Eileen av Ottessa Moshfegh

”På den tiden hade jag nog kunnat hävda att själva livet var som en bok jag lånat på biblioteket – något som inte tillhörde mig och vars lånetid snart skulle löpa ut. Fånigt.”

Vid 24 års ålder, på 60-talet, lever Eileen i princip okysst med sin alkoholiserade pappa. Hon är ätstörd, fantiserar om döden och sex, hon har svårt att närma sig människor och hon hatar det mesta inklusive sig själv. Hon drömmer om att lämna småstaden hon bor i, för New York.

Oerhört intressant berättarperspektiv här. I första person singularis förtäljer Eileen, 74 år, berättelsen. Det här greppet gör att vi måste ifrågasätta berättaren, dels eftersom minnet är bedrägligt inte minst efter 50 år, dels eftersom hennes självbild inte var/är helt rättvis. Vi har en tendens att vara blinda för hur vi framstår utåt, att feltolka andra människors avsikter och att rättfärdiga oss själva. Det är spännande att lägga det pussel av bilder och ledtrådar vi får utifrån vad berättaren väljer att dela – och inte – i sin berättelse. Det är en lättnad att ha den gamla kvinnan med sig i mötet med den unga Eileen.

Förutom att det finns en nerv i denna nyktra prosa, är den också fullmatad med välformulerade meningar som jag vill minnas. Tonen är behagligt avmätt, med explicita detaljer om snorkråkor på bokryggar och diarré i underbyxorna. Jag tycker om hur Moshfeghs tar mig som läsare som gisslan och jag känner väl igen den från årets (livets?) bok Ett år av vila och avkoppling. Det krävs mod och skicklighet att skapa en obehaglig antihjälte som Eileen vilken väcker både sympati och är motbjudande. Författarens psykologiska insikter imponerar i hur hon gör Rebecca till falsk idealist och Eileen vaken realist. Denna dikotomi mellan hur saker ser ut på ytan och hur de verkligen är, finner vi också i julkrubban där Maria under guldtyget är en tom motoroljeflaska.

”En fullvuxen kvinna är som en prärievarg – hon behöver inte mycket för att hanka sig fram. Män är mer som innekatter. Lämnar man dem ensamma för länge dör de av sorg.”

Måste-läsning för alla som gillar Glaskupan.