Jag bara liksom sjunker ner i den mjuka mossen medan jag lyssnar till Maria Turtschaninoffs förtrollande prosa om gården Nevabacka i Österbotten. Arvejord är ett episoddrama som handlar om en och samma plats som under fyra sekel befolkas av liv efter liv. Människans behov och önskningar är väl i stort desamma genom historien men kultur och samhälle förändras. Bönderna som slog sig ner på 1600-talet fruktade vildmarkens skogsfolk, sen kom krig, sekularisering, kapitalism, industrialisering, globalisering etcetera.
Karaktärerna som alla är ättlingar till varandra, är många och kanhända något ytligt framställda men inte alls så att det stör. Jag är intresserad av varenda en. Författaren lyckas beröra när hon diktar om människors ursprung och rötter, behov av sammanhang och varandra. Jag tycker väldigt mycket om språket som andas ålderdomlig sirlighet. Hon växlar mellan att zooma in på väl valda detaljer och zooma ut för att fånga strukturer. Hennes förmåga att se och beskriva skönheten i naturens små under lika väl som i det storslagna landskapen imponerar. Det här var egentligen bara underbart på alla sätt och vis.
Jag fastnade lite extra för hur synen på djur och natur förändrats. Någons barn fick krypa in under sängen för att spruta DDT, rovfåglar uppfattades som skadedjur och kalhyggen som en nödvändighet. Det står klart att Turtschaninoff har på fötterna när hon argumenterar för att låta naturen ha sin gång utan människans ständiga mästrande. Men aldrig att hon undervisar eller proklamerar. Det här var egentligen bara underbart på alla sätt och vis.
Älskar slutet också. Och början:
”Att äta upp den sista lingonsylten ens mamma kokat. Det är då man inte längre är någons dotter.”
Senaste kommentarer