Afghanerna av Åsne Seierstad

För 20 år sedan skrev hon Bokhandlaren i Kabul, den tyckte jag inte alls om och det var jag inte ensam om. Efter att amerikanska soldater lämnade Afghanistan och talibanerna tog över styret, åkte Åsne Seierstad dit igen. Nu har hon skrivit en bok baserad på intervjuer av tre afghaner och deras släktingar.

Jamila (f 1976), politiker och feministisk koranföreläsare. Polioskada utesluter henne från äktenskapsmarknaden, hennes pappa lär henne att läsa och hon utbildar sig. Flyr till Norge och möter författaren där. Gift och har två barn. Längtar till sitt meningsfulla liv i hemlandet eftersom ”beskydd är inte nog för att leva.”

Bashir, (f 1987), krigsherre och taliban, gift med två fruar. När Seierstad frågar honom om han hade kidnappat henne om hon stött på honom året innan, skrattar han och säger att självklart skulle han ha gjort det. Genom berättelsen om Bashir får vi en känsla för hur islam av vissa praktiseras som en dödskult. Bashirs fru berättar om att ett barn som dör är inget man ska sörja eftersom döden ger evigt liv. Sörjande föräldrar riskerar disciplinstraff.

”Men Bashir ville bara slåss. Han ville vinna. Bara en gång till. Han ville döda bara lite till. Få in ännu en fullträff. Skjuta en kul till. Vara fri.”

Ariana (f 2000), växer upp i ett fritt och demokratiskt Afghanistan. Hon är en briljant juridikstudent men tvingas sluta studera när talibanerna tar över, föräldrarna vill istället att hon ska gifta sig. Hon får lära sig saker som att ”den bästa burkan är den att stanna hemma”. De vackra hennablommorna som smyckar henne inför vigseln är som fångstarmar.

Det tar ett bra tag innan jag börjar uppskatta den här skildringen. Dels har jag svårt för berättelser som ska vara ”sanna” och det ger inte sällan dålig eftersmak när journalister dramatiserar andra människors liv. Först tänker jag att det här är misslyckat, jag känner vibbar av effektsökeri. Jag upplever att Seierstad liksom radar upp hemskheter, som att hon vill att det ska verka så illa som möjligt. Ett tag verkar det som att det inte finns någon kärlek alls i personernas liv. Språket är platt och tråkigt. Hon skriver saker som ”det doftar härligt”, det ”växer bär” istället för det doftar lök, mynta eller vad vet jag och att beskriva hur bären ser ut. Men mot slutet tycker jag hon får det här oerhört intressanta temat att blir så intressant som det borde. Ett stort plus för att författaren utelämnar sig själv i berättelsen.

4 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Anonymmars 23, 2023 kl. 1:47 e m
    • Svara

    Slutade läsa för att det radades upp namn och detaljer utan ände. Kanske är värt ett nytt försök ändå.

      • Ninamars 23, 2023 kl. 1:55 e m
        Författare
      • Svara

      Ja kanske… men den är ju fasligt lång också. Det glömde jag skriva i recensionen. Den är alldeles för lång enligt mig.

    • Annicamars 29, 2023 kl. 12:03 e m
    • Svara

    Finns bra inläst i appen Biblio som jag kan nå via mitt bibliotek.

      • Ninamars 29, 2023 kl. 1:17 e m
        Författare
      • Svara

      Kanon!

Lämna ett svar