Chans av Birgitta Stenberg

Birgitta Stenbergs genombrottsroman från 1961 inleds med att Mari, 15 år, muckar det vill säga släpps ut ur ungdomsvårdsskola. Tanken är att hon ska arbeta, men hon smiter från sin övervakare och liftar hem till Stockholm. Där lever hon sen ett kringflackande liv.

Det var ju underbart och helt rätt av Stenberg att skriva en generationsroman (jämför Jack som jag för övrigt försökte börja läsa en gång men det gick inte på grund av katastrofalt dåligt språk) med en kvinnlig hjältinna ur prekariatet som lever farligt och vilt, mot lagar och konventioner. Hon rumlar runt och irrfärderna löser av varandra. Hon upplever både glädjeyra och dyster backanal. Här finns mens, preventivmedel, abort, homosexualitet och sexuella övergrepp representerade. Stenberg gör sig till de maktlösas språkrör mot överheten. Romanen tar itu med klass, ålder och könsroller och hur dessa parametrar förhåller sig till makt och språk. Det är fint, bara det att jag är en del av den ”tråkiga” och korrekta vuxenvärlden. Jag är redan efter femtio sidor bra less på Mari (att inte sympatisera med huvudpersonen behöver verkligen inte vara negativt per se). Men det är trist att läsa hennes språk som väl är realistiskt i och för sig med (skum) dialekt och felaktig grammatik. Hennes tankebanor är en femtonårings. Hon gillar fart och bilar, det gör inte jag. När Stenberg antar en allvetande berättarröst och förtäljer om Mari och Stefan, gillar jag stilen. Exempelvis lyfter Stefan samernas tvångsförflyttning, hur ont det kan göra att amma och om bröst tänker han:

”Det var något löjligt med kvinnobröst, mjuka körtelpåsar som med artificiell hjälp noggrant formades om till styva vinklar att höja eller sänka enligt modekraven.”

Jag hade nog uppskattat romanen mer om Stenberg hade hållit sig till det allvetande berättarperspektivet. Jag gillar de språkliga funderingarna allra mest:

”Vad är först, personligheten eller språket? […] Det var för övrigt intressant: Han hade läst om abstrakta ord att de födde tankarna istället för tvärtom. Först lär man sig det abstrakta ordet, till exempel tanke, sedan blir man medveten om att man tänker.”

Stenberg väljer att placera de intressanta tankarna hos Stefan, som tillhör en högre klass, är äldre än Mari och går i skolan. Han har författarambitioner. Romanens själva poäng är att Mari är en person som är svår att tycka om. Hon avstår de chanser hon erbjuds, men samtidigt är hon en ganska bra människa innerst inne, bara väldigt utlämnad. Som ungdomsroman på 60-talet måste Chans ha varit guld värd, den blev också filmatiserad. Jag gillar verkligen den realistiska skildringen av en fysisk flicka. Mari luktar svett, hon har hår runt bröstvårtorna, hennes bröst faller ut till sidorna när hon ligger på rygg. Och hon är jobbig som fan.

Som barn bor Mari med sin Onkel som utnyttjar hennes sexuellt. Om det tänker Mari att det var bra eftersom hon tidigt fick lära sig. Det är väldigt obehagligt, ett mycket vågat grepp av Stenberg.

Jag saknar Stenbergs röst, som aldrig förenklade saker och ting eller backade för det obehagliga. Med tanke på hur väl insatt hon var redan på 60-talet i hur turerna runt att beckna knark går, hade hon behövts idag. Hon var en kosmopolit som hade en utifrånblick på det svenska, hon hade foten inne i alla klasser och en imponerande förmåga att inte döma.

2 kommentarer

    • Susanne Högdahl Holmjanuari 20, 2022 kl. 10:20 e m
    • Svara

    Hej
    Jag har liksom recensenten läst Chans och känner väl igen Maris språk från min uppväxt på 1960-70talet på Södermalm i Stockholm. Till skillnad från den som skrivit recension gjorde det mig mycket berörd. Jag har mycket svårt att förstå hur det kan förknippas med vuxenhet att inte sympatisera med huvudkaraktären Mari, då jag i henne ser en överlevare vars stora specialkunskaper om bilar och teknik tyvärr i varenda text jag läst om boken i tas i beaktande på ett seriöst sätt Om en ska göra en analys om klass ska en väl ställa Stefan litterära kunskaper mot Maris kunskaper om bilar och teknik och reflektera varför det ena anses viktigare och mera användbart. Det bör också sättas i relation till genus och rådande diskurs i de olika segmenten av samhället som huvudkaraktärerna rör sig i. Att recensenten inte märker att det är genom att låta Mari tänka och prata som en 16åring Stenberg skapar en egen och autentisk röst åt Mari, är ett märkligt förbiseende Stenberg skriver Mari inifrån istället för att beskriva henne utifrån , därigenom ger Stenberg Mari integritet även i de situationer hon är mycket utsätt.

    • Ninajanuari 20, 2022 kl. 10:56 e m
      Författare
    • Svara

    Vad roligt att du uppskattade romanen! Jag tycker att Stenberg lyckats väl med att gestalta Mari inifrån, och som jag skrev ifrågasatte jag inte realismen. Den var dock inte helt i min smak, tyvärr.

Kommentera