Som människa var han tydligen känslostyrd, nervös och självupptagen. Som en annan då antar jag. När han dog (1944) donerade han alla sina sjuttonhundranånting målningar till Oslo kommun. Karl Ove Knausgård fick frågan (2017) om att curera en utställning vilket ledde fram till den här boken.
Skriets pappa målade stora känslor med existentiell bas. Som författaren försöker skriva snabbare än tanken försökte Edvard Munch möjligen måla för att komma undan ”målningen före målningen” det vill säga de mentala bilder han hade i huvudet innan han börjar måla. Kanske förklarar detta hans yviga penseldrag. Målet skulle enligt Knausgård vara att måla exempelvis trädet som det upplevs i nuet och inte hur det ser ut i minnet präglat av tidigare erfarenheter/ förutfattade meningar. Knausgård skriver åter om att skapande – både skrivande och målande – handlar om förmågan att se på vanliga vardagliga saker med en ny blick.
”Skriet ser ut som något från en helt annan värld. Men det enda som har hänt är det som hände i Svält, perspektivet har flyttat in i en människa och det är platsen som världens ses från som det gäller, det är denna ensamma människas verklighet som är världen.”
Munchs verk visar betraktaren vad Munch såg och kände då när han skapade verket. Det är inifrånperspektivet som gör hans konst intressant, menar Knausgård.
”All kunskap vi har om världen är som en gard, något vi håller upp mot den för att inte övermannas av nya intryck.”
Skriet är ett nu i ett slutet rum som inte går att värja sig mot. Hans personliga trauma blir mitt personliga trauma.
”Grundläggande för allt skapande är att det inte handlar om överföring av något som man äger och vill uttrycka, utan om att det uttryckta ska uppstå som något i sig självt.”
De vågade penseldragen kan också förklaras av klasstillhörigheten. Munch vågade satsa och ta ut svängarna i sitt måleri, kanske för att han hade borgerlig bakgrund. Andra målare från lägre klass hade troligen mindre anspråk och satsade på att måla inom paradigmet.
Det här är nog en drömbok för den konstintresserade. Jag är väl måttligt intresserad, vad det verkar. Men det handlar inte bara om Munch. Knausgård skriver också om konstnärerna vars bilder pryder hans årstidsböcker och mot slutet handlar det till min stora glädje om film och filmkritik. Men jag blir lite trött på tonläget och den pretentiösa ansatsen även om det tack och lov finns motkrafter. Konstnären Vanessa Baird bereds plats precis när jag känner att fotfästet gått förlorat.
”Jag hänger väldigt lite med konstnärer, sa Vanessa. Jag tycker att saker hakar upp sig, de blir så viktiga, alltihop blir så viktigt. Det är så väldigt intressant, säger de. Det är så intressant, alltihop. Då tänker jag, far åt helvete, det är det ju inte alls!”
”Gud är den store förbryllaren” skriver Torgny Lindgren men jag är inne på att det är författaren själv. Den här romanen tycker jag är väl lös i konturen, den är inte handlingsdriven utan en komposition av olika existentiella teman. Men välskriven och putslustig också förstås, som Lindgrens verk brukar vara. Vi ska se om jag kan få någon rätsida på den här berättelsen om en ateistisk missionärs odyssé genom inre Västerbotten.
”Det finns ingen Gud. Messias har inte kommit, förmodligen kommer han aldrig. Jesus var bara en vanlig, övermodig människa. Frälsningen är en sjuklig känslostorm, ingenting annat. Inget evigt liv är tänkbart. Men döden är evig.”
Det är en ironisk sorgesång och den utspelar sig 2006 i Nedre Avabäck, i det avfolkade Västerbotten. ”Ja, de sjuka och döende var en välsignelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten. De var de enda som verkligen behövde föröka sig.” Det ska komma att handla om Västerbottens sista stora väckelse på femtiotalet men det börjar med Ivar som köper sprit. Han är mycket måttlig och köper bara en flaska per år, den här gången en Norrlands Akvavit (livets vatten). (Denna svenska klassiker som sedan 1929, framställdes ursprungligen på sprit från norrländsk pappersindustri, en nyhet på den tiden, vilket gjorde de skånska potatisbönderna oroliga. Den oron stillades snart genom att Skåne Akvavit lanserades 1931.)
Den Norrländska Akvaviten ska sedan i en sista nattvard i brist på vin, inmundigas av Gerda i Inreliden på dödsbädden. (Gerda är samma person som var gift med Jakob Lundmark i Stubbrytaren.) Den enas död är den andres bröd och Gerda vårdas av Ivars fru Asta. Asta och Ivar tar emot den hemvändande väckelsepredikanten Olof Helmerson 83 år. På femtiotalet var Olof en reslig karl som lärde invånarna att borsta tänderna och dessutom frälste han över fyrahunda själar i den där sista väckelsen. Han lämnade sen bygden och i ett höghus i Umeå förlorade den före detta predikanten sin tro och återkommer nu femtio år senare till Avabäck för att dementera alltsammans. Men det visar sig att avfrälsningen har redan skett. Många har dött, andra har flyttat och det återstår bara två stycken församlingen. Predikstolen har Bertil i Nybränna gjort bikupa av. Bin flyger omkring som Guds förgyllda änglar. Men enligt Olof smakar Bertils honung ändå som all annan honung.
Ledmotivet i det här rusmedlet är människans livsvillkor som hör samman med kropp och själ. Det innefattar åldrande, relationer, döden, minnet, andlighet, slump, alienation, gemenskap, hur söder/centrum/storstaden påverkar norr/distalt/glesbygden. Hur ”vi” från glesbygden är (”inte sådana som super eller stjäl”). Olof var som predikant inte en del av gruppen utan ställde sig ovanför. En stockholmare som bor i byn lyckas inte bli del av gemensamheten vilket gör att det brister för honom.
”Och Asta kunde inte låta bli att ett ögonblick tänka över det där enda ordet som tydligen hade retat Stockholmaren till ursinne, ja som för kort stund hade fått hans själ att slitas sönder, det lilla ordet Vi. Jag tycker det är ett vackert ord, sade hon. Vi använder det ideligen. Olof Helmersson instämde. Vi är ett av språkets ädlaste och varmaste ord, sade han, fyllt av stolthet och värdighet. Särskilt ville han understryka att Vi uttryckte den innerliga och nödvändiga samhörigheten mellan människor, att utan Vi skulle ingen medmänsklighet vara möjlig, ja i grunden var hela skapelsen innesluten i det där korta och oansenliga ordet.”
Det är tro det handlar om. Tron på gud, naturen och djuren, konsten eller någon ”-ism” alla kommer de ur samma behov som är kopplat till hopp och tro på att det finns en mening. Konstnären i berättelsen var snickare innan han blev frälst av Helmersson och hittade tron:
”Det finns en rak linje, sade han, från det tankspridda snickrandet och hantverket över hemslöjden och konsthantverket till Konsten och Gud.”
Med humorn till hjälp undersöker den underfundige Lindgren det mänskliga och vad som är meningen med allt. Han är själv troende när han skriver om sekulariseringens framfart, fint nog gör han det utan att vara hånfull. Olof vars huvud har fortsatt att växa, har – likt många av oss – genomgått någon slags avförtrollning och blivit cynisk. Han har förlorat tron på meningen, på orsak och verkan, avsikter, skuld, början och slut. Det vi kallar utveckling av vetenskap och individualism tycks i själva verket göra människan mer tjockskallig.
”Du måste begripa, Olof Helmersson, sade han, att du inte har någon makt över våra själar. Du kanske hade det en kort stund för mycket länge sedan, men den tiden är förbi. Nu tror vi vad vi vill. Och på egen hand. Det är en del av vår storhet.”
Som att det inte var nog rörigt finns det en berättelse i berättelsen här också, en artikel om kung Karl XV:e. Kvinnokarlen Kron-Kalle liksom Olof Helmersson lyckades att övertyga och beröra människor med hjälp av sin talkonst. Lindgren tycks vilja visa att trots att både dessa ”predikanter” delvis slog blå dunster i ögonen på folket lyckades de också genomföra verklig förändring för människor. Något som liknar placebo. Om det är så att allt hänger på tron, kan en människans liv då vara byggt på en lögn? Lindgren verkar vilja sätta tron i högsätet och lämna begrepp som sanning och lögn utanför rampljuset.
Att äta och dricka gott, syltat fläsk och gräddig ost samt klar sprit med smak av fänkål exempelvis, att borsta sina tänder och på andra sätt hänge sig åt Köttet är enligt författaren minst lika viktigt som religiösa och filosofiska (högre) värden. Lindgren brukar blanda högt och lågt och lyckas med konstens hjälp upphöja det ringa.
Han rör sig skickligt mellan olika språkliga lager och tidsplan. Hans fantastiska förmåga att skildra udda och märkliga men samtidigt realistiska människor slutar inte att imponera. Karaktärerna är spännande och otippade, lika mycket präglade av kön som av ursprung, en manlig stockholmare kan inte hantera en motorsåg det kan däremot en kvinnlig norrlänning.
Pust! Han kräver en rejäl dos hjärnaktivitet Lindgren. Men det är värt ansträngningen om man gillar att fundera kring komplexiteten i existensen, konsten, meningen och människan. Sen kommer ett helt underbart slut om synden. Man får väl inte citera slut men nu gör jag det i alla fall. Och så höjer jag mitt glas för Torgny Lindgren.
”Med alla de här pengarna, sa Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa? Ja, sa Olof Helmersson, nästan obegripligt stora mängder och synden är ofta förvånansvärt billig […] För nog är de väl på det viset pappa, sa Marita, att som avfälling kan man ha mycket roligare ute vid kusten eller i södra Sverige då man ska vältra sig i synden. Ja, sa Olof Helmerson, utbudet är större.”
Jag slår upp boken med låga förväntningar. Har inte varit förtjust i det jag läst av Ranelid tidigare, det har varit alltför tungt lastat med romantiska metaforer. Redan den här inledningen får mig att dra på munnen, sardoniskt. ”Kärleken till denna kvinna hade hittat dit även med en bindel för ögonen.” Den ena svulstiga metaforen avlöser den andra och – ska det snart visa sig – upprepas till förbannelse. Papper är vita ängar och alfabetets bokstäver är lamm vilka vaktas av herden; hans älskade skolfröken. Den lutande handstilen har gång på gång ”medvind i ryggen” (var annars?) och skolkritan är oskuldsfullt vit.
”Det här är en berättelse om min barndomsstad Malmö och riket Sverige speglat genom min skolfröken Anna Jensen och hennes väninnor under nästan ett hundra år.”
Det handlar om kvinnor (ja!), om språk (ja!!) men ändå kanske mest om Ranelid själv. Om barndomens missbildade läpp, skallskadan med efterföljande tinnitus, fotbollen, författandet, Margareta och om hans egen lärargärning. Allt har jag läst förut. De ämnen som intresserar mig kommer tyvärr inte helt till sin rätt. Formen är splittrad och fragmentarisk men utan att vara suggestiv eller öppen för tolkning på något sätt. Kapitlen är korta och inte sällan inledda med omtag, som att se flera avsnitt av en serie som inleds med intro och sammandrag från föregående avsnitt. Texten är späckad med upprepningar, den är övertydlig och ryckig och allt för ofta glider den röda tråden undan. Femte delen om Maria Horn skulle med fördel kunna strykas helt, exempelvis.
Det är ändå lite mysigt att släppa loss nostalgin och tillsammans med Ranelid vistas i tiden då många saknade körkort och cyklade till jobbet. Då Sputnik (älskar namnet, betyder färdkamrat på ryska) cirkulerade runt jorden, människor köpte band av Strindberg och Lagerlöf på avbetalning, barnen fick betyg i ordning och läste Spara och Slösa. Får man tro Ranelid var det mycket bättre förr.
Ibland imponerar han ändå på mig med sin prosa:
”Anna hade sagt att alla nyfödda ord hade en navelsträng som läsarna hjälptes åt att klippa. Frimärket hade fredliga taggar och det färdades över alla länder som en flygande matta. Av ett enda ord kunde man som med saffran färga ett helt bröd eller som en blodsdroppe få ett kärl med renaste vatten att rodna.”
Men jag ställer mig frågande till idén bakom den här boken. Det är förstås en jättefin sak att hylla en lärare och det kan väl sannerligen vara på plats i vår tid då yrkesgruppen har det tufft. Men jag ser ingen vinst med att idealisera människor. Den här hjälten är av plast. Anna Jensen är en docka vilket bilden av omslagsflickan med den smala halsen också bistår. Om människor var ultimata som Ranelids karaktärer skulle inte litteraturen behövas. Det han sakteligen, via tusentals nostalgiska utsvävningar, tillslut landar i är hur ungdomar inte längre vet hut och att Malmö förvandlats till en otrygg stad med skjutningar, rån och bilbränder. När han skriver om det nutida samhället är romantiken som bortblåst.
”När kriget andades in långt borta så blåste det sin luft på torget i Rosengård i nästa stund. Flera barn föddes med stubintråd i stället för en navelsträng.”
Jag frågar mig om det ens funnits någon Anna Jensen utanför Ranelids huvud. Google visar mig ironiskt nog att det finns en Anna Jensen som bedriver privatskolor: ”Jensen education Aktiebolag” (omsatte en miljard 2021). De har klädkod, mental träning med mera. Visst fan tappar man modet ibland och även jag kan hemfalla åt nostalgi, men till vilken nytta?
Hysteri (grekiska för livmoder): En forna diagnos som sattes på kvinnor med psykiska störningar eller på kvinnor som desperat protesterade mot tvång och orättvisor. Nattbitchen är ett satiriskt svar till Hippokrates (som myntade termen) från en kvinna i modern tid. Även om den regelrätta diagnosen inte längre används kallar man fortfarande kvinnor som inte vill eller klarar att underordna sig tvång och orättvisor hysteriska. Rachel Yoder proklamerar med sin debutbok ett välbehövligt försvarstal för kvinnor och moderskapet.
Välkommen till ditt feministiska uppvaknande! Varning, om du är rädd om dina idealiserade moderskapsfantasier.
”Det var inte hysteri om det som orsakade hysterin var sant, om de system i vilka man ingick från dag ett riggats att vara till nackdel för kvinnor.”
Jag hittar två viktiga och spännande frågor som motor i den här skildringen. Hur ska en mamma i det västerländska moderna samhället prioritera mellan sitt eget och sin avkommas välbefinnande? Vad skiljer människan från andra djur (hunden)?
Tänk att du är en vanlig människa som helt plötsligt finner att en cellklump växer inombords. Du förstår med hjälp av teoretisk kunskap du har erhållit att det ska bli ett barn. Ni delar blodomlopp. Snart är din mage så stor att du måste ändra ditt levnadsmönster. Du känner hur barnet rör sig inuti dig. Ditt civiliserande medvetande vet tack vare den gregorianska kalendern och din kropp vet instinktivt(!) när det är dags att föda ut barnet. Väl på utsidan livnär barnet sig inte sällan på bröstmjölk. En metamorfos påbörjas med målet att barnet ska bli en egen person och den vanliga människan är borta, hon är nu moder. Och med det en överhängande risk att hon också blir nattbitch. Det finns nämligen ingen annan mänsklig situation, vågar jag påstå, som är så livsomvälvande och samtidigt så nedtonad och bagatelliserad som förmågan att skapa liv. Att graviditet inte har en självklar plats i filosofins finrum är kanske ett av de tydligaste tecknen på att världen vi lever i är patriarkal. Om män kunde föda barn hade Platon skrivit om det. Dikotomiers förhållande som annars intresserar tänkande (män), människa-djur, kultur-natur, medvetande-kropp och civilisation-instinkter är på inget annat område så påtagliga.
Jag tycker mycket om att Yoder tar sig an svårigheten med att bli moder. Att dels drivas av något djupt arkaiskt (det kommer mjölk ur brösten när barnet skriker!) och samtidigt vara del i ett modernt civiliserat samhälle som handlar om förnuft, karriär, pensionssparande och identitet. När ungen är ett år ”ska man” lämna hen skrikande för att prioritera framtida karriär och pengar. Det är en skam menar jag – och vad det verkar Yoder – att det fortfarande inte finns förslag på ett rimligt förhållningssätt för en moder. Dessutom lägger vi extremt mycket ovett i moderskapet som försvårar ytterligare. Att vi ska göra barnen lyckliga exempelvis vilket är omöjligt eftersom människan ju inte är lycklig.
”Var det hennes fel att hon hade gått på den i samhället så vitt spridda myten om att en ung kvinna bara behövde skaffa sig en förstklassig utbildning för att sedan kunna frigöra sig från moderskapets historiska bojor, bara behövde ha en karriär för att när hon fått barn utan problem kunna börja jobba igen och kringgå tidigare generationers slit, fastän att få barn på inga vis innebar att pausa från ett jobb som kvinnan teoretiskt sett en dag skulle kunna återgå till. I själva verket ledde det snarare till en överhopning av arbete, en ofattbar arbetsbörda, en exponentiell ökning av arbete…”
Protagonisten ”Modern” låter konsten och karriären stå åt sidan för hemmamammeriet. Pappan reser bort i jobbet och tar noll ansvar. Hon blir arg och vreden ihop med pms tar fram djuret i henne. Det börjar med en pilonidalcysta som visar sig rymma en svans. Sen förlorar hon kontrollen över sitt mänskliga sinnelag och blir hundgalen.
”Känslor var ju bara någonting overkligt som flödade genom en människa, inte sant? Det brukade hennes make säga. Det stod en fritt att fästa avseende vid dem eller att låta bli. Hon sa åt sig själv att vara en likgiltig åskådare till sitt emotionella landskap.”
Romanen är av absurd och humoristisk art, men det är inte helt min humor. Jag finner den för lång, med för mycket stereotyper och för många förenklingar. Jag hade behövt och kanske tokälskat den här boken som småbarnsmamma. Det är snart ett decennium sedan och nu har jag blivit för stel och torr och förnumstig för att skratta åt ”rejäla tarmtömningar på gräsmattan”. Jag älskar däremot idén som litterär fantasi.
Jag mötte Lassie i mix med The square. Nattbitchen ska också bli film.
Det är 80-tal när vi först möter den vita farmarfamiljen Swart på gården belägen utanför Johannesburg. De är tre barn, en pappa och en mamma som är dödssjuk. Hon vårdas av den svarta hushållerskan Salome. Innan ”ma” dör avkräver hon sin mans löfte på att Salome ska få marken och skjulet som hon bor i med sin familj. Men apartheidsystemet förbjuder svarta att äga och ingen i familjen förutom yngsta dottern Amor är intresserade av att infria löftet.
Vi följer sedan familjemedlemmarna vars antal successivt minskar, fram i modern tid. Parallellt med deras misslyckanden och motgångar går berättelsen om Sydafrika vars blodiga historia kastar långa skuggor. Alla människor i den här romanen har det dåligt. De vita är osympatiska och rasistiska, de missbrukar, drar på sig skulder, ljuger och bedrar. De svart utsätts för orättvisor, hoppar av skolan, mördar, rånar, sitter i fängelse.
Amor är undantaget. Hon infriar löftet och hon är löftet. Hon bor i London i nio år, lever som bisexuell, vegetarian och annat modernt. Hon är skildringens hjälte, hopp och ”white savior”. Jag tolkar hennes karaktär allegoriskt, att den nya generationen är löftet för landets framtid med sin känsla för rättvisa och jämlikhet.
Jättespännande att läsa om Sydafrika tänker jag först, men mitt intresse svalnar ganska fort. Tyvärr får jag ingen direkt känsla för någon av de här karaktärerna, de saknar komplexitet och dynamik. Inte heller den sydafrikanska kulturen eller Jacob Zuma får jag någon ökad kännedom om. Jag finner skildringen grund och förutsägbar. Sydafrikaner har inget sinne för ironi, skriver han generaliserande. Hushållerskan (Salome betyder fred) beskrivs flera gånger som ett spöke som alltid är där utan att synas, men djupare än så kommer vi inte. Ett antal skeenden och beskrivningar är överdrivna och irriterar mig: Desirees överdrivna person exempelvis, Antons skrivande borde strukits, när det bultar i Amors lilltå för att hon tänker på döden suckar jag djupt.
”’Hur är det med dig?’ ’Åh säger han, har det väl genomsnittligt.’ Det snabba ovänliga leendet igen. ’Jag är bara en genomsnittlig svart man i de här krokarna. Alltså har jag det inte bra alls.’ ’Det var tråkigt att höra.’
Det här var inget för mig och om det beror på mig, Galgut eller uppläsaren, det får vara osagt.
Den prisade Ålevangeliet (2019) handlade om pappan, den här essäboken tillägnas mamman. Fin start och fint slut har den, men är ganska urvattnad där emellan. Han dyker alltför djupt och redogör alltför detaljerat, för min smak, om femtonhundratalets världsomseglare och kolonisatörer, challengerdjupet och pillesnoppen.
”Den lodande människan är den sökande människan.” Författaren filosoferar fint kring människans kunskapstörst och nyfikenhet. I avsnitten om dylikt trivs jag som fisken i vattnet. Han menar att människan ”i en alltigenom upptäckt, erövrad och upplyst värld förlorar något av sin mening och sitt syfte.” Människan vill undersöka, mäta och utveckla, finna något som kan ge själva existensen substans och mening. Men i takt med människans kartläggningar och erövringar avlägsnar hon sig från den evolutionära ordningen och framstår alltmer som en defekt, en störning.
Jag tyckte mycket om Ålevangeliet och kanske är det mina höga förväntningar som gör att jag inte nappar på Den lodande människan. Jag önskar mig mer filosofi och författarens egen röst och mindre fakta om västerländska mäns upptäckter. Män sjunger, män reser, män kolonialiserar, män jagar valar, män letar växter och män samlar fossiler. Det var nästan så att jag tänkte döma ut den här boken som gammaldags i hur den centrerar hjältelika och skurkaktiga, våghalsiga, maktgalna och egensinniga vita män. Men en slav fick visst vara med. Kvinnliga domäner lämnas dock därhän. Som lök på laxen råder här ett snoppfokus. Det är långa och det är tjocka penisar, det är den första penisen och det är penisar i L-form, det är Robert Dick och Moby Dick och det är tvåtusen liten sperma i ett valhuvud.
”Vi upptäcker något, vi erövrar det och vi förgör det.” Skriver Patrik Svensson. Men jag varken vill vara eller är inkluderad i hans ”vi” vad det verkar. Det tycks vara män (inte människor) han tänker på om natten. Men sen i den näst sista essän handlar det om vetenskapskvinnan och författaren Rachel Carson. Hon är en av dem som la grunden för det vi kallar ekologi när hon såg att naturen rättfärdigar sig själv oavsett vad det innebär för människan. Så inte kan man kalla det här en mansbok inte, i så fall bara till 80%.
The blue marble – Den blå spelkulan
Navigare necesse est. Att segla är nödvändig. På havets planet. Havet: den ursprungliga livmodern, alltings början och förutsättning. Som människan successivt förstör med jakt, trålning, uppvärmning, försurning och annan skit.
”så har människans nyfikna utforskande av havet lett till en rubbning av balansen vars fulla konsekvenser ingen idag kan överblicka.”
Välkommen in i en relationell labyrint vars innehåll lovar allt vad Jan Kjærstad menar att en god roman ska innehålla. Redan i ingången slås jag av Andromedas tankekraft då den utvidgar mitt medvetande och bryter med samtiden. Therese Bohman formulerar med exakta ord sådant jag upplevt men ej förmått konkretisera. Eftersom en äldre man fokaliseras i romanen och han har en relation med en ung kvinnlig praktikant tycker jag att skildringen besitter besynnerlighet, vilken enligt Kjærstad innebär etiskt betänkliga fenomen kanske rent av en ”en glimt från ondskans insida”. Jag stöter inte på någon ondska, däremot originalitet – dörren öppnas in i huvudet på en äldre manlig klassresenär. Dit in kommer jag med många fördomar men knapphändig förkunskap. Romanens efterglöd är svår att sia om då jag fortfarande är kvar i labyrinten, men det känns lovande. Den har många formuleringar jag låter rista i min minnesemalj. Romanens svaghet – som enligt Kjærstad paradoxalt nog är en styrka – är väl att Bohman lämnar mig kvar vilse, det är upp till varje läsare att välja väg ut.
Rydén är ett anrikt förlag med (oklara) kopplingar till Strindberg. Där jobbar The Gunnar: en välbevarad elitistisk gentlemangubbe med hybris som har jobbat på förlaget i evigheter och som startade bokserien Andromeda (med ”samtidens intressantaste röster”). Tack vare Gunnar får unga praktikanten Sofie anställning på förlaget. De utvecklar en relation som bland annat utspelar sig på Operas bakficka kryddad med torrt vitt vin. Där sitter de Gunnar och Sofie och kastar glitter i ögonen på varandra. De skapar varandra i sitt samförstånd om ”litteraturens väsen”, det stora och sanna.
————— SPOILERVARNING! —————
I Andromedas första del är Sofie berättare. Från hennes horisont framstår chefen Gunnar som avlägsen, erfaren, intressant, världsvan och beundransvärd. Lite som en stjärna som glittrar på håll, en annan galax, en Andromeda. Mest syns bara Sofie själv som hon tror att Gunnar ser henne. Vi får inte veta mycket om hennes bakgrund.
Bohmans språklycklighet känns ända in under benkläderna. Med en knivskarp och liksom ren prosa genomborrar hon den västerländska samtiden och oss som befolkar den med siktet inställt på de viktiga delarna: idealen, identiteten, relationerna, kärleken, karriären, självförverkligandet. Det är lagom cyniskt, samhällskritiskt, realistiskt, lågmält dramatiskt, psykologiskt mellan raderna, smart, tonsäkert och underbart. Hon lyckas med konststycket att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, att kritisera och ansluta sig till feminismen, skildra både inifrån- och utifrånperspektiv, lägga sina sympatier både hos den unga kvinnan och den äldre mannen. Huvudkaraktärerna är komplexa och med ett intersektionellt perspektiv ser jag hur olika maktordningar som kön, ålder, klass verkar i dem. Och i mig. På sätt jag inte sett tidigare.
Proust menade att boken är blott ett redskap, ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att titta på sig själv. Andromeda är just en sådan bok. Författaren konstaterar och beskriver och lämnar åt läsaren att tolka och klargöra. Älskar det!
Att komma från Sofies tankebanor i del ett till Gunnars i del två är som att slå i skallen. Jag inser att ja just det ja, han är också en människa med känslor och självtvivel, som varit barn och som fortfarande känner sig liten och osäker emellanåt. Han är inte bara den med mest makt. Han lider också av ensamhet. Gunnar är idealisten och romantikern som vill att hans liv ska vara som i en roman av Hjalmar Söderberg. Han vill vara en borgerlig gentleman och imponera på sin omgivning. Därför faller han pladask för den han framstår som, i Sofies blick. Han är så gärna hennes hävstång. Om det inte vore för att Gunnar är korrekt (en rest från arbetarklassen?), hade det här kunnat bli en berättelse som platsat under rubriken metoo. Övergrepp är det absolut inte tal om, men en skevhet som skaver rejält. (Ja jag gick i den moraliserande fällan som jag misstänker att Bohman riggat.) Några läsare kommer säkert att tolka Gunnar och Sofies relation som oproblematisk men jag menar att det är bristande självförtroende och självinsikt samt makt som möjliggör den, verklighetsflykt och statusjakt som driver den och försämrade nära relationer som följer på den för båda parter, därtill en typ av ofrihet för Sofie. Likt mytens Andromeda som kedjas vid en sten.
”På ett annat språk, eller i en annan tid, hade Gunnars och min relation kanske varit en annan, kanske hade den erbjudits ett ord som rymde mer än svenskans platta ”kolleger” och ”vänner”.”
Musa är ordet!
Gunnar och Sofie har trots den ojämlika relationen en del saker gemensamt, de vurmar båda för Gunnar och för nostalgi. Kanske för att de upplever att de passar in dåligt i den kommersiella samtiden. Gunnars storhetstid är över och han är en klassresenär som lider av mellanförskapets osäkerhet. Sofie är ung och lite tillbakadragen och har ännu inte skapat sig någon arbetslivserfarenhet. De trivs med sig själva i den andres sällskap. Men mest avgörande, tror jag, är det hemliga och förbjudna som genomsyrar deras relation. Människan älskar förbjuden frukt.
”Allt verkar intressant när man inte vet så mycket om det. Och alla. Tänk hur lätt det är att romantisera en annan människa på avstånd, och så blir man besviken när man lär känna henne på riktigt. För att delarna var intressantare än helheten.”
Namnet Andromeda är flicknamn av grekiskt ursprung som betyder ”råda som en man”. Sofie lägger sig till med Gunnars åsikter och uttryck. Men båda fungerar som en Andromeda för varandra. Hon är för honom omöjlig att tränga in i, vacker på avstånd. Hon har sin ungdom att skylla för att hon låter sig bländas av hans stjärnglans. Hon blir anställd på grund av Gunnar men sen slår hon i glastaket. Trots slutet ser det ljust ut för henne tycker jag, hon kommer att mogna och bli sin egen en dag. Han har dessvärre inga barnsjukdomar att tillfriskna från, manlighet hör väl inte dit vad jag vet.
Åren mellan 1938 och 1945 var Sveriges flyktingpolitik skamligt restriktiv vilket gjorde att tusentals människor som kunde ha räddats gick under i Förintelsen. Annika Thors roman speglar den svenska tidsandan under de åren.
Berättelsen kretsar kring utlänningsbyrån där Ingrid, Bertil och Stig arbetar. Dit kommer Ilse, Arnold och Paul eftersom de är tre av få migranter som lyckats ta sig förbi den svenska gränsen. Ingrid raggar upp Arnold (20 år äldre än henne). Bertil har gjort en klassresa och alierar sig med rätt personer varför han kommer upp sig i karriären. Stig försöker motverka antisemitismen vilket är svårt. Tyska Ilse får sparken som kontorist på grund av ariseringen. Arnold är tidningsman och åker dit för spionage. Paul får ihop det med Ilse.
Bland annat. Det här är nämligen en väldigt lång och enormt detaljrik berättelse. Det känns som att författaren prioriterat att utförligt skildra både sanna och påhittade händelser och låtit känsla, fördjupning och karaktärsutveckling stryka på foten. Dessutom är det ett helt kompani med namn, jag orkar inte hålla reda på hälften. Förmodligen motiverat upplägg eftersom det ska spegla en historisk verklighet som är av stor vikt, men mig passar det inte. Som kvinna 40+ tycks jag ha blivit mätt på fakta om andra världskriget helt enkelt.
Jag gillar däremot den hemliga extradiegetiska berättaren. De andra karaktärerna bryr jag mig inte så värst mycket om faktiskt. Förutom Ilse, men henne handlar det väldigt lite om mot slutet. Språket är bra bortsett från några klyschor hit och dit. Exempelvis vad Ingrid tänker efter att ha sexat med Arnold:
”Det är som om jag har blivit en annan eller kanske som om jag först nu har blivit helt och hållet mig själv.”
Annika Thor lyckas också med den absolut äckligaste beskrivningen av en kyss:
”…tänderna pressades mot varandra, hon lät sin tunga glida in i hans munhåla som ett litet djur som söker skydd i en jordkula. Sen drog hon sig tillbaka och släppte in hans tunga som fyllde hennes mun med fuktig strävhet…”
Om inte nu så när är dock en angelägen skildring med substans, den får icke skojas bort. Hur Sverige brast i humanitet och neutralitet, utvisade och internerade människor är fakta att lära av. Detta får förstås aldrig upprepas.
Enligt arbetarklassförfattaren Willy Vlautin är svaret: ja! Han är troligen själv ett exempel. Vlautin växte upp med sin fabriksarbetande mamma och sin bror i Reno (Nevada, USA). Han slog igenom 2006 med den här debutromanen som handlar om just två talangfulla bröder med otur, från Reno. Storebror Jerry Lee tecknar och Frank – förstapersonsberättare – skriver. De saknar föräldrar och hem, kör runt mellan olika motell, försörjer sig på tillfälliga ströjobb, super, spelar och fantiserar om ett annat liv.
Precis som varje gång jag läser Vlautin får skildringen mig att störta ner i en stark sinnesrörelse. Jag landar åter på det amerikanska samhällets skuggsida och får träffa många sjaviga människor, mest män. Motellivet är en inifrånskildring vars prosa levandegör så fenomenalt att det är knappast tal om karaktärer här, utan människor av kött och blod. Dessa människor är så vana vid sin misär att de varken klagar eller kanske ens vet något annat. De är smutsiga och luktar illa, är fula i mun, småkriminella, ofta berusade och högljudda men flertalet har minst lika god moral som vilken entreprenör som helst vars spel och casinos är en anledning till samhällets olycka. Jag blir både förtvivlad och lycklig på samma gång av att läsa om dessa stackars människor som författaren berättar om med samma värme som om det var de egna barnen det handlade om.
Högvattnet stiger i min blick och vid ett flertal tillfällen är jag tvungen att lägga ifrån mig boken en stund för att samla mig. Broderkärleken vilken präglar Frank och Jerry Lees relation tar mig med storm. Det är uppfriskande och närapå feministiskt hur han skriver om pojkarnas förmåga att bry sig om varandra och andra. Jag känner en intensiv glädje och lättnad tillsammans med Jerry Lee när Frank delger sina fantasifulla berättelser. Vlautin lyfter fram berättelsers förmåga att avleda och bryta tankemönster, leda rätt, muntra upp, skydda, inge hopp, bjuda på en paus, rädda livet ta mig fan. Hurra för böcker!
Det här är feelbad som ändå stämmer upp mig ett tonläge. Jag lämnas med känslan av att det finns hopp om en inneboende godhet i människan. Vlautins axiom: Fattigdom, trauma, bristande trygghet och/eller känslan av att inte ha något att förlora kan leda till utsatthet och desperation som kan leda till att man gör dåliga saker, vilket man sedan mår dåligt över och kanske försöker dämpa med droger. Droger leder inte sällan till att man gör dåliga saker och så snurrar spiralen gärna på. Detta innebär dock inte att man är en dålig människa.
Vlautin skriver osentimentalt och rakt på utan krusiduller eller svåra ord vilket gör hans berättelser väldigt lättillgängliga utan att vara banala eller klyschiga. Jag tänker att ungdomar med fördel kunde läsa och berikas av hans böcker, gärna borgarbarnen.
Och vad glad och överraskad jag blev av att möta Charlie från Lean on Pete – honom tycker jag också mycket om. Jag känner att jag älskar män som grupp nu när jag läst den här boken, och det hör väl inte direkt till vanligheten.
”I begynnelsen ropade Gud: ”Varg!” och sedan dess har vi haft svårt att ta honom på allvar.”
Elin Ruuth är däremot en kvinna att ta på allvar, trots att hon skojar mycket. Hon var bara 24 år 2010 när hon debuterade med Fara vill. I augusti i år utkom hennes nyaste bok Konsterna.
”Ibland ringer jag till Fröken Ur, vi pratar mest om tiden. Jag kan ana en desperation i hennes röst.”
I underfundiga små prosalyriska stycken delger Ruuth en ung persons spörsmål om vad hon kommer ifrån, vem hon är, vem hon ska ligga med, var hon ska vara och vad hon ska svara när någon frågar vad hon ska bli. Dessa fragment bildar väl inte direkt någon helhet men är ändå ganska trevlig – om än ojämn – läsning.
”Männen jag träffar har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.”
Aforismerna behandlar filosofi, feminism, ensamhet, vånda, kärlekslängtan och döden.
”Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag har lärt mig prata i telefon på ett sådant vis att det inte hörs när jag börjar gråta.”
”Ett leende är en ren anknytningshandling. Man lär sig snabbt att mimik är slöseri med energi när ingen finns i närheten för att uppfatta den.”
”Alltmedan jag har hälsan, gör bokslut, är en kattmänniska, lyssnar till institutionen och lurar radiotjänsten är jag dödens lilla lammunge. En försmädlig liten vetskap, är det.”
”Man vill be om ursäkt för felprioriteringar man gjort i livet, för att man är missunnsam och på gränsen till rundnätt, för att man så sällan älskar sin nästa så som man älskar sig själv, för att det förekommer ofördelaktiga bilder av en på internet, för att man så ofta hemfaller åt diverse beroenden och för att känslan av otillräcklighet inte ligger i dåligt självförtroende så mycket som i övertygelsen om att alla missuppfattar en och därigenom förblir ovetande om ens briljans. Enligt grekisk mytologi är hybris den värsta synden, ens enda hopp om räddning är att förstå vad man gjort för fel, känna vördnad och fruktan inför gudarna och på så sätt rena sin själ. Katharsis. Jag tror aldrig att jag till fullo upplevt det, men en gång hölls mina handleder hårt fast ovanför mitt huvud och man sade till mig: Elin Ruuth, du är ett sånt jävla våp. Då var det nära.”
”Många människor inser inte att de är vilsekomna förrän de har gått i en cirkel. Själv upplever jag fenomenet varje gång det blir onsdag.”
Nu har jag dessvärre avslöjat de bästa här.. det var ju kanske inte så bra.. förlåt.
Senaste kommentarer