I Schopenhauers närvaro av Michel Houellebecq

”Den som är glad har alltid anledning att vara det, nämligen just den att han är det.”

Men här är det ingen som är glad inte. Michel Houellebecq möter Arthur Schopenhauer via Aforismer i levnadsvishet av en slump på åttiotalet – samma decennium som jag kommer till världen med ett skrik. I den tyske 1800-talsfilosofens närvaro utvecklar Houellebecq sitt intressanta författarskap som gestaltar smärta som livets grundackord. Schopenhauer framställer med sitt huvudverk Världen som vilja och föreställning ett helt nytt filosofiskt system och anses vara sin tids störste tänkare. Han är en målsättningens motståndare som menar att det är destruktivt att bejaka sin subjektiva vilja. När glädjen infinner sig, kommer den objuden, av sig själv, i vardagen, av futtiga anledningar och inte alls som belöning efter ansträngning. En föredragshållare att drömma om alltså! Jag behövde fyrtio års tänkande på mig för att lockas av Houllebecq och nu i denna individualistiska tid introducerar han mig för Schopenhauer. Vi må utgöra en pessimistisk och misantropisk trio, men tillsammans är man mindre ensam.

”Världen är min föreställning – det är en sanning, som gäller om varje levande och förnimmande väsen, fast det är bara människan som kan bringa den till abstraktreflekterad medvetenhet, och gör hon det verkligen, så har en filosofiska andan vunnit insteg i henne. Det blir då tydligt och visst för henne, att hon inte känner till någon sol, inte heller någon jord, utan alltid endast ett öga som ser en sol, en hand som känner en jord.”

I den här essän plockar Houellebecq fram sina favoritavsnitt av Schopenhauer och det gör han bra. Han får mig intresserad. Jag har inte läst Världen som vilja och föreställning, men blir väldigt sugen på att göra det. Bara titeln säger mycket. Världen är, enligt Schopenhauer, något olyckligt, som helst inte skulle finnas, där människan är den levnadsform som lider mest. (Livet är ett utdraget lidande och därför behöver vi inte frukta döden.) Människans vilja har som syfte att uppnå varaktig lycka, njutning och tillfredställelse, men den bör vi enligt Schopenhauer (i buddhistisk anda) med hjälp av vårt förnuft vända ryggen. Vår subjektiva (egoistiska) vilja leder till lidande eftersom måluppfyllelse endast kommer med kortvarig njutning och frustration då vi hela tiden kommer att hitta nya mål att sträva mot. Dessutom kommer vi att trampa på andra i vår strävan. Med ”föreställning” menar han att varje individ är ett subjekt som utifrån eget huvud har tankar om ”sin” värld. Det är först när jag lär känna mitt eget inre som jag kan förstå andra människor och tillgodose mig kunskap om världen.

”Den enklaste överblick visar oss, att den mänskliga lyckans båda fiender är smärtan och ledan. […] Nöd och brist avlar smärta, säkerhet och överflöd leda. Därför ser vi den lägre folkklassen i ständig kamp mot nöden, alltså smärtan, däremot den rika och förnäma världen i en ihållande och ofta rent förtvivlad kamp mot ledan. – Nomadlivet, som motsvarar civilisationens lägsta grad, visar sig åter på dess högsta i det nu så allmänna turistlivet. Det första skapades av nöden, det andra av ledan.”

Flera av de utvalda citaten får igång mig rejält. Jag känner mig träffad och bekräftad. Jag tror också att man lever ett bättre liv utan alltför stora materiella anspråk. Man bör försöka hålla balans mellan begär och försakelse. Jag tycker man ska chilla med dansen runt guldkalven och ägna sig mera åt filosofi. Jag tror inte heller att stora drömmar och mål som ska nås gör en människa lycklig. Jag tycker också att den stora majoriteten är dårar. Jag tror inte att människan kan förbättra någonting, inte jorden, inte världen inte sig själv. Filosofi, konst eller annat som kan ”bringa själ och sinne i rörelse” är en tillgång som motverkar tomhetskänslor. Att vara känslig är positivt. Intellektet har betydelse för upplevelsen av både smärta och vällust. Att vara herre över sin tid och sina krafter är verklig frihet och det går på tvärs med att vara anställd.