Åttonde huset av Linda Segtnan

Nej men usch, vad är nu det här, tänker jag. Jag gillar ju inte alls true crime. Och varför ska jag veta hur en gravid Linda Segtnan responderar på kaffe? Det här med att vi tidigare saknade ett namn på det kvinnliga könsorganet (snippa) och hur vi ska hantera våra söner i och med den våldsamma delen av mansrollen, det har vi ju ältat så mycket. Som grädde på moset är hon spirituell också, ryser av energivågor och sånt. Hörbart andetag!

Linda Segtnan är historiker och hennes jobb är att gräva i arkiv för att försöka koppla berättelser till verklig historia. Det är precis vad hon gör i den här debutboken som har fått fin kritik vilket är anledningen till att jag suckande fortsätter att läsa.

Åttonde huset är som en legering. Dels försöker författaren lösa gåtan med mordet på nioåriga Birgitta i Perstorp som skedde 1948. Detta ger dessutom ringar på vattnet och involverar fler olösta barnamord. Segtnan är klärvoajant och skriver fram en spökhistoria, (inte läskig alls enligt mig men ändå). Därtill bjuder hon på en öppenhjärtig berättelse om sig själv* och sin roll i en tvåbarnsfamilj utan att snåla med de tabubelagda delarna. Det måste verka märkligt, men det funkar. Det är en lyckad legering, med bra densitet och fin glans.

Jag tycker om hur hon väver samman autofiktion och känslor med true crime. Hon tittar på mordoffren lika mycket som eventuella förövare genom ett raster av normer och strukturer. Huvudmisstänkt för mordet på Birgitta är en fjortonårig pojke som döms på ett rättsosäkert sätt. En oerhört viktig sak att lyfta fram vilket fullkomligt överskuggar eventuella negativa känslor på grund av effektsökeri.

”Två veckor efter Sams födelse åkte vi på bröllop, Justus, Sam och jag. Det var för tidigt att göra något sånt men jag var ivrig efter att få vara som vanligt. Jag trodde att det var något som jag skulle få tillbaka, att graviditeten var en fas som nu var över. Jag förstod inte att graviditeter aldrig tar slut. De bara pågår hela livet från den stunden ett embryo har skapats.”

Störst avtryck gör helt klart prosan med vilken hon välkomnar läsaren att komma riktigt nära sitt porösa medvetande. Vi slipper skrytfenor och tvärsäkra utfall. Hon visar sig sårbar och ofullkomlig och ger läsaren ett förtroende att förvalta. Tack för det Linda Segtnan.

*Jag försöker att skilja ett författat jag från själva författaren. En text kan bidra med en mer autentisk och begriplig bild även om den inte återger ”sanningen”.

Lämna ett svar