det är vår felberäknade längtan som har skapat dem. De är svaret på det som våra mormödrar fick höra att kärleken var, och det den aldrig blev; de är våra seklers levande lögn.”

Hon skriver fram karaktärerna på ett fabulöst sätt:

”När hon förälskade sig skedde det med en storm av länge samlad ohederlighet; hon blev omedelbart handlande i andrahandskänslor som därför var oberäkneliga. Liksom hon ur språkbrukets solida lagerrum hade stulit eller tillägnat sig talets gåva, så tillägnade hon sig den mest lidelsefulla kärlek hon visste om, Noras kärlek till Robin. Hon var snylterska av instinkt.”

När jag nu bläddrar bland sidorna för att hitta mina valda citat fastnar jag i de ljuvliga metaforerna och vill bara läsa vidare. Det här är en bok att äga och läsa om, och om, igen.

”Ungdom är orsak, verkan är ålderdom; när vi tjocknar om halsen är det fakta vi samlar.”

För trots att det utspelar sig på 20-talet, att karaktärerna till sitt leverne står långt ifrån mitt eget finns här universella värden för oss alla att känna igen oss i. Hur människan förhåller sig till andra djur, till sitt medvetande och sina känslor. Konventioner kring kön, fri vilja, lidelse och självupplevande profetior berör oss alla.

”Du gick omkring i huset som en som har sjunkit under en lättnad. Det var utblottad och vred dina händer, skrattade fånigt och sjöng lite och slog händerna för ansiktet. Teatergester är hämtade ur verkligheten, så när du märkte att du använder dem blev du förvirrad av skamkänsla. När du gick ut för att hitta någon att bli ond på, sa de: ’Herregud, titta på Nora!’ För rivningen av en stor ruin är alltid ett fint och förfärande skådespel.”

Denna pärla må dölja sig bakom ett hårt musselskal, men du tar dig igenom. Var beredd på att diegesen saknar kontinuitet och att handlingen skymtar i bakgrunden. (Man kan ana att det beror på att den bantats ner från 670 sidor till 212. Därtill har översättaren fegat ur och valt bort explicita ordval, som undanröjer den erotiska stämning som Barnes skapat på originalspråk.) Fäst blicken på karaktärerna och deras skuggor, hur de förmedlar vad en människa är. Njut av språket. God läsning!

nov 25 2021

Målarens döttrar av Anna-Karin Palm

Efter att ha blivit helt nockad av Jag vill sätta världen i rörelse och senare Jag skriver över ditt ansikte tänkte jag att jag skulle läsa allt av Anna-Karin Palm. Glad i hågen började jag med hennes genombrottsroman Målarens döttrar (1997). Tyvärr blev jag besviken.

Vi följer Maria och Laura parallellt. Maria söker efter sin försvunna far tillsammans med sin bror Martin. Laura lever ett sekel tidigare. Gemensamt för båda huvudpersonerna är att de befinner sig i England och att båda deras fäder är målande konstnärer. Avståndet till en manlig familjemedlem är ett tema som nog många kan känna igen sig i. Båda kvinnorna blir lämnade av närstående män som väljer att försvinna. Vi får ta del av hur kvinnorna förändras; Laura växer upp, sökandet efter fadern omdanar Maria.

Det finns mycket att tycka om här; kvinnliga protagonister som reflekterar och strävar efter självständighet, fokus på nära relationer, feminism, historia, konst. Men jag tycker inte om stilen även om det absolut finns jättefina stycken. Hon skriver drömskt, känsligt och måleriskt, men för mig framstår texten alltför ofta som många klyschiga ord och högtravande beskrivningar som jag bara vill komma igenom. Exempel: ”de där små rynkorna runt munnen, dem hade hon inte lagt märke till förut” = ansträngd, trött person. (Men Martins rynkor lär knappast ha uppstått på några veckor?) Det är mycket som badar i varmgult gyllene ljus och det tjatas för mycket om andningen. Som att språket lovar en slags substans som sedan rinner mellan fingrarna. Det lite väl många sammanträffanden och en och annan lös tråd som stör mig också.

Om man reducerade den till en tredjedel kanske den hade funkat för mig. Jag gillar ramberättelsen och slutet.