Jag tyckte väldigt mycket om föregångaren, Astons stenar, så jag hade höga förväntningar på den här. Jag blev inte besviken även om den här inte riktigt når samma höjder.
Det börjar med att Aston sitter i köket och slår in presenter. När pappan som lagar mat, behöver saltet, visar det sig att Aston slagit in det. Aston fyller år om några dagar, alltså tänker han mycket på presenter. Istället för att passivt vänta och längta aktiverar han sig vilket gör nuet roligare. Sen kommer mamman inrusande. Kissnödigast i världen! På toaletten väntar en ”rolig” överraskning. Här kan man inte låta bli att skratta.
När födelsedagen kommer blir Astor väckt av kraxig sång och frukost. Vi ser stenarna och pinnarna från Astons stenar ligga nedbäddade i små sängar och lådor på golvet. I en av presenterna finns en planka med som förpackningsmaterial. Den vill Aston absolut behålla, och mycket riktigt kommer den till användning.
Jag gillar Geffenblads stil både när det kommer till text och illustrationer. Hundfamiljen är så charmigt formgiven, jag älskar deras små kobenta tassar. Det finns små detaljer och bakgrunden utgörs av ljuva pastellfärger som fyller ut hela sidorna. Texten flyter fint, och även den har sin charm. Plankan blir som en familjemedlem och skrivs med stort P.
Det här är en rasande charmig barnbok, vardagsrealistisk med både glädjeämnen och små konflikter. Jag tror Astors uppfinningsrikedom och tankesätt om återanvändning kan inspirera. Med fantasi kan man göra mycket av sakerna som finns omkring oss. Fint med en lite obetänksam mamma som spelar gitarr, och en pappa som hålls i köket och har förkläde. Att karaktärerna är hundar gör dessutom att våra stela mönster för könsstereotyper mjukas upp. Hundarna ser ut på samma sätt i ansiktet, här finns inga långa ögonfransar eller färgade läppar. Mamman bär kjol, pappan tröja, Astor är naken. Jag tror att den här boken lämpar sig för barn från tre år och uppåt. Barn utan syskon kan känna igen sig i Astor som är ensamvalp.
Jag tycker Lotta Geffenblad lyckas otroligt bra med sina böcker, och hon verkar leva som hon lär. Hon är kreativ och skapar istället för att skrika: DET FINNS FÖR FAN PINNAR OCH KOTTAR ATT LEKA MED.
Tack till Bonnier Carlsen!
Senaste kommentarer