Målarens döttrar av Anna-Karin Palm

Efter att ha blivit helt nockad av Jag vill sätta världen i rörelse och senare Jag skriver över ditt ansikte tänkte jag att jag skulle läsa allt av Anna-Karin Palm. Glad i hågen började jag med hennes genombrottsroman Målarens döttrar (1997). Tyvärr blev jag besviken.

Vi följer Maria och Laura parallellt. Maria söker efter sin försvunna far tillsammans med sin bror Martin. Laura lever ett sekel tidigare. Gemensamt för båda huvudpersonerna är att de befinner sig i England och att båda deras fäder är målande konstnärer. Avståndet till en manlig familjemedlem är ett tema som nog många kan känna igen sig i. Båda kvinnorna blir lämnade av närstående män som väljer att försvinna. Vi får ta del av hur kvinnorna förändras; Laura växer upp, sökandet efter fadern omdanar Maria.

Det finns mycket att tycka om här; kvinnliga protagonister som reflekterar och strävar efter självständighet, fokus på nära relationer, feminism, historia, konst. Men jag tycker inte om stilen även om det absolut finns jättefina stycken. Hon skriver drömskt, känsligt och måleriskt, men för mig framstår texten alltför ofta som många klyschiga ord och högtravande beskrivningar som jag bara vill komma igenom. Exempel: ”de där små rynkorna runt munnen, dem hade hon inte lagt märke till förut” = ansträngd, trött person. (Men Martins rynkor lär knappast ha uppstått på några veckor?) Det är mycket som badar i varmgult gyllene ljus och det tjatas för mycket om andningen. Som att språket lovar en slags substans som sedan rinner mellan fingrarna. Det lite väl många sammanträffanden och en och annan lös tråd som stör mig också.

Om man reducerade den till en tredjedel kanske den hade funkat för mig. Jag gillar ramberättelsen och slutet.

Kommentera