Innan Lena Nyman dog (2011) lämnade hon sina dagböcker och brev till förfogande för offentligheten. Det är avgörande för min läsupplevelse, att hon medgivit min läsning. Jag påstår inte att jag avhållit mig från att läsa annars, jag menar att upplevelsen hade varit annorlunda.
”Rolf vaknade kl 07. Och ville ligga med mig. Jag dödstrött. Vi hade sovit 3,5 tim.”
Det är 480 stycken, mer eller mindre hastigt och täta nedtecknade sidor, med förkortad meningsbyggnad och ibland namn som för mig inte väcker adekvata associationer. (För den intresserade finns personförteckning.) Den språkliga tjusningen ligger enligt mig i söderslangen, ”klyket”. Hon är ”på örat” och människor är ”helsköna”. Alla vi som sett Lena Nyman skådespela kan nog höra hennes ljuva röst i huvudet.
Texterna handlar om självtvivel, killar hon gillar och inte gillar, fester, yrket, sex, bantning, självkänsla och viljan att vara fri. Lite tjatigt blir det, kanske skulle den tjänat på att redaktör Isabel Andersson kortat ner den ytterligare. Jag vet att hon bara tagit med en bråkdel av allt material. Som helhet är det här i alla fall ett mycket intressant historiskt dokument över en kvinnas försök till frigörelse via det som kallas ”fri kärlek”.
Temat är jakten på frihet! (En annan bra bok om Lena heter just ”Jag vill ju vara fri”.) Att våga vara ensam, att gå sin egen väg och att inte kuvas av någon man. Men som jag ser det, är friheten en omöjlig målsättning under de premisser som råder. Eventuellt är den frihet som Lena Nyman eftersöker en absurditet som strider mot flockdjuret människan. Men då (och ofta fortfarande) betydde giftermål och familjebildande slutet för en kvinnas karriär. Lena Nymans fokus låg i första hand på att bli en skicklig och erkänd skådespelare varför hon retirerade inför att leva monogamt med en man. Då kom den så kallade fria kärleken väl till pass. Det blir tydligt att idén uppstod som ett svar på konventioner och borgerlighet, men också för att man utgick ifrån att män inte kan vara trogna. Den enda väg som varit framkomlig för kvinnor är den som män redan trampat upp. Kvinnor som försöker hitta ett eget, så kallat kvinnligt sätt att bete sig, straffas hårt. Jag som redan innan, dömt ut påfundet ”fri kärlek” får vatten på min kvarn. Det fungerar inte i praktiken, och läser man mellan raderna är det också vad Lena Nyman erfar.
”Ju mer oreserverad, och ju mer jag kan ge upp av mig dess finare får vi.” (Vi = hon och Janne som hon är kär i.)
Lärdomen om fri kärlek har hon delvis fått från sin pappa:
”Att man aldrig fick bli så kär att man gav upp sig själv. Man fick inte hänge sig så att man förlorade sig, sin människa, sin integritet. Det var absolut livsviktigt.”
Jakten på frihet tycks resultera i ångest, vilket leder till självmedicinering av alkohol, tobak och sömntabletter. Men frågan är om det fanns någon väg för en kvinna som Lena Nyman att gå, utan att fara illa psykiskt. Jag tror tyvärr inte det. Troligen hade giftermål och den inledningsvis ljuva känslan av att ge upp sig själv för att (så gott det nu går) sammansmälta med en annan människa, också resulterat i psykisk ohälsa på sikt. Eftersom hon då antagligen tvingats försaka skådespeleriet. Det är hemskt sorgligt. En fröjd för oss som fått ta del av hennes konst, men hjärtslitande sorgligt.
Lena Nyman var en av de som gick före och bidrog sannolikt till att jag kan vara kär utan att förlora känslan av frihet.
En annan – än mer destruktiv – tråd som går genom hennes texter är bantningen. Hon vill hela tiden bli smalare och svälter sig periodvis. På grund av detta utvecklar hon en idé om att hon har dålig karaktär och hela njutningen med förtäring går om intet. Att Nyman bantar bort halva sitt liv, beror enligt mig till 100% på att rollerna skrevs av män, för magra flickor. För att män ska få känna sig stora och starka, för att kvinnor ska backa upp mäns ego genom att vara sköra och svaga, tvingades skickliga skådespelare, verkliga kvinnor, känna sig fel och svälta sig för att passa in i de misogyna fantasierna. Också för att hålla kvinnorna nere, antar jag, och det fungerar. Vem fan kan behålla en sund själ på morotsjuice?
”Vilgot tycker jag är lagom i figuren nu. Precis som jag ska vara. Han tycker jag är mycket sötare så här. Vi hade skittrevligt. Han är så djävla rar.” (Detta är efter att hon bantat ner sig från 56 till 51 kg på två v.)
”Kände mig alldeles slut inför det olösliga problemet som min bantning är. Kände mig kräkfärdig på alltihop. Det är precis olösligt för jag kan ej banta och jag kan ej se ut så här.”
”Helt plötsligt tyckte Rolf jag skulle banta.”
Kritiken efter Nyfiken-filmerna handlade delvis om hennes estetiska kropp. Ett infantilt uttalande handlade om att hennes kropp var själlös och dum. Någon skrev att man skulle inte ta av sig kläderna om man såg ut som Nyman.
Anmärkningsvärt är att journalister, regissörer, Nymans olika älskare, hennes pappa, vården – alla utom hennes mamma uppmuntrar henne till att banta.
Eftersom texten fokuserar Nymans utseende mycket, var jag glad att det inte finns några bilder i boken. Kanske till och med fotot på omslaget är överflödigt? Varför inte ha en bild på hennes handskrivna böcker istället? Men sen kom jag till bilderna.
Jag fick blodad tand och såg om filmerna Nyfiken gul och blå. Kanske inte helt lyckade filmer, men intressanta ur ett samhällskritiskt perspektiv och hur utnyttjandet av skådespelare och regissör kan fungera. Det är dock svårt att se på Vilgot Sjöman utan att känna enorma aversioner, efter att man läst Nymans dagböcker.
Lena Nyman sätter i sina skarpa funderingar fingret på människans förmåga att spela teater. Är det kanske först på en scen som vi kan få reda på sanningen. I vårt vardagliga liv spelar vi illegitimt olika roller. Albert Camus protagonist Clarence kände sig avspänd endast när han såg på sport eller teater. Teatern och filmen kan vara ett vilorum från att spela sig själv då har man rätt att spela någon annan.
Senaste kommentarer