HERTHA, eller En själs historia av Fredrika Bremer

En feministisk boknörd kan väl knappast göra skäl för sitt epitet utan att ha läst vårt lands första stora idéroman av kvinnorörelsens förkämpe Fredrika Bremer. Hon kanske inte inledde första vågen (det gjorde Nordenflycht ett sekel tidigare), men hon med sitt emancipatoriska arbete ett avtryck som består. Romanen kom ut 1856 och gav upphov till ”Herthadebatten”, om ogift kvinnas myndighet. På 1800-talet stod Sveriges kvinnor under sina mäns, fäders eller andra manliga släktingars förmyndarskap. Fredrika Bremer hade själv lyckats bli myndig 16 år innan hon skrev Hertha, genom att få sin ansökan godkänd av kungen. Som myndig och fri från sina föräldrars förtryck (de var döda) lät hon publicera detta feministiska manifest för vilket hon ”neppeligen väntar nåd af någon svensk man”. ”Jag har för mycket smekt och lekt, och undvikit att stöta och såra”. Lik en tragöd skrev Bremer om den heliga Herthas lidanden varvat med mytologi. I Hertha belyser hon också kvinnors utbildningsmöjligheter och arbetsrätt, kvinnor inflytande på bostadsbyggandet, synen på barnuppfostran och kvinnohistoria som undervisningsämne. Några år efter att boken kom ut fick adel och präster, domare och kungen se sig besegrade, då riksdagen beslöt att ogifta kvinnor över 25 år kunde anmäla till domstol att de ville bli myndiga. 1865 blev de automatiskt myndiga när de fyllde 25 och 1884 sänktes åldern till 21.

Det är så spännande att äntligen kliva in genom Hertha-gate. Flera kvinnliga karaktärer i romanen bär fågelnamn som fru Dufva, Svanberg och Uggla. Passande eftersom kvinnor på den här tiden tvingades leva som vingklippta fåglar. Kvinnorna är många och olika. På 1800-talet var det i den nedre klassen överskott av ogifta unga kvinnor som hade svårt med sin försörjning (incel-problematiken är med andra ord inget nytt). För vår protagonist Hertha Falk är mansbristen ingen förlust, hennes första prioritet är inte att gifta sig. Hon vill vara fri att söka kunskap och vara en del av samhället. Hertha bor med sin patriark till far och sina systrar. Hon är en rak och egensinnig ung kvinna. På många sätt lik författaren i sina strävanden efter jämlikhet och jämställdhet.

”Hon är styfsint och trillsk, säger jag, och behöfver tuktas. Det är duger inte för flickor att få ha sin egen vilja, eller att få råda sig sjelfva. Och det är nu, en gång, min vilja, att mina döttrar skola rätta sig efter min vilja, och inte säga, eller göra något som är mig mot. Jag är herre i mitt hus…”

Vår kvinnliga hjälte bär sin far i sina armar ur ett brinnande hus, hon hjälper fattiga och utstötta, hon lugnar ner en argsint karl genom att spruta vatten på honom, likt Emil i Lönneberga. Hon är god, hennes själ är ren och hon framställs som en klanderfri person. Effekten är moraliserande. Det rimmar illa med min moderna syn på realism – vilken är den genre romen sorterades in under. Men det är ändå gott om realism i Herthas bitvis låga sinnesstämning, i de vardagliga poängerna som löper parallellt med de högre spörsmålen och i representationen av fattigdom, oönskade graviditeter och annat elände.

Språket är förstås gammaldags men inte svårläst. Jag upptäckte att jag tycker det är kul att läsa ”gamlare svänska om hvita qvinnor”. I min version från Vitterhetssamfundet finns dessutom ord- och sakförklaringar längst bak. Det är dock inte språket som i första hand gör den här gamla klassikern till en mäktig läsupplevelse. Det är hur förbehållslöst Bremer presenterar temat och karaktärerna som i en 1800-talskontext är rentut enastående. Vilken klokskap och vilket mod Fredrika Bremer måste ha besuttit. Hon var ingen Daddy’s girl (även om Hertha ibland framstår som det). Att vara så långt före sin tid skulle kunna ta livet av en vanlig människa, Bremer stod inte bara pall (hon led dock av depression) hon lyckades förändra och göra skillnad. Hon skapade en roman som bär inom sig ett evighetsfrö. Läsningen får mig att rysa.

”Menniskosinnet liknar den Svenska ö, (östersjöns öga, Gottland!) som, enligt en gammal sägen, länge syntes ömsom höja sig öfver hafvets yta, ömsom sjunka under den, ända till dess man bar ut eld till ön, hvarefter den blef stadigt uppe. Så stiger, så sjunker ömsom den oroliga ljussökande själens ö, ända tills en eld tändes i den, en eld som heter:…”

Och vad den elden heter är upp till var och en att finna. Att läsa Bremers bok om Hertha kan vara en hjälp på vägen.

Kommentera