Jonas och kärleken av Kerstin Thorvall

Jonas och kärleken liknar ingen annan barnbok jag läst. Här är Thorvall modig i det att hon utmanar vuxnas idé om barns sexuella känslor. Det finns ju en knepig dubbelmoral kring hur vuxna bemöter barns sexualitet. Å ena sidan vill man inte se att barn är sexuella å andra sidan vill många försäkra sig om att barnet blir heterosexuellt i framtiden. Jag minns själv hur vissa vuxna blev spända och ogillade när vi barn umgicks ”över könsgränserna”. Här lyckas Thorvall skriva fram den positiva känsla som nyfikenhet och utforskande kan framkalla. Hon skriver att Jonas snopp känns ”glad och stor”. (Jonas är sex år.) Jag har läst många nyare barnböcker som fokuserar rätten till sin egen kropp, att säga nej och att ingen får ta på en. Det är förstås viktigt. Men jag kan tycka att det härliga i att säga ja och den positiva spänningen gärna också kan få vara med. Den här boken skrevs 1980 (mitt födelseår) och alltså långt före ”stopp min kropp”-eran.

Jag skulle vilja påstå att den här boken undersöker just gränsen mellan barnets liv och den vuxnes. Det illustreras tydligt med kojan som Jonas och hans vän bygger. Där inne får bara barnen vara och de vuxna hålls utanför. När de vuxna skojar och skrattar om att Jonas ”skaffat sig fästmö” blir Jonas – till min stora glädje – helt vansinnig. Han tolererar det inte och får med den lilla makt ett barn kan ta till visa det med tårar, sparkar och genom att springa iväg.

Den här boken skulle egentligen framförallt rekommenderas till vuxna. Det optimala vore högläsning tillsammans med barnet för att sedan diskutera vad sexualitet är, hur det kan praktiseras och kännas samt prata om hur man försäkrar sig om samtycke.

Kerstin Thorvall hade en fin förmåga att vara i flera åldrar samtidigt. Det är som att hon har sin sexåring kvar inom sig när hon skriver Jonas och kärleken. Det är helt otroligt bra gjort.

Kommentera