Jag är inte sådan här egentligen av Marie Aubert

Jag har med största nöje läst Marie Auberts två tidigare böcker, varför förväntningarna på den här är höga. Jag riktigt myser när jag börjar läsa om trebarnsfadern Bård vars identitet är att vara familjens klippa men som nu är otrogen och redo att lämna sin fru för den unga kollegan Kaya.

”Det kommer bli bättre när det är Kaya som sover bredvid mig, tänker jag, jag är ju inte sådan här egentligen, men ingenting är längre som det var.”

Bård delar berättaruppdraget med sin syster Hanne, sin dotter Linnea och sin pappa Nils. Det här är – åtminstone inledningsvis – en vibrerande skildring av spända familjerelationer där nuet ligger som en tunn skorpa på det variga såret som är historien . I början är jag fullständigt tagen av hur Aubert åter lyckas litterärt gestalta ren och skär ångest.

”Det är inget att vara rädd för, säger jag till mig själv, jag är vuxen och jag ser ut som alla andra och jag har en flickvän med mig.”

Romanen utspelar sig en helg när Linnea ska konfirmera sig. Faster Hanne kommer hem från Oslo, med sig har hon sin nya tjej. Hanne har gjort en magsäcksoperation och är nu smal men att vara tillbaka på platsen och träffa människorna från uppväxten är som att hoppa i Gwyneth Paltrows dräkt från Min stora kärlek. Oavsett om hennes övervikt är verklig eller mental är hon alltid pappas flicka. Hanne och pappa Nils utgör en allians mot Bård och mamman (när hon levde).

Det är svårt med relationer och det kan bli väldigt fel även när avsikterna är goda, tänker jag. Var och en har sina bekymmer att bära och sina kriser att ta sig igenom.

När jag läst ungefär en tredjedel känner jag att det blir för mycket dramatik och för övertydligt. Personerna som jag trodde mig ha att göra med visar sig vara plastdockor, närmast klichéartade och förutsägbara. Otrogna, tafatta, dumsnälla män och starka kvinnor (ursäkta tautologin). Jag är besviken.

1 kommentar

  1. Hmmm. Jag har inte läst boken men sett flera positiva recensioner i norska medier. Eftersom jag bott i Norge (även om det var ganska många år sedan) blir jag tokig på översättningar från norska. Det är alldeles för mycket som låter likadant som i svenska men som har helt andra värdeladdningar. Jag tror inte de flesta översättare kan norska utan tänker att de kan fixa det ändå. Det är ju i alla fall en svensk text de ska skriva.
    Jag har läst hennes tidigare böcker och gillat dem även om de inte satt några djupare spår och kommer nog att läsa även den här så småningom.
    Här är en sammanställning av norska recensioner (de kör med en skala från ett till sex):
    https://bokelskere.no/bok/jeg-er-egentlig-ikke-saann/613061/

Lämna ett svar