Inget ska växa över mig av Elin Grelsson

”Det där överpresterandet och hävdandet som visar att de inte kommer från akademikerbakgrund.
’Jamen, ni vet, använder ordet diskurs lite för ofta, citerar Camus och tycker Horace Engdahl är intressant på riktigt'”

Så pratar de som kommer från akademisk bakgrund – den ”stabila medelklassen” – om oss som inte gör det, i Elin Grelssons roman. Någon beklagar sig över en namnlös ”fucking städerska” som ringer på dörren och väcker en när man är bakfull. En annan påtalar att ”den här populistiska medelklassen, som inte ens skäms över hur obildade de är, det är det absolut sämsta med det här landet”. (Enligt Sverker Sörlin ligger det något i det där, i Till bildningens försvar skriver han om att i många andra länder krävs det att universitetsstudenter läser andra ämnen bredvid huvudämnet, men inte i Sverige.)

Inget ska växa över mig är en bok om i första hand arbetar- och medelklass. Elin Grelsson försöker och lyckas väl tycker jag att gestalta klassers olika beståndsdelar i modern tid. I klassbegreppet ryms dikotomierna staden vs landet, modernitet vs tradition, praktik vs teori, handling vs språk. Kön, skönhet och kapital är andra viktiga parametrar som inte avhandlas lika tydligt. Jag är hela tiden väldigt intresserad och njuter av läsupplevelsen, men blir lite besviken på slutet. Stundtals är det lite övertydligt och nästan klyschigt, ibland nära målet men inte helt i prick.

Jenny är protagonisten som tillsammans med en annan storstadsromantiker lämnar Sörede för Stockholm. Hon hittar en lägenhet att hyra i andra hand och får en tillfällig anställning på kommunikationsbyrå. När hon bott i Stockholm i fyra år och närmar sig trettiostrecket träffar hon Sebastian. Han forskar om klass och verkar se Jenny som ett exotiskt inslag i Stockholm. Lite som vore hon en afrofrisyr han vill känna på. Medelklassen här är väl medveten om och kan positionera sig mot orättvisor men kan i samma mening klaga på de där ”jävla polackerna”.

Med en psykologiskt finmejslad prosa tecknar författaren dessa antagonister som kanske båda två bor i författaren? Jenny är dock en alltför blek karaktär utan egentligen några personliga uttryck eller egenskaper, inte ens i fyllan och villan. Jag tycker mig få knapphändig och motstridig information av författaren. Ibland är Jenny tyst och innesluten i ansträngda situationer ibland pratar hon för mycket. Har hon varit mobbad, är hon autistisk? Jag har svårt att förstå en person som har så få inre impulser. Jag förstår att hennes osäkra och grumliga person är ett symptom på utanförskap, underlägsenhet och stress över att inte veta vad hur hon ska föra sig. Men jag tycker hon är sjukt oklar även i sig själv. Hon har alltid velat vinka in en taxi nonchalant med en handen? Hon kladdar på sitt ex? Hon är bisexuell, är det för att förstärka hennes villrådighet? Hon måste ju en gång ha tagit beslutet att flytta till Stockholm i alla fall. Hon är märkligt avtrubbad. Inte ens en nyfödd bebis i famnen tycks göra henne rörd eller påverkad. Vad vill Jenny själv undrar jag. Inte verkar hon utvecklas heller.

Sebastian lever i sitt huvud, har prestationsångest och pratar alldeles för mycket. Jag känner tyvärr igen mig ganska mycket i honom vilket spär på mitt självförakt. Det kan vara så att han närmast exploaterar Jenny, men det kan också vara så att han bara försöker sätta ord på sin verklighet. Att åka med i varandras levnadsbanor är ju som bekant ingen okomplicerad sak. Även trevliga vanor kan vara svåra att acceptera när de är nya, icke självvalda.

Bok i boken: Kapitalet av Karl Marx.

Lämna ett svar