Överstinnan av Rosa Liksom

”Tiden då jag föddes var hatets tid. Tiden då jag växte upp till kvinna var hatets och hämndens tid.”

Det här är ett försök till inifrånskildring ur en kvinnlig nazists perspektiv. Överstinnan blickar tillbaka på sitt liv i nazismens tjänst med den 28 år äldre maken. Tillsammans frotterade de sig med högt uppsatta nazister inklusive Führern själv. Här har vi en huvudperson som verkligen bjuder motstånd. Hon äcklar, engagerar och så är det ju synd om henne också eftersom hon naturligtvis själv for illa i den hatiska och manliga miljön.

”Vi hatade demokrati, liberalism, ryssar och kommunister, vi oroade oss över vårt eget älskade fosterlands öde i klorna på den ekonomiska krisen och vi drömde om en nationalistisk idealstat med bara ett parti, en ledare och ett folk. Ett land utan konflikter, kriser eller problem, där det rådde ordning och disciplin, lydnad och trohet.”

Överstinnan är en smutsig och brutal krigs- och våldsskildring. Språket är rått, snuskigt och har en barock nästan humoristisk ton som inte roar mig. Jag känner mig fin i kanten. Jag tycker verkligen inte om att läsa om krig och den här romanen är väl eländigt och explicit för min smak. Men just de här åsikterna tar Rosa Liksom höjd för, hon skriver: ”Jag kom mycket nära kärnan i det som hänt och jag öste ur sanningens källa. Visserligen censurerade jag de värsta ställena. De var så uppenbart verkliga att ingen skulle ha trott att det var sant.”

Jag älskar samtidigt greppet och vad hon faktiskt gör här; visar en mänskligare bild av judeutrotningen. Mänskligare som att det faktiskt var vanliga människor som tillsammans genomförde grymheterna i strävan mot det gemensamma målet Det tredje riket. Här tvingas läsaren att trampa omkring i nazistens skor. Rosa Liksom vill göra upp med den upprepade lögnen att finländarna (och andra) inget visste. Närmare sanningen kommer vi om vi inser att renlighet, arbete, tillhörighet, makt, framtidshopp, pengar, väl skurna uniformer och blanka stövlar lockade. Överstinnan träffade ”bruna sjuksköterskor” som hjälpte sårade soldater och samtidigt skickade friska barn till himlen. Hon minns ”fru Ilse” som hyllade Stortysklands frihet som möjliggjorde att hon kunde tillgodo se sig tavlor och smycken från ”övergivna” hus.

Översten kan också läsas som metaforer för Tyskland/Ryssland och överstinnan representerar det skändade Finland. Det här är också en berättelse om mäns våld mot kvinnor. Det är en obehaglig roman som bygger på ännu obehagligare fakta.

”Nu tänker jag att nazisterna inte tog slut i och med Hitlers självmord, utan så snart det ges möjlighet föds nya nazister och fascister, för människan är sådan. Man upprepar samma sak och förväntar sig ett annat slutresultat. I oss alla bor kärleken och barmhärtigheten sida vid sida med hjärtlösheten och likgiltigheten.”

Lämna ett svar