Jag har lyssnat på, dels en charmig person som jag tycker gör ett beundransvärt och fantastiskt viktigt arbete, dels på en bok som inte är för mig och som jag inte gillade. Nu gäller det att hålla isär bokrecension och person här. Jag skriver det igen. Jag beundrar och hejar på Siduri Poli och ser gärna att hon är framtidens Wallenberg.
Men. Saken är den att jag tycker inte att vi ska ha några Wallenbergare alls. Den här boken är alltså inte för mig. Inte för att jag är vit. Utan för att jag försöker undvika att stämma in i den nyrikes lov och starkt ogillar att läsa böcker som handlar om entreprenörskap. När jag började lyssningen visste jag inte vem Siduri Poli var och jag hade inte lyssnat på boken om jag visste vad den handlade om. Jag skulle aldrig läsa en bok som innehåller titeln ”lyckas” när det implicerar pengar och karriär. Det jag intresserar mig för är människor med dubbla nationaliteter och deras erfarenheter samt hur vi kan motverka rasism. Visserligen finns det en hel del av den varan också och det är anledningen till att jag lyssnade klart på hela.
Hon listar tio råd för att som rasifierad lyckas i en vit värld. Den första punkten som är min favorit, lyder: assimileras ej! Byt inte namn, ge inte upp din kultur. Hon lyfter orättvisan i att personer med utländsk bakgrund tvingas representera ett helt folk, när någon landsman felar. Hon skriver intressant om hedersstruktur, som hon väljer att kalla det framför hederskultur. Att hon blir inbjuden av journalister för att prata om sin bok men tvingas svara på frågor om gängkriminalitet är något som bara måste upphöra. Jag uppskattar de samhällskritiska delarna som behandlar strukturer.
Det är också spännande att få höra om hennes historia, familj och misstag. Hon delar med sig generöst för att inte framstå som någon övermänniska. Berättelsen om mammans delaktighet i jakten på den blå klänningen är rörande. Men tonen är i självhjälpsläge vilket får mig att rygga tillbaka. Jag förstår liksom inte hur det kan hjälpa någon någonsin att tala om hur den ska känna, att sluta känna sig velig eller osäker exempelvis. Man kan ju liksom inte sluta vara osäker för att någon/en författare/idol säger till en att man ska inte vara det. Jag ifrågasätter om någon självhjälpsbok/föreläsare/inspiratör egentligen har hjälpt någon annan förutom författaren själv. Siduri Poli har uppenbart enorm talang och är otroligt driven och därför har hon ”lyckats”. Att boken, bortsett från övriga värden som representation och intresset för Poli som person, kan hjälpa rasifierade personer att blir rika betvivlar jag. Men förhoppningsvis har jag fel.
Hon skriver om ”extremism” i form av träningshetsare och konspirationsteoretiker. Jag skulle helt fräckt vilja lägga till superentreprenören till den listan över människor som förstör samhället.
På vissa sätt upplever jag att författaren är mer ”assimilerad” i vårt liberala individfokuserade karriärsamhälle där man ska marknadsföra sig själv som ett varumärke, än exempelvis jag. I kulturen som innebär att alla ansträngningar ska kunna mätas i avkastning. Där tillväxt och ökad konsumtion är ledord. Eftersom spelplanen utgörs av ett kapitalistiskt exploaterande system som skapar kriser i ekonomi och klimat samt växande samhällsklyftor vill jag inte vara med. Det är motsägelsefullt att önska att människor som tillhör proletariatet ska kunna lyfta sig ur fattigdom samtidigt som man är för ett system som vilar på att det finns ett proletariat. Detta leder till att författaren ibland säger emot sig själv. Å ena sidan är det stora målet att ”klättra” och ”komma någonstans” å andra sidan är det inget fel med att vara pizzabagare. Jag tror att en bättre lösning är att betala pizzabagaren lika mycket för sina ansträngningar som de med charm och talang för att snacka och sälja.
Att jag är mer intresserad av diskussionen om vad ”att lyckas” innebär istället för att få veta hur man lyckas med att bli rik, säger något om mina privilegier. Som delvis beror på att jag är vit. Mitt intresse ligger i huruvida vi kan lyckas kasta av oss rollerna. Pori strävar istället efter att iklä sig och till och med ”bli” olika ”personas”. Det är ingen kritik av henne personligen, jag fattar väl att det krävs för att bli framgångsrik i branschen.
”Från och med nu, välj alltid team dig.”
Eller gör inte det, välj varandra.
Senaste kommentarer