dec 12 2022

Rum utan titel av Nina Hemmingsson

Hon är på väg ut ur rutan, hon på bilden. Linjerna har hon ritat själv men formen är vedertagen. Jag ser rutan dels som en blinkning till alla dessa rutor som byggt Nina Hemmingssons karriär, men också som en metafor för vad den här boken handlar om; normer och föreställningar i form av ramar gemensamt monterade av individen och samhället.

Det handlar om Eva som på flera sätt tycks påminna om romandebutanten (även om litteratur alltid är större än det biografiska). De är båda födda 1971 och arbetar kreativt med den svarta humorns credo. Hon berättar i jagform om hur livet var för ett drygt decennium sedan. Då hon gifte sig med en arg karl (Karl). Hon försöker ta reda på var det gick snett och varför hon var så ledsen. Rum utan titel är skickligt gestaltad och mycket berörande feelbad om svårigheten med kärlek och relationer. Eva och Karls relation är vad jag förstår fri från både kärlek och reellt fysiskt våld och mycket plågsam. Ensamhet i tvåsamhet verkar vidrigt. Det är skönt att hon med jämna mellanrum pausar ramberättelsen för att via prolepser påminna om att det finns en tid efter detta. Utan karl (Karl).

”- Jag tror att det du försöker lista ut är vad han vill ha, och så vill du ge honom det, istället för att fundera över vad du själv vill.” Säger jagets storasyster redan på sidan 17.

Prosan imponerar stort. Romanen är 300 sidor lång och handlar om det jag ofta läser om (medelklassen som ältar själens obotliga ensamhet), men jag tröttnar inte. Hemmingsson visar sin sårbarhet och känsla av utanförskap och alienation med stor generositet och med tillit till läsarens eget förstånd. Hon avslöjar inte allt, det finns hemligheter och suggestioner för fantasin att jobba med. Älskar det! Jag vill lyfta ett favoritavsnitt som börjar på sidan 227 och handlar om en handskriven lapp som kan vara skriven av en älskarinna till Karl eller av Eva själv. Vilket hantverk! Hon skriver med låg modalitet och osäkerhetsfaktorn är en naturlig och önskvärd ingrediens. Saker får vara på flera sätt samtidigt, komplexa och oklara. Men samtidigt finns en stringent linje i berättelsen, ett tjockt svart streck som en avgrund mellan Eva och Karl. Bara han har räckvidd och röstresurser att nå över till henne. Hon tar emot med blicken vänd neråt i det svarta.

”..de första stegen tar jag fortfarande omsluten av närheten jag kände till Karl när jag satt och tänkte på honom. För varje steg jag tar mot radhuset flyttas vi ifrån varandra, och när jag står utanför ytterdörren har sträckan mellan oss blivit den vanliga, och överskådligt lång.”

Jag älskar också det hon faktiskt säger här. Att vi måste göra upp med våra föreställningar om kärnfamiljen. Heterosexuella relationer ingår i en matris som inte sällan skymmer utsikterna för verklig kärlek. Jag tänker på vad jag lärde mig av Schopenhauer, att man måste vända sig inåt och lära känna sig själv innan man förstår sig på andra. Man kan liksom inte sukta efter att få romantik och äktenskap och obundenhet och galenskap – då kommer man bli besviken. Eva är kanske en person som inte ska leva i äktenskap, och om hon ska det så i alla fall inte med en som Karl – och tvärtom. Eva och Karl varken delar, förstår eller uppskattar varandras personligheter, humor, temperament, känslighet, osäkerhet, tonläge eller uttryck. Vissa läsare kommer säkert att uppfatta Karl som psykopat (han lägger sig i när hon äter ett äpple). Jag uppskattar att Hemmingsson lämnar utrymme åt läsaren att tolka Karl som en ganska vanlig man. Som dock inte alls kommer till sin rätt. Jag känner igen mig i hans ordningssinne och jag känner igen mig i Evas sätt att inte kunna vara social och samtidigt prioritera sig själv. Hon gestaltar det sistnämnda väl när Eva går med en sten i skon och inte stanna upp för att ta bort den eftersom det är att hindra den andres framfart.

Poängen (som jag uppfattar den) är att man ska inte hålla på med mental Jackass, det vill säga utsätta sig för något destruktivt med hjälp av kemiska substanser. Eva vill vara en del av sagan om kärnfamiljen så mycket att hon gör våld på sig själv och börjar medicinera. Precis som Bam Margera och Johnny Knoxville tog till droger för att kunna äta upp sin egen spya.

dec 09 2022

En handfull vind av Negar Naseh

Minou bor med sin son Nima som är fem år, i en lägenhet med en prunkande balkong, det gröna havet, som fungerar som trygg plats för de som behöver lämna den högljudda revolutionen utanför. Vi är i Teheran 1978. Minou väntar ett andra barn tillsammans med Hassan som åkt före till Sverige.

Men så intressant och högaktuellt, tänker ni kanske nu, att läsa om den iranska befolkningens revolutioner. Så tänkte jag. Men det blir tyvärr aldrig speciellt intressant.

En handfull vind pågår under cirka fyrtio år och vi följer Minou, Nima och den iranska kungen Shahen som avgår och är sjuk i leukemi. Det här är en splittrad roman som vill ha med mycket; iransk politik och kultur, migration, förlossningsrädsla, hemlängtan, kritik av vita feminister (Kate Millet) och svenska vanor (dumheter vi håller på med som att sluta ringa till sina vuxna barn för att de aldrig svarar), anorexi, homosexualitet, bipolaritet, utseendefixering (hårborttagning). Negar Naseh är förhoppningsvis en bättre läkare än författare. Jag känner ingenting för karaktärerna och jag lär mig inget nytt. Att läsa om diktatorns ”mänsklighet” väcker faktiskt ingenting i mig.

Den största behållningen för mig är den avslutande raden: ”Till minne av dem som dödades i massavrättningarna 1988.”

Om ni är intresserade av vänstern och kvinnornas revolutioner rekommenderar jag: Såren som aldrig läktes – 40 år sedan iranska revolutionen.

dec 06 2022

I Schopenhauers närvaro av Michel Houellebecq

”Den som är glad har alltid anledning att vara det, nämligen just den att han är det.”

Men här är det ingen som är glad inte. Michel Houellebecq möter Arthur Schopenhauer via Aforismer i levnadsvishet av en slump på åttiotalet – samma decennium som jag kommer till världen med ett skrik. I den tyske 1800-talsfilosofens närvaro utvecklar Houellebecq sitt intressanta författarskap som gestaltar smärta som livets grundackord. Schopenhauer framställer med sitt huvudverk Världen som vilja och föreställning ett helt nytt filosofiskt system och anses vara sin tids störste tänkare. Han är en målsättningens motståndare som menar att det är destruktivt att bejaka sin subjektiva vilja. När glädjen infinner sig, kommer den objuden, av sig själv, i vardagen, av futtiga anledningar och inte alls som belöning efter ansträngning. En föredragshållare att drömma om alltså! Jag behövde fyrtio års tänkande på mig för att lockas av Houllebecq och nu i denna individualistiska tid introducerar han mig för Schopenhauer. Vi må utgöra en pessimistisk och misantropisk trio, men tillsammans är man mindre ensam.

”Världen är min föreställning – det är en sanning, som gäller om varje levande och förnimmande väsen, fast det är bara människan som kan bringa den till abstraktreflekterad medvetenhet, och gör hon det verkligen, så har en filosofiska andan vunnit insteg i henne. Det blir då tydligt och visst för henne, att hon inte känner till någon sol, inte heller någon jord, utan alltid endast ett öga som ser en sol, en hand som känner en jord.”

I den här essän plockar Houellebecq fram sina favoritavsnitt av Schopenhauer och det gör han bra. Han får mig intresserad. Jag har inte läst Världen som vilja och föreställning, men blir väldigt sugen på att göra det. Bara titeln säger mycket. Världen är, enligt Schopenhauer, något olyckligt, som helst inte skulle finnas, där människan är den levnadsform som lider mest. (Livet är ett utdraget lidande och därför behöver vi inte frukta döden.) Människans vilja har som syfte att uppnå varaktig lycka, njutning och tillfredställelse, men den bör vi enligt Schopenhauer (i buddhistisk anda) med hjälp av vårt förnuft vända ryggen. Vår subjektiva (egoistiska) vilja leder till lidande eftersom måluppfyllelse endast kommer med kortvarig njutning och frustration då vi hela tiden kommer att hitta nya mål att sträva mot. Dessutom kommer vi att trampa på andra i vår strävan. Med ”föreställning” menar han att varje individ är ett subjekt som utifrån eget huvud har tankar om ”sin” värld. Det är först när jag lär känna mitt eget inre som jag kan förstå andra människor och tillgodose mig kunskap om världen.

”Den enklaste överblick visar oss, att den mänskliga lyckans båda fiender är smärtan och ledan. […] Nöd och brist avlar smärta, säkerhet och överflöd leda. Därför ser vi den lägre folkklassen i ständig kamp mot nöden, alltså smärtan, däremot den rika och förnäma världen i en ihållande och ofta rent förtvivlad kamp mot ledan. – Nomadlivet, som motsvarar civilisationens lägsta grad, visar sig åter på dess högsta i det nu så allmänna turistlivet. Det första skapades av nöden, det andra av ledan.”

Flera av de utvalda citaten får igång mig rejält. Jag känner mig träffad och bekräftad. Jag tror också att man lever ett bättre liv utan alltför stora materiella anspråk. Man bör försöka hålla balans mellan begär och försakelse. Jag tycker man ska chilla med dansen runt guldkalven och ägna sig mera åt filosofi. Jag tror inte heller att stora drömmar och mål som ska nås gör en människa lycklig. Jag tycker också att den stora majoriteten är dårar. Jag tror inte att människan kan förbättra någonting, inte jorden, inte världen inte sig själv. Filosofi, konst eller annat som kan ”bringa själ och sinne i rörelse” är en tillgång som motverkar tomhetskänslor. Att vara känslig är positivt. Intellektet har betydelse för upplevelsen av både smärta och vällust. Att vara herre över sin tid och sina krafter är verklig frihet och det går på tvärs med att vara anställd.

dec 05 2022

Arvejord av Maria Turtschaninoff

Jag bara liksom sjunker ner i den mjuka mossen medan jag lyssnar till Maria Turtschaninoffs förtrollande prosa om gården Nevabacka i Österbotten. Arvejord är ett episoddrama som handlar om en och samma plats som under fyra sekel befolkas av liv efter liv. Människans behov och önskningar är väl i stort desamma genom historien men kultur och samhälle förändras. Bönderna som slog sig ner på 1600-talet fruktade vildmarkens skogsfolk, sen kom krig, sekularisering, kapitalism, industrialisering, globalisering etcetera.

Karaktärerna som alla är ättlingar till varandra, är många och kanhända något ytligt framställda men inte alls så att det stör. Jag är intresserad av varenda en. Författaren lyckas beröra när hon diktar om människors ursprung och rötter, behov av sammanhang och varandra. Jag tycker väldigt mycket om språket som andas ålderdomlig sirlighet. Hon växlar mellan att zooma in på väl valda detaljer och zooma ut för att fånga strukturer. Hennes förmåga att se och beskriva skönheten i naturens små under lika väl som i det storslagna landskapen imponerar. Det här var egentligen bara underbart på alla sätt och vis.

Jag fastnade lite extra för hur synen på djur och natur förändrats. Någons barn fick krypa in under sängen för att spruta DDT, rovfåglar uppfattades som skadedjur och kalhyggen som en nödvändighet. Det står klart att Turtschaninoff har på fötterna när hon argumenterar för att låta naturen ha sin gång utan människans ständiga mästrande. Men aldrig att hon undervisar eller proklamerar. Det här var egentligen bara underbart på alla sätt och vis.

Älskar slutet också. Och början:

”Att äta upp den sista lingonsylten ens mamma kokat. Det är då man inte längre är någons dotter.”

dec 03 2022

Att förändras: en metod av Édouard Louis

Det här är – exakt som titeln belyser – en närgången och konkret redogörelse för hur och varför Eddy Bellegueule gjorde om sig till Édouard Louis. En del av metoden var att slå igenom som författare vilket han gjorde som 22-åring med Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Nu när han är närmare trettio, etablerad författare och färdig med sin förvandling, kommer fortsättningen på debuten.

”Det jag skriver ska inte tolkas som berättelsen om hur en författare föds, utan som berättelsen om hur en frihet föds och om att bryta sig lös från ett avskytt förflutet, till varje pris som helst.”

Jag har läst (och minns faktiskt) hans tidigare böcker och känner mig därför bekant med den gräsliga uppväxten som innebar fattigdom, mobbning både i skolan och hemma, självhat bland annat på grund av att han är homosexuell. Hans erfarenheter bekräftar att klyschor ibland kommer till av en anledning, exempelvis att det är precis så hemskt som man kan föreställa sig att alltid bli vald sist på jympan eller att biblioteket med bibliotekarier kan utgöra ett utsatt barns tvibo.

”..jag hånade mig som jag hade gjort som barn när någon kallade mig bög och jag sedan upprepade glåpordet inom mig i timmar, som om den andre hade lyckats inympa Glåpordet i mig, som om mobbaren inte bara besatt makten att mobba utan också tvinga den mobbade att upprepa glåpordet för sig själv om och om igen och bli en medbrottsling, som om våldet i glåpordet också bestod i tvånget att spela med..”

För mig, som redan läst om hans hemska erfarenheter, är Att förändras: en metod främst ett sociologiskt lexikon över hela spektrumet med klassparametrar, från den djupaste botten (brist på mat) till den översta toppen (dricka årgångsvin i en soffa med isbjörnsskinn). Här delger han utan förbehåll sina gedigna och empiriska kunskaper som klassresenär. Han bryter ner de olika klassernas beståndsdelar och förtydligar det våld som klassamhället medför. Han förborgerligar sig själv genom att förändra skrattet (skrattar tystare), samtalsämnena (pratar ej om kroppen), dialekten (övar han bort), bordsskicket (ändrar grepp på besticken), tv-tittande (från åtta timmar per dag till noll) och så vidare. Han byter ut pastisen mot vin, stormarknaden mot opera som lördagsnöje, sportkläderna mot jeans och skjorta, jympadojorna mot klackskor, skränet mot tystnad och han möblerar med skrivbord. Han går ner i vikt, lägger hela lönen på vin i gå-bort-present, tandläkaren och böcker. Han klättrar med hjälp av kulturen och tränar upp blicken för skönhet.

”Man talade inte om sin kropp, sin mage, sina fysiologiska funktioner, kroppen skulle man inte låtsas om – och märkligast av allt var att ingen uttalade de reglerna, de bara fanns där.”

Från Eddy Bellegueule till Édouard Louis

Det är en oerhört informativ, tydlig och bra text (samt bilder) som kanske mer än någonsin behövs nu när man står med mössan i hand efter att högervindarna blåst den av skallen. Klassklyftor skapar en avgrund i samhället som successivt underminerar hela konstruktionen.

”Mitt privilegium var att ha upplevt ett liv utan privilegier.”

Som litteratur anser jag den vara något ojämn och bitvis övertydlig. En text som är stängd har redan fullgjort sitt syfte för författaren, då den skrivs. En text med luckor behöver mig som läsare, mina tolkningar. Det är lite för ofta den första varianten här. Jag uppskattar inte heller hur han riktar texten till ett du, först pappan sen Elena. (Elena är vännen som blev hans första kontakt med medelklassen.) Det känns lite krystat och felplacerat. Igen tänker jag att han glömmer sin mamma.

Samtidigt älskar jag den här skriften lika mycket som hans tidigare, och nästan lika mycket som Annie Ernaux böcker som verkar inom samma autofiktiva och klassmedvetna genre. Louis är förstås inte lika bra på att inkludera kvinnliga erfarenheter, däremot är han ännu mer bjussig. Han erkänner sina synder, skriver om sina fula sidor, om att han skämts för sina föräldrar, om lögnerna, han krälar i stoffet och ber läsaren och Elena att inte döma honom. Jag vill inte döma honom. Men kan inte helt låta bli. Det blir lite väl mycket självält. Det finns en tilltro till friheten och liberalismen som jag finner naiv, den sticker extra mycket i ögonen när han skriver om sina erfarenheter av prostitution. Finns det förresten ens någon kvinnlig erkänd författare som skrivit om sina egna erfarenheter av prostitution?

När jag läst klart boken tänker jag på vad ursprung egentligen är för något. Går det att påverka det inre (tankar, självkänsla) med teater, yttre attribut (tänder, dialekt, kläder)? Får man använda andra människor som språngbrädor och hur skiljer det sig egentligen från vanlig vänskap där man ”inspirerar varandra”? Jag tänker på hur det verkar lindra människans ångest att vara på resa, i förändring. Strebern mår gott så länge hon rör sig uppåt, men när hon är framme.. vad händer då?

Jag lider med författaren som redan nu vid trettio krisar och lider av att han inte kan leva i nuet. (Vem fan kan det?) Men jag ser också fram emot att läsa de böcker som ska komma ur hans fyrtiokris… –> Världens bästa bok om fyrtioårskrisen <–

nov 30 2022

En kort sentimental resa av Ettore Schmitz [Italo Svevo]

Det här är en hundra år gammal amuserande kortroman om livet, mansplaining, heterosexuella matrisen och Venedig som jag varmt vill rekommendera.

Tack vare Camilla Malmer fick jag nys om En kort sentimental resa som går till Italien och bjuder på många stunder av epifani. Jag skulle läsa Prousts mastodontepos i år tänkte jag, men det gick åt helvete. Fast vad gör väl det när det finns författare som är närapå lika skickliga hantverkare med örnblick för psykologiska detaljer, som också skriver om livet och människans beteenden men: KORTARE.

”Herr Aghios var i behov av livskänsla, och därför reste han ensam.”

Den något till åren komna Giacomo Aghios lämnar sin fru och vuxna son och reser ensam och ”fri” mot Trieste. På grund av hövlighetstvång (eller om man vill kalla det social kompetens) och för att han är en människa det vill säga ett socialt djur blir han aldrig just ensam utan börjar prata med främlingar ombord på tåget. Vi följer hans inre resa som i en medvetandeström, (dock är perspektivet tredjeperson singularis).

”om han hade blivit lämnad i fred skulle han har rest genom världen, inte för att betrakta den utan för att finna större motivation att ta avstånd från den, försköna den och fördunkla den.”

Det första som slår mig är förundran inför att jag kan känna mig förstådd och besläktad med en italiensk 1800-talsgubbe. Vi tycks dela humor, tankar, kärleken till hundar, frågor, svårigheter med mera. Att få barn tog bort vårt högmod, vi lider av redan nämnda hövlighetstvång och svordomar minskar vår smärta. Vi älskar ironi och ifrågasätter vissa (”manliga”) beteenden.

”Hon [kvinnan] är ett vackert men samtidigt svagt djur som man smeker om man får, och som man smeker ändå även om man inte får.”

Författaren liksom klämmer på den sociala varelsen människans blåmärken. Hur hon beter sig bland andra som hon står nära (partner, barn) och bland främlingar. Vilket av det man tänker kan man säga högt (utan att inkräkta) och hur mycket ljuger man? När ska man skoja och skratta? Hur mycket ska man lyssna på andra som ”predikar” och hur ska man stå ut med att höra sig själv göra detsamma? Vissa saker som främlingar gör ska man visst nonchalera (kvidanden) inser Aghios när det blir fel. Hur kan man egentligen veta vad som passar sig när och hur ska man orka hålla på? (Ibland tänker jag att det är en lika stor förbannelse att vara bra på det sociala spelet som att inte vara det.)

”Man skall inte gräla på någon, för sedan ångrar man sig bara. Den andra kan stå på sig, och det är inte bra. Eller så kan den andre ge efter eller anpassa sig efter vår befallande vilja, och det är ännu värre.”

Livet är att åka tåg genom ett landskap som ser ut att rusa förbi, utan möjlighet att se själva tåget. Sånt smart skriver han.

”Som med allting var det även med resor början som var det bästa.” Det gäller även för den här boken vars slut jag klurar ut tidigt, det är väl inte direkt en öppen dörr. Men det gör ingenting. Jag vill ändå inte stiga av det här tåget.

nov 28 2022

Ixelles av Johannes Anyuru

”Vi har ingenting, det är därför.”

Det är därför man ljuger om att man kommer från Djurgården istället för Botkyrka, eller som i Johannes Anyurus värld Ixelles istället för 2070. Det är därför man saknar hopp och drömmer om ingenting? Eller drömmer man om rikedom och hög status som kriminell? Det är därför man stjäl mopeder och säljer droger? Man kanske tycker att man har ingenting att förlora.

Om grannarna bär Moncler och kör Tesla så är Adidas och moped fattigt. Att folk svälter någon annanstans i världen hör inte till sammanhanget. Människan är ett flockdjur och närhetsprincipen gäller. Samhällets djupa klassklyftor är förödande även om båda grupperna har mer idag än tidigare. Att Janne Josefsson inte ser några fattiga barn är oväsentligt när skillnaden mellan människors tillgångar är stor. Den ena sidan kommer uppleva att de har ingenting. Ingenting att hänga upp livets möjligheter på. Ingenting är ett nyckelord med hemska följder.

Johannes Anyuru är en samtidens och mellanförskapets mästerförfattare. (Autokorrekt vill ändra mästerförfattare till mästerförfalskare, och det är just det – och tvärtom – som boken handlar om.) Hans stilsäkra Ixelles är en roman, ett pussel, ett rollspel, en metafor. En berättelse om berättelser. Det är också namnet på en rik förort i Bryssel som han aldrig varit i. Jag älskar att han låter boken vara en projektionsyta för fantasier på samma sätt som politiker när de pratar om förorten de aldrig varit i och således inte vet något om. Anyuru avstår dock förenklingar, teorier och råd om vilka tag som ska tas. Han sköter sitt arbete som poetisk författare exemplariskt och bevarar hela tiden suggestionen. Men jag hittar massvis med politik i den här romanen; systemkritik, problematisering av ”pojklekar”, etiken i enskilda individers val jämfört med politikens modeller. Att människan tvingas till självmotsägelser eftersom systemet hon lever i upprätthålls av och gör våld på densamma. För många människor står valet mellan nationalism eller rasism.

”..det stämmer helt enkelt inte att det skulle vara en lösning på brottsligheten att män lär sig gråta. Om något gråter manliga brottslingar mer än andra män.”

Ramberättelsen utspelar sig i en framtid där jobb och fritid är samma sak, man äter insekter och bär svarta smycken gjorda av avställda rymdfärjor. Fejk news, trollfabriker, propagandacentraler, reklam och PR-firmor har sammansmält till ännu en nivå av bedrägeri. Man dricker Jupiter vilket får mig att misstänka att Coca Cola Company har blivit uppköpt av Elon Musk. Ruth är huvudperson. Hon är poet och klassresenär, hon har lämnat 2070 för Ixelles och hon jobbar med att skapa fiktiva personer åt rika som vill påverka opinionen. Hon ljuger också om sin egen bakgrund för sin son Em. Hennes kille och Ems pappa Mio är död.

”Vi läser en bok och börjar gråta. […] Och det är inte för att personerna i boken är verkliga. Utan för att så mycket av oss själva är fiktion.”

Jag misstänker att författaren finns att finna i flera av Ruths angelägenheter inte minst när det kommer till intresset för språk, verklighet, fiktion, sanning och berättelser. Vad är vad och var går gränserna? När Anyuru skriver om poesin som kraft, uttryck, hopp, biljett bort, biljett hem njuter jag i fulla drag. Jag tänker på att Bibeln, Koranen med flera är tydliga bevis för människans oföränderliga behov av berättelser. Han påminner mig samtidigt om att det finns baksidor av ett ogudaktigt, modernt och kapitalistiskt samhälle där vi ljuger och skor oss på ränta utan dåligt samvete och från vars mark våra fötter svävar allt högre. Religion kan bidra med stabilitet och trygghet, en källa till tröst och ett rum där döden får plats. Att tro kan innebära att ödmjuka sig och att stå kvar med fötterna i myllan.

Ixelles är en väldigt smart och pretentiös roman som jag läser nästan enbart med huvudet. Dess korta avsnitt har skiftande perspektiv och kronologi. Det är ett imponerande intrikat romanbygge som ibland känns väl tekniskt och stolpigt. Jag får inte läsningen att flyta riktigt och jag tycker inte att jag kommer karaktärerna helt nära. Men ibland kommer avsnitt som berör mig ner i kroppen.

“En dag ska jag hitta avdelningen för ingenting.” La section de rien – den gången tänkte jag att han pratade om döden.”

Ingenting är också ett land i fjärran, ungefär som en idévärld. Kanske är det dit man kommer när man dör? Mio är fysiskt borta men finns kvar i tankar, minnen, berättelser och hans röst finns på en guldskiva. Han finns också avmålad på ett av höghusen i 2070 som ska rivas på grund av gentrifiering. Men på avdelningen ingenting kommer han alltid att finnas kvar så länge man pratar om honom, tänker på honom eller skriver om honom. Det är tydligt att författaren vet vad det innebär att förlora någon, och att vilja hedra någons minne genom att förvandla det till guld. Filologiskt guld.

nov 25 2022

Åttonde huset av Linda Segtnan

Nej men usch, vad är nu det här, tänker jag. Jag gillar ju inte alls true crime. Och varför ska jag veta hur en gravid Linda Segtnan responderar på kaffe? Det här med att vi tidigare saknade ett namn på det kvinnliga könsorganet (snippa) och hur vi ska hantera våra söner i och med den våldsamma delen av mansrollen, det har vi ju ältat så mycket. Som grädde på moset är hon spirituell också, ryser av energivågor och sånt. Hörbart andetag!

Linda Segtnan är historiker och hennes jobb är att gräva i arkiv för att försöka koppla berättelser till verklig historia. Det är precis vad hon gör i den här debutboken som har fått fin kritik vilket är anledningen till att jag suckande fortsätter att läsa.

Åttonde huset är som en legering. Dels försöker författaren lösa gåtan med mordet på nioåriga Birgitta i Perstorp som skedde 1948. Detta ger dessutom ringar på vattnet och involverar fler olösta barnamord. Segtnan är klärvoajant och skriver fram en spökhistoria, (inte läskig alls enligt mig men ändå). Därtill bjuder hon på en öppenhjärtig berättelse om sig själv* och sin roll i en tvåbarnsfamilj utan att snåla med de tabubelagda delarna. Det måste verka märkligt, men det funkar. Det är en lyckad legering, med bra densitet och fin glans.

Jag tycker om hur hon väver samman autofiktion och känslor med true crime. Hon tittar på mordoffren lika mycket som eventuella förövare genom ett raster av normer och strukturer. Huvudmisstänkt för mordet på Birgitta är en fjortonårig pojke som döms på ett rättsosäkert sätt. En oerhört viktig sak att lyfta fram vilket fullkomligt överskuggar eventuella negativa känslor på grund av effektsökeri.

”Två veckor efter Sams födelse åkte vi på bröllop, Justus, Sam och jag. Det var för tidigt att göra något sånt men jag var ivrig efter att få vara som vanligt. Jag trodde att det var något som jag skulle få tillbaka, att graviditeten var en fas som nu var över. Jag förstod inte att graviditeter aldrig tar slut. De bara pågår hela livet från den stunden ett embryo har skapats.”

Störst avtryck gör helt klart prosan med vilken hon välkomnar läsaren att komma riktigt nära sitt porösa medvetande. Vi slipper skrytfenor och tvärsäkra utfall. Hon visar sig sårbar och ofullkomlig och ger läsaren ett förtroende att förvalta. Tack för det Linda Segtnan.

*Jag försöker att skilja ett författat jag från själva författaren. En text kan bidra med en mer autentisk och begriplig bild även om den inte återger ”sanningen”.

nov 24 2022

En eld av Megha Majumdar

Den här börjar så jädra fint. Jag hamnar i Indien, på heta gator som doftar av koriander och lök, med salustånd som erbjuder frukt, hyvlad apelsinis, puffat ris och pickles. Där finns de tre protagonisterna: Jivan; en muslimsk kvinna från slummen, Lovely; transkvinna (hijra) som vill bli skådespelare samt Magister Sir; läraren som blir politiker. Inledningsvis är den här berättelsen jätterolig. Jag skrattar och mår. Blir upplyft av att läsa om hinduisk mytologi som tillkännager transpersoner (i alla fall transkvinnor?) som en inkarnation av Gud. ”Hijras” kan därför tjäna pengar på att ge sina välsignelser, men utsätts tyvärr också för hat.

Som omslaget visar kretsar den här debutboken kring ett tåg. En tågattack i Kolkata (Calcutta) orsakar drygt hundra dödsfall. Jivan anses skyldig och hamnar i kvinnofängelse, delvis för att hon skrivit en regimkritisk notis på facebook men också för att hon är en fattig muslim.

Ganska snabbt är det slut på det roliga och det visar sig att En eld i första hand är en politisk bok. De tre karaktärerna känns konstruerade för att möjliggöra politiska poänger. Viktiga poänger i och för sig som handlar om nationalism, islamofobi, klass, att marginaliserade grupper uppmuntras klättra på varandra vilket lockar fram individualistiska medborgare som prioriterar att rädda sig själva och skita i andra, pöbelmentalitet skapad av sociala medier. Problem som är aktuella även i Sverige. Megha Majumdar sätter också strålkastarljuset på politikers maktbegär som tenderar att växa och får de moraliska kompasserna att flyga och fara.

Det är ändå en imponerande debut skriven med ett språk som tilltalar mig. Jag hoppas på mer belletristik och mindre politik nästa gång. Som här:

”När de närmar sig byn sänker jeepen farten och sädeskorn som byborna lagt ut på vägen krossas under däcken. En flicka sitter på huk och övervakar processen där de förbipasserande bilarna får agera kvarnstenar. Bakom henne rullar stubbåkrar bort från den asfalterade vägen, och de fortsätter ända till horisonten där en disig skog syns.”

nov 23 2022

Paola Persson Peroni – Älskar kanske (#3)  av Emi Guner och Maja Säfström

Äntligen är tredje delen här och trestegsraketen om Paola Persson Peroni lyfter nu mot oändliga höjder. Jag gillade ettan, tyckte mycket om tvåan och den här älskar jag.

Paola är en karismatisk tjej som funderar mycket och som gillar samma saker som pensionärer; korsord, gamla saker och museer. Kanske har hon blivit en tänkare för att hennes pappa är död? Hon tycker också om sin vän Sally och nu har hon nog blivit kär i Benji också. Hon är en karaktär för mig och många andra att känna igen sig i. Den fantastiska mormodern som dog i andra boken, finns kvar i minnet och i en medaljong på bröstet. Paola tror att en hundvalp skulle hjälpa mot det ledsna (det tror jag med).

Konflikterna och vardagsdramatiken som purrar läsaren här rör mänskliga relationer. Det handlar om att bemöta ”mobbarna” Natalie, Latifah och Olga, mammas gränslösa vän Camilla, syskonen Mille och Dani och sist men inte minst Benji. Emi Guner skriver mycket klokt om kärlek, vänskap och känslor.

”Viktig insikt: Tyvärr verkar det inte som att man kan bestämma vem man ska bli kär i. Det bara händer! Och det går inte direkt att stänga av det kära heller, fast man verkligen vill det ibland. Det är tydligen bara att försöka stå ut och vänta tills det går över.”

Sen har vi då den ödmjuka och skickliga illustratören Maja Säfströms bilder som är så rasande charmiga, söta och roliga att jag själv blir sugen på att rita. Men nu över till det viktigaste och avgörande med den här tredje boken: DEN ÄR JÄTTEROLIG! Se bara här:

”Likt ett nyfiket litet romantiskt babyspöke höll mina blommiga och ljusrosa trosor på att ta sig ut i världen, genom mitt byxben!”

Jag och min elvaåring skrattade så mycket när vi läste den här boken som visst ska passa till barn i åldersgruppen 6-9 år, men det lilla fruntimret Paola har lindat mig runt sitt finger och där tänker jag sitta kvar och vänta på del fyra.