Ixelles av Johannes Anyuru

”Vi har ingenting, det är därför.”

Det är därför man ljuger om att man kommer från Djurgården istället för Botkyrka, eller som i Johannes Anyurus värld Ixelles istället för 2070. Det är därför man saknar hopp och drömmer om ingenting? Eller drömmer man om rikedom och hög status som kriminell? Det är därför man stjäl mopeder och säljer droger? Man kanske tycker att man har ingenting att förlora.

Om grannarna bär Moncler och kör Tesla så är Adidas och moped fattigt. Att folk svälter någon annanstans i världen hör inte till sammanhanget. Människan är ett flockdjur och närhetsprincipen gäller. Samhällets djupa klassklyftor är förödande även om båda grupperna har mer idag än tidigare. Att Janne Josefsson inte ser några fattiga barn är oväsentligt när skillnaden mellan människors tillgångar är stor. Den ena sidan kommer uppleva att de har ingenting. Ingenting att hänga upp livets möjligheter på. Ingenting är ett nyckelord med hemska följder.

Johannes Anyuru är en samtidens och mellanförskapets mästerförfattare. (Autokorrekt vill ändra mästerförfattare till mästerförfalskare, och det är just det – och tvärtom – som boken handlar om.) Hans stilsäkra Ixelles är en roman, ett pussel, ett rollspel, en metafor. En berättelse om berättelser. Det är också namnet på en rik förort i Bryssel som han aldrig varit i. Jag älskar att han låter boken vara en projektionsyta för fantasier på samma sätt som politiker när de pratar om förorten de aldrig varit i och således inte vet något om. Anyuru avstår dock förenklingar, teorier och råd om vilka tag som ska tas. Han sköter sitt arbete som poetisk författare exemplariskt och bevarar hela tiden suggestionen. Men jag hittar massvis med politik i den här romanen; systemkritik, problematisering av ”pojklekar”, etiken i enskilda individers val jämfört med politikens modeller. Att människan tvingas till självmotsägelser eftersom systemet hon lever i upprätthålls av och gör våld på densamma. För många människor står valet mellan nationalism eller rasism.

”..det stämmer helt enkelt inte att det skulle vara en lösning på brottsligheten att män lär sig gråta. Om något gråter manliga brottslingar mer än andra män.”

Ramberättelsen utspelar sig i en framtid där jobb och fritid är samma sak, man äter insekter och bär svarta smycken gjorda av avställda rymdfärjor. Fejk news, trollfabriker, propagandacentraler, reklam och PR-firmor har sammansmält till ännu en nivå av bedrägeri. Man dricker Jupiter vilket får mig att misstänka att Coca Cola Company har blivit uppköpt av Elon Musk. Ruth är huvudperson. Hon är poet och klassresenär, hon har lämnat 2070 för Ixelles och hon jobbar med att skapa fiktiva personer åt rika som vill påverka opinionen. Hon ljuger också om sin egen bakgrund för sin son Em. Hennes kille och Ems pappa Mio är död.

”Vi läser en bok och börjar gråta. […] Och det är inte för att personerna i boken är verkliga. Utan för att så mycket av oss själva är fiktion.”

Jag misstänker att författaren finns att finna i flera av Ruths angelägenheter inte minst när det kommer till intresset för språk, verklighet, fiktion, sanning och berättelser. Vad är vad och var går gränserna? När Anyuru skriver om poesin som kraft, uttryck, hopp, biljett bort, biljett hem njuter jag i fulla drag. Jag tänker på att Bibeln, Koranen med flera är tydliga bevis för människans oföränderliga behov av berättelser. Han påminner mig samtidigt om att det finns baksidor av ett ogudaktigt, modernt och kapitalistiskt samhälle där vi ljuger och skor oss på ränta utan dåligt samvete och från vars mark våra fötter svävar allt högre. Religion kan bidra med stabilitet och trygghet, en källa till tröst och ett rum där döden får plats. Att tro kan innebära att ödmjuka sig och att stå kvar med fötterna i myllan.

Ixelles är en väldigt smart och pretentiös roman som jag läser nästan enbart med huvudet. Dess korta avsnitt har skiftande perspektiv och kronologi. Det är ett imponerande intrikat romanbygge som ibland känns väl tekniskt och stolpigt. Jag får inte läsningen att flyta riktigt och jag tycker inte att jag kommer karaktärerna helt nära. Men ibland kommer avsnitt som berör mig ner i kroppen.

“En dag ska jag hitta avdelningen för ingenting.” La section de rien – den gången tänkte jag att han pratade om döden.”

Ingenting är också ett land i fjärran, ungefär som en idévärld. Kanske är det dit man kommer när man dör? Mio är fysiskt borta men finns kvar i tankar, minnen, berättelser och hans röst finns på en guldskiva. Han finns också avmålad på ett av höghusen i 2070 som ska rivas på grund av gentrifiering. Men på avdelningen ingenting kommer han alltid att finnas kvar så länge man pratar om honom, tänker på honom eller skriver om honom. Det är tydligt att författaren vet vad det innebär att förlora någon, och att vilja hedra någons minne genom att förvandla det till guld. Filologiskt guld.