Så mycket längtan på så liten yta av Karl Ove Knausgård

Som människa var han tydligen känslostyrd, nervös och självupptagen. Som en annan då antar jag. När han dog (1944) donerade han alla sina sjuttonhundranånting målningar till Oslo kommun. Karl Ove Knausgård fick frågan (2017) om att curera en utställning vilket ledde fram till den här boken.

Skriets pappa målade stora känslor med existentiell bas. Som författaren försöker skriva snabbare än tanken försökte Edvard Munch möjligen måla för att komma undan ”målningen före målningen” det vill säga de mentala bilder han hade i huvudet innan han börjar måla. Kanske förklarar detta hans yviga penseldrag. Målet skulle enligt Knausgård vara att måla exempelvis trädet som det upplevs i nuet och inte hur det ser ut i minnet präglat av tidigare erfarenheter/ förutfattade meningar. Knausgård skriver åter om att skapande – både skrivande och målande – handlar om förmågan att se på vanliga vardagliga saker med en ny blick.

”Skriet ser ut som något från en helt annan värld. Men det enda som har hänt är det som hände i Svält, perspektivet har flyttat in i en människa och det är platsen som världens ses från som det gäller, det är denna ensamma människas verklighet som är världen.”

Munchs verk visar betraktaren vad Munch såg och kände då när han skapade verket. Det är inifrånperspektivet som gör hans konst intressant, menar Knausgård.

”All kunskap vi har om världen är som en gard, något vi håller upp mot den för att inte övermannas av nya intryck.”

Skriet är ett nu i ett slutet rum som inte går att värja sig mot. Hans personliga trauma blir mitt personliga trauma.

”Grundläggande för allt skapande är att det inte handlar om överföring av något som man äger och vill uttrycka, utan om att det uttryckta ska uppstå som något i sig självt.”

De vågade penseldragen kan också förklaras av klasstillhörigheten. Munch vågade satsa och ta ut svängarna i sitt måleri, kanske för att han hade borgerlig bakgrund. Andra målare från lägre klass hade troligen mindre anspråk och satsade på att måla inom paradigmet.

Det här är nog en drömbok för den konstintresserade. Jag är väl måttligt intresserad, vad det verkar. Men det handlar inte bara om Munch. Knausgård skriver också om konstnärerna vars bilder pryder hans årstidsböcker och mot slutet handlar det till min stora glädje om film och filmkritik. Men jag blir lite trött på tonläget och den pretentiösa ansatsen även om det tack och lov finns motkrafter. Konstnären Vanessa Baird bereds plats precis när jag känner att fotfästet gått förlorat.

”Jag hänger väldigt lite med konstnärer, sa Vanessa. Jag tycker att saker hakar upp sig, de blir så viktiga, alltihop blir så viktigt. Det är så väldigt intressant, säger de. Det är så intressant, alltihop. Då tänker jag, far åt helvete, det är det ju inte alls!”