Om mellanförskapets gåva och förbannelse vet Qaisar Mahmood att berätta. Det här är en autofiktiv berättelse om när han som ett självförverkligande projekt, bredvid sin trygga anställning som managementkonsult, wallraffar som matbud. Han förnekar att han är svensk när han cyklar omkring mellan restauranger och bostadsområden som för honom är högst bekanta. Hans vardagliga medelklassliv möjliggjordes av hans föräldrar som invandrade till Sverige från Pakistan och jobbade med liknande kneg (städ och tidningsbud). Syftet är att ta sig neråt i Maslows pyramid för att få en förståelse för hur det kan ha varit för hans föräldrar och hur det är för de som idag arbetar som matbud.
”Det är inte ovanligt att migranter har en tendens att klänga sig fast vid symboler, traditioner eller företeelser som upplevs som indikationer på att man inte förlorat sig själv i migrationen. Inte helt olikt hur Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit höll obetydliga symboler levande in i det sista för att hålla minnet av det Sverige hon lämnat efter sig levande i själen.”
Det finns en stor störande elefant i rummet här; Anders Teglund har redan undersökt matbudens arbetsvillkor inifrån och skrivit en bok om det, men Mahmood nämner inte Teglunds arbete. Det känns samtidigt som att han (i smyg) går i polemik med Teglunds budskap när han upprepar att det inte är synd om matbuden och att vi inte ska förakta deras arbete. Vi ska möta deras blick och säga tack, vilket förstås är rena självklarheter. Teglunds intention med Cykelbudet var att lyfta baksidorna med Foodora, försöka förbättra arbetsvillkoren och upplysa om hur livet i prekariatet kan se ut. Den som inte tycker synd om matbuden som i brist på alternativ tvingas arbeta med något som är slitsamt, obekvämt, otacksamt och dåligt betalt är känslolös. Mahmood tycker också synd om sig själv och han har ju möjligheten att sluta när han vill. Han är inte en av dem (fattiga). Hans politiska argumentation är märkligt grund och inkonsekvent, ett tag drog jag nästan paralleller till ”reklamkampanjen för gigbranschen sponsrad av Svenskt näringsliv”.
Den stora behållningen här är mötet mellan två parallella världar i vilka författaren står med en fot i varje, som en mellanförskapets konung. Eller snarare som en tönt kanske eftersom ”det är nästintill omöjligt att känna sig ens en gnutta cool eller attraktiv i kläderna och matboxen”. Han ironiserar över sin fru som ständigt sitter på golvet med jobbdatorn i knät och ser dejtingprogram när han stapplar in efter ett arbetspass som kanske inneburit punktering eller att han suttit fast i en hiss. Han är ganska rolig men också lite självupptagen.
Det återstår att se huruvida det blir en sanning att medelklassen tillsammans med matvaror kan få sina barn hemlevererade efter skolan medan de själva låtsasarbetar maximalt för att tjäna maximalt med pengar för att kunna konsumera maximalt. Det blir ”kul”.
Boomshackalak! Det är fredag och jag har läst ut den femte delen av På spaning efter den tid som flytt. Den fångna tar vid där del fyra slutade och dess femhundra sidor sträcker sig över tre scener, i vanlig ordning extremt långsamt och detaljrikt berättade med förstoringsglas över varje känsla. Detta intellektuella äventyr börjar i Paris, berättaren har tillsammans med sin *kärlek Albertine lämnat Balbec och är tillbaka i hemmet. Marcel låter sig fängslas mentalt av sin svartsjuka och håller Albertine fången i våningen medan han själv går på fest hos Verdurins. Där pågår bland annat baron Charlus kärleksdebacle med musikern Morel. I sista scenen är vi tillbaka i Marcels våning. Men egentligen är vi nästan hela tiden i berättarens medvetande där den proustianska prosan riktigt spinner loss med syfte att djupdyka i de mer eller mindre ostyrbara krafter som dirigerar människan. Det handlar om lögnen, drömmen, fantasin, sömnen, uppvaknandet, skönheten, minnet och kärleken. Berättaren är osäker på huruvida han älskar Albertine, men äga henne vill han. Författaren överlämnar åt läsaren att utröna om berättarens beteende vittnar om att han är helt sjuk i huvudet eller om det är kärlek banne mig.
*kärlek Vad är kärlek (eros)? Det är den stora knäckfrågan här och jag kan inte se att det finns någon som kan mäta sig med Prousts intellektuella insatser i försöket att besvara frågan. Dock närmar han sig hela spektaklet med en ironisk ton och jag skönjer en pejorativ inställning till berättaren. Enligt definition är ömhet, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring tecken på kärlek vilket snarare placerar berättarens känslor under rubriken Olycklig kärlek eller Maktbegär. Kärleken torde vara likgiltighetens antagonist. Den som är kär känner starkt och i sin iver att få sin motspelare lika eggad kan man som i berättarens fall ta till metoden att luras och spela komedi, låtsas vara ointresserad, till och med göra slut ”på låtsas”. Men berättarens insatser i relationen med Albertine är mer än av kärlek drivna av svartsjuka. Han spionerar, pratar om att han ska köpa henne en yacht, han fintar och leker charader. Återkommande tänker han att kärleken han får är avhängig kärleken han ger, men inte expansivt utan tvärtom. Albertines kärlek skulle minska om Marcel visade sin kärlek och sina tankar sanningsenligt – tror han. Hypotesen bygger på att man kan bara helt och fullt älska något man inte äger.
”Så snart jag tyckte att Albertine inte var snäll blev jag själv elak i stället för att erkänna att jag var bedrövad. När jag analyserar saken med utgångspunkt från att jag systematiskt brukade ripostera med något som uttryckte raka motsatsen till vad jag kände, kan jag försäkra att om jag den kvällen sade att jag tänkte bryta med henne, så var det – redan innan jag blivit medveten därom – för att jag fruktade att hon skulle kräva frihet (jag visste inte precis vad denna frihet som injagade en sådan skräck hos mig innebar, men den skulle i varje fall ha givit henne tillfälle att bedraga mig eller åtminstone ha gjort det omöjligt att i fortsättningen förvissa mig om att hon inte bedrog mig), men samtidigt för att jag av högfärd eller list ville visa henne att jag ingalunda hyste någon sådan fruktan, precis som i Balbec, när jag önskade att hon skulle ha en hög tanke om mig, och långt senare, när jag ville att hon inte skulle få tid att ha tråkigt tillsammans med mig.”
Fördjupad kärlek verkar inte berättaren veta något om, egentligen är det väl förälskelsen han undersöker. Är den ”kanske ingenting annat än vidarebefordrandet av de svallvågor som efter en sinnesrörelse uppstår i själen.” Eller är kärleken synonym med den ”gula fläcken” som syftar på en detalj i Vermeers ”Utsikt över Delft”, (världens vackraste tavla enligt Proust). Denna målning blir den sista som författaren Bergotte ser i sitt liv; han segnar ner framför tavlan och säger efter att ha sett den ”gula fläcken”: ”Så skulle jag ha skrivit. Mina senaste böcker är för torra; det hade behövts flera lager av färg för att själva frasen skulle få samma lödighet som denna lilla gula muryta.”
Vermeers ”Utsikt över Delft” förekommer på ett prominent sätt i På spaning efter den tid som flytt.
Det är långrandigt och det går fruktansvärt sakta men kanske att den uppmärksamme läsaren i sista scenen ändå kan ana en utveckling av berättaren. Det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt när man läser den psykologiskt självutlämnande Proust. Berättaren lurar Albertine med flit, frågan är om han inte också lurar sig själv omedvetet. Marcel i boken tänker väldigt mycket med förakt kring andras homosexualitet (också gällande sapfisk kärlek). Vi vet att författaren själv var kär i personer med samma kön. Kanske kommer det visa sig att berättaren i boken delar dessa kärlekskänslor men att de än så länge är dolda, även för honom själv.
”Så visade vi upp för varandra en fasad som inte alls motsvarade verkligheten. Visserligen är det väl alltid så när två människor står ansikte mot ansikte, eftersom den ena alltid svävar i okunnighet om något av det som rör sig inom den andra..”
Berättaren är inte bara opålitlig utan också djupt osympatisk. Han ber chauffören spionera på Albertine, han tittar och tafsar på henne när hon sover. Han styr henne och gillar när hon lyder honom utan ifrågasättanden, han inbillar sig att det är tecken på kärlek. Hon ljuger antagligen ofta för honom i skräck för hur han ska reagera. Han är som ett stort och otrevligt barn.
”I Combray hade jag bett mamma att komma. Men när det gällde mamma hade jag bara hennes vrede att frukta, jag visste att hennes kärlek inte skulle minskas av att jag visade mig. Det gjorde att jag dröjde med att kalla på Albertine.”
Men han är långt ifrån en renodlat ond karaktär. Detta barn är också komplexitetens fader med en intelligens utöver det vanliga som har förmåga att se igenom fasader (när det gäller andra). Han har ju en sjukdom också vilken kan liknas vid en mur som håller honom fängslad (inte sällan tittar han ut genom fönster, hör genom väggar livet som pågår utanför). Han är både fångvaktare och fånge. Fängelsemuren kan också stå metafor för lögnerna, choserna och språket som vägrar släppa ut den riktiga lilla person som finns i varje människa. Vi är alla Den fångna! När det kommer till Charlus försöker han skydda sig genom att ljuga om sin kärlek för Morel.
Den som läst På spaning efter den tid som flytt förstår att kärleken inte går att intellektualisera mer än så här. Om inte ens Proust kan svara på frågan vad kärlek är, kan ingen. Här har han däremot redogjort för vad kärlek INTE är.
Några böcker jag hittade i boken: Tusen och en natt, Nätter av Alfred Musset, Bröderna Karamasov av Fjodor Dostojevskij.
För 20 år sedan skrev hon Bokhandlaren i Kabul, den tyckte jag inte alls om och det var jag inte ensam om. Efter att amerikanska soldater lämnade Afghanistan och talibanerna tog över styret, åkte Åsne Seierstad dit igen. Nu har hon skrivit en bok baserad på intervjuer av tre afghaner och deras släktingar.
Jamila (f 1976), politiker och feministisk koranföreläsare. Polioskada utesluter henne från äktenskapsmarknaden, hennes pappa lär henne att läsa och hon utbildar sig. Flyr till Norge och möter författaren där. Gift och har två barn. Längtar till sitt meningsfulla liv i hemlandet eftersom ”beskydd är inte nog för att leva.”
Bashir, (f 1987), krigsherre och taliban, gift med två fruar. När Seierstad frågar honom om han hade kidnappat henne om hon stött på honom året innan, skrattar han och säger att självklart skulle han ha gjort det. Genom berättelsen om Bashir får vi en känsla för hur islam av vissa praktiseras som en dödskult. Bashirs fru berättar om att ett barn som dör är inget man ska sörja eftersom döden ger evigt liv. Sörjande föräldrar riskerar disciplinstraff.
”Men Bashir ville bara slåss. Han ville vinna. Bara en gång till. Han ville döda bara lite till. Få in ännu en fullträff. Skjuta en kul till. Vara fri.”
Ariana (f 2000), växer upp i ett fritt och demokratiskt Afghanistan. Hon är en briljant juridikstudent men tvingas sluta studera när talibanerna tar över, föräldrarna vill istället att hon ska gifta sig. Hon får lära sig saker som att ”den bästa burkan är den att stanna hemma”. De vackra hennablommorna som smyckar henne inför vigseln är som fångstarmar.
Det tar ett bra tag innan jag börjar uppskatta den här skildringen. Dels har jag svårt för berättelser som ska vara ”sanna” och det ger inte sällan dålig eftersmak när journalister dramatiserar andra människors liv. Först tänker jag att det här är misslyckat, jag känner vibbar av effektsökeri. Jag upplever att Seierstad liksom radar upp hemskheter, som att hon vill att det ska verka så illa som möjligt. Ett tag verkar det som att det inte finns någon kärlek alls i personernas liv. Språket är platt och tråkigt. Hon skriver saker som ”det doftar härligt”, det ”växer bär” istället för det doftar lök, mynta eller vad vet jag och att beskriva hur bären ser ut. Men mot slutet tycker jag hon får det här oerhört intressanta temat att blir så intressant som det borde. Ett stort plus för att författaren utelämnar sig själv i berättelsen.
Thorsten Jonsson (1910-1950) även kallad ”Västerbottens Hemingway” skildrar i novellsamlingen Fly till vatten och morgon från 1941 autentiska kriminalfall och placerar oss på dåtida samhällets skuggsida bland kanaljer och utslagna. Som en röd tråd genom de nio berättelserna löper avromantiseringen av brottslingarna som är lågintelligenta, desperata, jagade, missbrukare, förvirrade, barnsliga utan förmåga att styra sina impulser. De framstår mer som miserabla klantskallar än farliga psykopater, även när det gäller allvarliga brott. Novellerna torde vara ett vänsterinlägg i den dåtida kriminalpsykologiska debatten. Jonsson låter dock inte sitt politiska engagemang överskugga prosan.
Hans ”hårdkokta” och ordknappa berättarstil, influerad av samtida amerikaner (Hemingway, Faulkner och Steinbeck som han översatt), löper så lätt. Jag bara sugs in och vips så är boken slut. Han skildrar människor genom deras yttranden och handlingar. Läsaren får själv tolka hur personerna känner sig vilket tack vare skicklig gestaltning, psykologisk klarsyn och underdrifter gör det här till en ganska berörande läsupplevelse.
”Han hörde syrsorna runtomkring sig och hörde att de hade små vassa tänder, dolda bakom djurläppar, och tänderna slöt sig långsamt omkring honom i en allt trängre krets. Snart skulle de ha blivit så många och kommit så nära, att han satt innesluten i dem som i cellen…”
Det handlar förstås nästan bara om män; hembrännaren som barrikaderar sig när fjärdingsman, biltjuven i Mälaren runt (min favorit) som släpps ur fängelset och omedelbart stjäl en ny bil, den arbetslöse, lurendrejaren, alkoholisten med flera och en kvinna som slår ihjäl sin far. Men det är ju också mest män som gör brott med tanke på det ekonomiska ansvaret, aggressiviteten, förbudet mot att visa sig sårbar och så vidare. Tyvärr ingår en portion misogyni här också, trist men realistiskt.
”Tiden då jag föddes var hatets tid. Tiden då jag växte upp till kvinna var hatets och hämndens tid.”
Det här är ett försök till inifrånskildring ur en kvinnlig nazists perspektiv. Överstinnan blickar tillbaka på sitt liv i nazismens tjänst med den 28 år äldre maken. Tillsammans frotterade de sig med högt uppsatta nazister inklusive Führern själv. Här har vi en huvudperson som verkligen bjuder motstånd. Hon äcklar, engagerar och så är det ju synd om henne också eftersom hon naturligtvis själv for illa i den hatiska och manliga miljön.
”Vi hatade demokrati, liberalism, ryssar och kommunister, vi oroade oss över vårt eget älskade fosterlands öde i klorna på den ekonomiska krisen och vi drömde om en nationalistisk idealstat med bara ett parti, en ledare och ett folk. Ett land utan konflikter, kriser eller problem, där det rådde ordning och disciplin, lydnad och trohet.”
Överstinnan är en smutsig och brutal krigs- och våldsskildring. Språket är rått, snuskigt och har en barock nästan humoristisk ton som inte roar mig. Jag känner mig fin i kanten. Jag tycker verkligen inte om att läsa om krig och den här romanen är väl eländigt och explicit för min smak. Men just de här åsikterna tar Rosa Liksom höjd för, hon skriver: ”Jag kom mycket nära kärnan i det som hänt och jag öste ur sanningens källa. Visserligen censurerade jag de värsta ställena. De var så uppenbart verkliga att ingen skulle ha trott att det var sant.”
Jag älskar samtidigt greppet och vad hon faktiskt gör här; visar en mänskligare bild av judeutrotningen. Mänskligare som att det faktiskt var vanliga människor som tillsammans genomförde grymheterna i strävan mot det gemensamma målet Det tredje riket. Här tvingas läsaren att trampa omkring i nazistens skor. Rosa Liksom vill göra upp med den upprepade lögnen att finländarna (och andra) inget visste. Närmare sanningen kommer vi om vi inser att renlighet, arbete, tillhörighet, makt, framtidshopp, pengar, väl skurna uniformer och blanka stövlar lockade. Överstinnan träffade ”bruna sjuksköterskor” som hjälpte sårade soldater och samtidigt skickade friska barn till himlen. Hon minns ”fru Ilse” som hyllade Stortysklands frihet som möjliggjorde att hon kunde tillgodo se sig tavlor och smycken från ”övergivna” hus.
Översten kan också läsas som metaforer för Tyskland/Ryssland och överstinnan representerar det skändade Finland. Det här är också en berättelse om mäns våld mot kvinnor. Det är en obehaglig roman som bygger på ännu obehagligare fakta.
”Nu tänker jag att nazisterna inte tog slut i och med Hitlers självmord, utan så snart det ges möjlighet föds nya nazister och fascister, för människan är sådan. Man upprepar samma sak och förväntar sig ett annat slutresultat. I oss alla bor kärleken och barmhärtigheten sida vid sida med hjärtlösheten och likgiltigheten.”
Inte nog med att det är fredag och klackarna är i taket, jag har hittat en ny författare. En belgisk rackare som bland annat tilldelats ALMA-priset. Jag tycker hans stil påminner om Marguerite Duras med närvaro, känslor och en stämning som bränner skönt. Uppbyggnaden liknar en film. Med små medel skapar han komplexa karaktärer, många suggestioner och ett öppet slut.
Den här festen drar igång pang bom in media res. Vi får ingen bakgrundsinformation, vi vet inte var vi är i tid och rum, en belägenhet som kan höra ihop medfestligheter. Det kommer att börja så tre gånger för det här är en triptyk med tre olika scener. Gemensamt för alla är att berättaren är densamma, det näst yngst barnet i en skara på fyra. Storasystern har flyttat hemifrån men hoppar in när mamma försvinner. I den här familjen är mamman opålitlig och pappan helt ute ur leken.
Kärleken vi inte förstår är en ungdomsbok, enligt piratförlaget passande för fjorton år och uppåt. Jag tror dock att många vuxna skulle anse detta vara utmanande läsning, på ett bra sätt. Händelserna pågår under ytan och det är gott om luckor för läsaren att fylla med sina egna tolkningar. En utmärkt roman att bokcirkla runt. Redan titeln lockar till diskussion.
Men nu ska jag inte förvilla er alldeles som jag dillar om fest. Det här är en starkt berörande skildring men utan effektsökande explicita beskrivningar. Moeyaert har en fantastisk förmåga att förmedla ett realistiskt naivistiskt perspektiv och jag lever mig in fullständigt i saknaden efter storebror och i omsorgen om den tystlåtna lillasystern. Här gör litteraturen något som varken film eller speciellt många författare kan, försätta mig som läsare i två positioner samtidigt. Jag är barnet som ogillar oljuden som kommer från storebroderns rum på natten, och jag är mitt vuxna jag som hör varningsklockorna ljuda under hela läsningen. Plus för hundarna som speglar sina hussars känslor och den okonstlade beskrivningen av homosexualitet.
Jag vill absolut läsa mer av Bart Moeyaert, det finns åtminstone två böcker till av honom på svenska.
Jag har med största nöje läst Marie Auberts två tidigare böcker, varför förväntningarna på den här är höga. Jag riktigt myser när jag börjar läsa om trebarnsfadern Bård vars identitet är att vara familjens klippa men som nu är otrogen och redo att lämna sin fru för den unga kollegan Kaya.
”Det kommer bli bättre när det är Kaya som sover bredvid mig, tänker jag, jag är ju inte sådan här egentligen, men ingenting är längre som det var.”
Bård delar berättaruppdraget med sin syster Hanne, sin dotter Linnea och sin pappa Nils. Det här är – åtminstone inledningsvis – en vibrerande skildring av spända familjerelationer där nuet ligger som en tunn skorpa på det variga såret som är historien . I början är jag fullständigt tagen av hur Aubert åter lyckas litterärt gestalta ren och skär ångest.
”Det är inget att vara rädd för, säger jag till mig själv, jag är vuxen och jag ser ut som alla andra och jag har en flickvän med mig.”
Romanen utspelar sig en helg när Linnea ska konfirmera sig. Faster Hanne kommer hem från Oslo, med sig har hon sin nya tjej. Hanne har gjort en magsäcksoperation och är nu smal men att vara tillbaka på platsen och träffa människorna från uppväxten är som att hoppa i Gwyneth Paltrows dräkt från Min stora kärlek. Oavsett om hennes övervikt är verklig eller mental är hon alltid pappas flicka. Hanne och pappa Nils utgör en allians mot Bård och mamman (när hon levde).
Det är svårt med relationer och det kan bli väldigt fel även när avsikterna är goda, tänker jag. Var och en har sina bekymmer att bära och sina kriser att ta sig igenom.
När jag läst ungefär en tredjedel känner jag att det blir för mycket dramatik och för övertydligt. Personerna som jag trodde mig ha att göra med visar sig vara plastdockor, närmast klichéartade och förutsägbara. Otrogna, tafatta, dumsnälla män och starka kvinnor (ursäkta tautologin). Jag är besviken.
På åttiotalet tömdes Norrbotten på unga nyutexaminerade. Det skedde i ”flyttlasspolitikens” namn och innebar avklippta rötter och bidrag från AMS – arbetsförmedlingen eller Alla Måste Söderut. Detta är fundamentet som den här underbart roliga, välskrivna och personliga romanen vilar på. Avvägningen mellan högt och lågt, trams och allvar, struktur och individ är mästerlig. (Det är kanske bara några få överdrifter och utsvävningar för många för min smak.) Redan i Marie Lundströms debut bländade prosan mig men då som solkatter stundtals, här är det mer som ständigt helljus rätt i nyllet.
Jag känner sån oerhörd värme för Eva som det handlar om och som tycks dela flera erfarenheter med författaren (som jag för övrigt känner lika varmt för). Hon kommer från en håla i norr, växer upp med sin pappa, flyttar till huvudstaden och lägger där allt krut på arbetet. Hon känner sig som en ”byfåne med sminkat kontorsansikte”, har problem med gränssättning och anknytning och vill inte ha barn. Bara i vissa stunder öppnar hon sig och då i samtal med sig själv, annars är hon ”sluten som ett hjortronkart”.
”Sorgen plockade bland bilder jag inte själv valde.”
Evas älskade pappa dör precis när vi lär känna henne vilket spär på hennes redan hemtama känslor av rotlöshet och utanförskap. Det är Tilda 18+ i Kaffe med mjölk, som blir Jenny 28 år i Inget ska växa över mig som nu är Eva 38. Osäkerheten kvarstår i glappet mellan dikotomierna som representeras av huvudkaraktärerna i storstan och de anhöriga som är kvar i norr; staden vs landet, modernitet vs tradition, språk vs tystnad.
”Det var inte synd om stockholmarna. De ville ha det på det här underliga viset. Och jag fick erkänna att det inte var så pjåkigt.”
Den här romanen påminner mig om varför jag älskar litteratur så vansinnigt mycket. Jag som läsare får ju nämligen ta del av musslan Evas hemliga tankar som hennes partner, vänner och kollegor bara kan fantisera om. Det må vara besvärligt att ens uttal får människor att associera till Östermalm men jag är ändå glad att Lundström lämnade skogen för storstaden för huvvaligen vilken finfin lektyr det kom utav det.
”Det där överpresterandet och hävdandet som visar att de inte kommer från akademikerbakgrund. ’Jamen, ni vet, använder ordet diskurs lite för ofta, citerar Camus och tycker Horace Engdahl är intressant på riktigt'”
Så pratar de som kommer från akademisk bakgrund – den ”stabila medelklassen” – om oss som inte gör det, i Elin Grelssons roman. Någon beklagar sig över en namnlös ”fucking städerska” som ringer på dörren och väcker en när man är bakfull. En annan påtalar att ”den här populistiska medelklassen, som inte ens skäms över hur obildade de är, det är det absolut sämsta med det här landet”. (Enligt Sverker Sörlin ligger det något i det där, i Till bildningens försvar skriver han om att i många andra länder krävs det att universitetsstudenter läser andra ämnen bredvid huvudämnet, men inte i Sverige.)
Inget ska växa över mig är en bok om i första hand arbetar- och medelklass. Elin Grelsson försöker och lyckas väl tycker jag att gestalta klassers olika beståndsdelar i modern tid. I klassbegreppet ryms dikotomierna staden vs landet, modernitet vs tradition, praktik vs teori, handling vs språk. Kön, skönhet och kapital är andra viktiga parametrar som inte avhandlas lika tydligt. Jag är hela tiden väldigt intresserad och njuter av läsupplevelsen, men blir lite besviken på slutet. Stundtals är det lite övertydligt och nästan klyschigt, ibland nära målet men inte helt i prick.
Jenny är protagonisten som tillsammans med en annan storstadsromantiker lämnar Sörede för Stockholm. Hon hittar en lägenhet att hyra i andra hand och får en tillfällig anställning på kommunikationsbyrå. När hon bott i Stockholm i fyra år och närmar sig trettiostrecket träffar hon Sebastian. Han forskar om klass och verkar se Jenny som ett exotiskt inslag i Stockholm. Lite som vore hon en afrofrisyr han vill känna på. Medelklassen här är väl medveten om och kan positionera sig mot orättvisor men kan i samma mening klaga på de där ”jävla polackerna”.
Med en psykologiskt finmejslad prosa tecknar författaren dessa antagonister som kanske båda två bor i författaren? Jenny är dock en alltför blek karaktär utan egentligen några personliga uttryck eller egenskaper, inte ens i fyllan och villan. Jag tycker mig få knapphändig och motstridig information av författaren. Ibland är Jenny tyst och innesluten i ansträngda situationer ibland pratar hon för mycket. Har hon varit mobbad, är hon autistisk? Jag har svårt att förstå en person som har så få inre impulser. Jag förstår att hennes osäkra och grumliga person är ett symptom på utanförskap, underlägsenhet och stress över att inte veta vad hur hon ska föra sig. Men jag tycker hon är sjukt oklar även i sig själv. Hon har alltid velat vinka in en taxi nonchalant med en handen? Hon kladdar på sitt ex? Hon är bisexuell, är det för att förstärka hennes villrådighet? Hon måste ju en gång ha tagit beslutet att flytta till Stockholm i alla fall. Hon är märkligt avtrubbad. Inte ens en nyfödd bebis i famnen tycks göra henne rörd eller påverkad. Vad vill Jenny själv undrar jag. Inte verkar hon utvecklas heller.
Sebastian lever i sitt huvud, har prestationsångest och pratar alldeles för mycket. Jag känner tyvärr igen mig ganska mycket i honom vilket spär på mitt självförakt. Det kan vara så att han närmast exploaterar Jenny, men det kan också vara så att han bara försöker sätta ord på sin verklighet. Att åka med i varandras levnadsbanor är ju som bekant ingen okomplicerad sak. Även trevliga vanor kan vara svåra att acceptera när de är nya, icke självvalda.
”Dagerman är fortfarande lika aktuell. I novellen ”Att döda ett barn” från 1948 skriver han om vår samtid. Om unga människor som dör. Mer konkret, hur vår oskuldsfullhet, blåögdhet har gjort oss till monster. […] Vi vet att barnen ska dö, vi förstår varför de dör, hur de ska dö, men gör inte tillräckligt för att förhindra att det sker.”
Nicolas Lunabba är verksamhetsansvarig på organisationen Helamalmö som arbetar för att skapa bättre levnadsförhållanden för unga i utsatta områden. Han sommarpratade 2021 och det här är hans debutbok. Den handlar om Nicolas som tar sig an pojken Elijah i ett segregerat Sverige där människor hamnar på skuggsidan och om hur litteratur kan öppna dörrar.
”Vilhelm Moberg skriver: ’Fattigdomens lott ska ingen försöka göra vacker i mina ögon. Fattigdomen är enbart ful och förnedrande och förbittrande för en människa. Legenden om dess skönhet och goda moraliska verkan är skapad av de rika.’”
Blir du ledsen om jag dör? är en skoningslös skildring om den brutala verkligheten som ojämlikhet orsakar vilket när det går som sämst leder till att barn och unga mördar och mördas. Berättarjaget riktar sig till ett du som är Elijah men också alla unga i utanförskap.
Fruktansvärt tungt ämne ju och jag som normalt är skeptisk till självbiografier hade egentligen tänkt hoppa över den här. Men Lunabba har berättartalang, han undviker sentimentalitet och att hylla sig själv. Jag blir mycket berörd och närmast lyrisk när han citerar och skriver om litteraturens betydelse. Jag älskar exempelvis när han jämför Elijah med Nils Holgersson.
”Tänk om din syn på dig själv i det här landet, främlingskapet du pådyvlats och införlivat är ditt livs stora lögn. Och att sagoböckerna i hyllraderna på barnavdelningen och ungdomsavdelningen på Malmös stadsbibliotek berättar om ditt liv. Att du är Nils Holgersson. Det där skulle du skratta åt. Du skulle bli generad och kanske en smula stött. Du kan inte kosta på dig att tänka så, det är för riskfyllt, det gör för ont. Du måste håna blotta tanken. Men tänk själv, vilken människa är mer lik Nils Holgersson än du.”
Men inte kan litteratur mätta någon mage, styra upp en skola som inte fungerar eller ersätta bristande resurser. Det som behövs är fungerande social infrastruktur och vuxna människor som bryr sig och släpper in barnen under skinnet. Det här med professionell hållning är bara att glömma, menar Lunabba. Och det står helt klart att han vet vad han talar om.
Böcker i boken Är detta en människa av Primo Levi Malcolm X Min kamp av Karl Ove Knausgård
Senaste kommentarer