Det här är – exakt som titeln belyser – en närgången och konkret redogörelse för hur och varför Eddy Bellegueule gjorde om sig till Édouard Louis. En del av metoden var att slå igenom som författare vilket han gjorde som 22-åring med Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Nu när han är närmare trettio, etablerad författare och färdig med sin förvandling, kommer fortsättningen på debuten.
”Det jag skriver ska inte tolkas som berättelsen om hur en författare föds, utan som berättelsen om hur en frihet föds och om att bryta sig lös från ett avskytt förflutet, till varje pris som helst.”
Jag har läst (och minns faktiskt) hans tidigare böcker och känner mig därför bekant med den gräsliga uppväxten som innebar fattigdom, mobbning både i skolan och hemma, självhat bland annat på grund av att han är homosexuell. Hans erfarenheter bekräftar att klyschor ibland kommer till av en anledning, exempelvis att det är precis så hemskt som man kan föreställa sig att alltid bli vald sist på jympan eller att biblioteket med bibliotekarier kan utgöra ett utsatt barns tvibo.
”..jag hånade mig som jag hade gjort som barn när någon kallade mig bög och jag sedan upprepade glåpordet inom mig i timmar, som om den andre hade lyckats inympa Glåpordet i mig, som om mobbaren inte bara besatt makten att mobba utan också tvinga den mobbade att upprepa glåpordet för sig själv om och om igen och bli en medbrottsling, som om våldet i glåpordet också bestod i tvånget att spela med..”
För mig, som redan läst om hans hemska erfarenheter, är Att förändras: en metod främst ett sociologiskt lexikon över hela spektrumet med klassparametrar, från den djupaste botten (brist på mat) till den översta toppen (dricka årgångsvin i en soffa med isbjörnsskinn). Här delger han utan förbehåll sina gedigna och empiriska kunskaper som klassresenär. Han bryter ner de olika klassernas beståndsdelar och förtydligar det våld som klassamhället medför. Han förborgerligar sig själv genom att förändra skrattet (skrattar tystare), samtalsämnena (pratar ej om kroppen), dialekten (övar han bort), bordsskicket (ändrar grepp på besticken), tv-tittande (från åtta timmar per dag till noll) och så vidare. Han byter ut pastisen mot vin, stormarknaden mot opera som lördagsnöje, sportkläderna mot jeans och skjorta, jympadojorna mot klackskor, skränet mot tystnad och han möblerar med skrivbord. Han går ner i vikt, lägger hela lönen på vin i gå-bort-present, tandläkaren och böcker. Han klättrar med hjälp av kulturen och tränar upp blicken för skönhet.
”Man talade inte om sin kropp, sin mage, sina fysiologiska funktioner, kroppen skulle man inte låtsas om – och märkligast av allt var att ingen uttalade de reglerna, de bara fanns där.”
Det är en oerhört informativ, tydlig och bra text (samt bilder) som kanske mer än någonsin behövs nu när man står med mössan i hand efter att högervindarna blåst den av skallen. Klassklyftor skapar en avgrund i samhället som successivt underminerar hela konstruktionen.
”Mitt privilegium var att ha upplevt ett liv utan privilegier.”
Som litteratur anser jag den vara något ojämn och bitvis övertydlig. En text som är stängd har redan fullgjort sitt syfte för författaren, då den skrivs. En text med luckor behöver mig som läsare, mina tolkningar. Det är lite för ofta den första varianten här. Jag uppskattar inte heller hur han riktar texten till ett du, först pappan sen Elena. (Elena är vännen som blev hans första kontakt med medelklassen.) Det känns lite krystat och felplacerat. Igen tänker jag att han glömmer sin mamma.
Samtidigt älskar jag den här skriften lika mycket som hans tidigare, och nästan lika mycket som Annie Ernaux böcker som verkar inom samma autofiktiva och klassmedvetna genre. Louis är förstås inte lika bra på att inkludera kvinnliga erfarenheter, däremot är han ännu mer bjussig. Han erkänner sina synder, skriver om sina fula sidor, om att han skämts för sina föräldrar, om lögnerna, han krälar i stoffet och ber läsaren och Elena att inte döma honom. Jag vill inte döma honom. Men kan inte helt låta bli. Det blir lite väl mycket självält. Det finns en tilltro till friheten och liberalismen som jag finner naiv, den sticker extra mycket i ögonen när han skriver om sina erfarenheter av prostitution. Finns det förresten ens någon kvinnlig erkänd författare som skrivit om sina egna erfarenheter av prostitution?
När jag läst klart boken tänker jag på vad ursprung egentligen är för något. Går det att påverka det inre (tankar, självkänsla) med teater, yttre attribut (tänder, dialekt, kläder)? Får man använda andra människor som språngbrädor och hur skiljer det sig egentligen från vanlig vänskap där man ”inspirerar varandra”? Jag tänker på hur det verkar lindra människans ångest att vara på resa, i förändring. Strebern mår gott så länge hon rör sig uppåt, men när hon är framme.. vad händer då?
Jag lider med författaren som redan nu vid trettio krisar och lider av att han inte kan leva i nuet. (Vem fan kan det?) Men jag ser också fram emot att läsa de böcker som ska komma ur hans fyrtiokris… –> Världens bästa bok om fyrtioårskrisen <–
2 kommentarer
Jättebra skrivet. Hans självklart kan jag förstå! Är själv från liknande bakgrund och vet hur starkt det är ristat i ens innersta..det finns alltid starkt där!
Håller med dig att han är bitvis övertydligt. Jag ville själv kunna komma på hur vissa delar av hans förvandling gick till, men han kunde inte låta bli att berätta det för mig. Han är mycket tvångsmässig, Édouard. Håller också med att det finns paralleller mellan hans böcker och Annie Ernaux, men den litterära kvalitet som Ernaux har saknar jag i Édouard Louis böcker. Än så länge…. Vem vet vad han kan hitta på i framtiden!