Som ett fyrkantigt segel fungerar den här gruppen om fyra huvudpersoner. De är två gifta heterosexuella par samt fyra vänner sedan unga år. När en knutpunkt försvinner blir det obalans i hela stycket. Det fladdrar för vinden och slits sönder.
Det är Alex och Christine, Lydia och Zachary. De är i medelåldern när den sistnämnda plötsligt avlider. Detta sker i diegesens inledning. Den attraktiva och storstilade Lydia blir änka. Alex är intellektuell, författare, tilldragande, gift med och blind för sin fru Christines talanger. Hon är konstnär.
”Äktenskapet innebar kort och gott att man höll fast vid varandra genom dessa på varandra följande metamorfoser. Eller misslyckades med det.”
Det här är dels fint tecknade och hyfsat komplexa porträtt av tre personer i en intressant generation, de var unga på 60- och 70 – talen. Men det är också en berättelse om den självupptagna medelklassens otrohetsdrama och navelskåderi. Jag gillar när Tessa Hadleys intelligenta prosa handlar om identitetssökande, idén om livets ”sanna” form och klass. Men jag uttråkas av den stora mängd utseendebeskrivningar och ”spänningen” som råder i de så kallade vänskapliga relationerna. De som inte är gifta med varandra är otrogna med varandra. Jag fattade direkt att det skulle bli så. Vänskap (utan sexuellt begär) över könsgränserna fungerar ju sällan. Det blir en jävla sörja av brunst, svartsjuka och gyckel för att imponera på varandra.
Sent på dagen kan nog vara något för den som är sugen på den vita medelklassens skådespel. Jag tycker författaren på ett ganska intressant sätt fångar hur klass, kön, talang, utseende med mera avgör personers möjligheter till makt över sitt eget liv. Men jag irriterar mig asmycket på Alex och Lydia och jag funderar på hur vanligt det egentligen är att två gifta par håller ihop som intima vänner i över tre decennier.
Tyvärr är jag inte imponerad av uppläsaren av ljudboken heller.
Låt mig presentera en för mig ny bekantskap: Nawal El-Saadawi (1931-2021). Hon var en egyptisk rebell, författare och läkare. Hennes politiska aktivism gick ut på att ifrågasätta patriarkala, kapitalistiska, koloniala och rasistiska normer samt religiösa traditioner, för detta fick hon utstå förföljelse och fängelsestraff, sen tvingades hon fly landet. Än så länge har jag bara läst den här pamfletten Röst ur djupet (1983). Eftersom den i princip klubbade ner mig, är jag nyfiken på hennes bibliografi som innehåller ytterligare sju översatta böcker.
Röst ur djupet är med sin kraftfulla och poetiska prosa en blandning av SCUM-manifestet och Kamalas bok. Den är koncis och skoningslös, hardcore radikalfeministisk. Budskapet är nattsvart; endast döden kan befria en kvinna från livet i denna förljugna värld. Det råder inget tvivel om att det är en rasande person som hållit i pennan.
Berättarjaget har i likhet med författaren psykiatriska kunskaper. Hon besöker ett kvinnofängelse i Kairo för att intervjua en fånge; Firdaus (vars namn betyder paradis). Den huvudsakliga diegesen utgörs av Firdaus berättelse i jag-form.
Före nitton års ålder har hon blivit omskuren, bortgift, misshandlad, våldtagen och utnyttjad flera gånger om. Först tror hon att hennes mamma ska skydda henne, men det är hon som ombesörjer klitoridektomin. Hon hoppas på att en utbildning kan trygga henne. När hon inser att hon inte får läsa vidare trots toppbetyg, hoppas hon på att arbete, pengar, kärlek kan göra skillnad. Målet är att ha makt över sig själv, sin egen kropp och sitt eget liv. Men all makt ligger hos männen. Hur hon än gör behandlas hon som en kropp, en vara.
Hon kommer fram till att eftersom hon inte kan bryta sig ur systemet kan hon spela med och likaväl få betalt för det som ändå ska ske. Respekterad kommer hon ändå aldrig bli eftersom hon är kvinna. Hon väljer själv att gå på gatan som är den minst otrygga platsen och hon blir så småningom framgångsrik som prostituerad. Först då vågar hon neka och får större möjligheter att välja vem som ska få tillgång till hennes kropp. Firdaus menar att alla kvinnor är prostituerade åsatta olika priser.
”Det var männen som tvingade kvinnorna att sälja sina kroppar i utbyte mot lite pengar. Lägst värderade av alla var hustrurna. Alla kvinnor tvingades till prostitution i en eller annan form. Eftersom jag är intelligent och medveten föredrog jag att vara en fri prostituerad framför att vara en förslavad.”
Ronja Rövardotter håller jag högst av alla Astrid Lindgrens fantastiska verk. Ronja blev författarens sista roman, hon var var 72 år gammal när hon skrev den, 1981. Detta chef‑d’oeuvre är översatt till 49 språk och med sin drabbande förmåga och humoristiska lättsamhet vill jag påstå att det har oerhört mycket att komma med för både gammal och ung, vilket jag hoppas min analys ska visa.
Huvudkaraktärerna av båda könen är komplexa och har egenskaper som sträcker sig långt mycket vidare än könsstereotyper. När Ronja föds blir hennes pappa stolt som en tupp. ”Jag har fått en unge,” skriker han halvt hysterisk, uppenbarligen inte besviken över att ha fått en dotter. Flickan växer upp till ett nyfiket och modigt barn som vill ge sig ut i skogen vilket också hennes mor tycker är lämpligt. Mattis är den som oroar sig. Väl där möter Ronja Birk, den fredliga pojken med rött lockigt hår och fräknar. Han är mer tillbakadragen och försiktig än Ronja som är mer självsäker och transparant med sina starka känslor. Birk gråter aldrig vad vi vet, det gör däremot Ronja flera gånger. Barnen möter grymma vildvittror och de underjordiska som har kvinnliga genus. Undis attityd skiljer sig stort från Lovis trots att de båda är mödrar. Birk verkar inte ha upplevt samma omtanke från sina föräldrar som Ronja. Till och med kvinnors villkor angående att säga nej finns med: ”När Ronja säger nej då är det nej, det har hon efter mor sin.” Lindgren lyckas i sin berättelse visa att femininitet kan vara på många olika sätt.
Lovis (vars namn påminner om kärlek) är lugn, stadig och stark som klippan själv, trots att hon är ensam kvinna bland ”manfolk”. Hon är urmodern som aldrig tvekar eller tappar ansiktet. Hon gestaltar många traditionellt kvinnliga, starka och bra egenskaper. Hon tar hand om Ronja, Mattis, alla rövarna, djur och hushåll. Hon kan trösta, omvårda och inge trygghet, hon sjunger Vargsången. Brödet de äter är ”Lovis bröd” och det är mer guld värt. Rövarna som är lite dumma, blinda, lytta, halta och stumma lyder henne och Mattis. Lovis är klok och förklarar saker för Ronja och Mattis om döden exempelvis. Hon har makt, men inte alls lika mycket som alfahannen. Mattis är oerhört barnslig, korkad och lättkränkt, han är en fysiskt stark och lynnig patriark som styr med sitt humör. Han värderar sin egen ställning så högt att han motsätter sig Skalle-Pers död och han backar inte för att kidnappa och skada ett barn. Mattis är en auktoritär ledare, en blödig pappa, ett barn och ett djur i ett.
Filosofisk analys av Ronja Rövardotter Vi har lämnat Descartes dualism som proklamerade att bara människan har ett medvetande. Arten Homo sapiens är också ett djur med begränsat förnuft. När Ronja aktar sig för farligheter i skogen blir hon till sist ”som ett friskt litet djur, vig och stark och inte rädd för nånting”. Mest djurlik är ändå Mattis. Han omtalas som en best (”vem vet vad den besten tänker”), han plågas ”omänskligt”, hans armar är ”björnramar”. ”Vilddjursmöte” kallas fighten mellan Mattis och Borka. Men det sker glädjande nog en utveckling av besten. Med tiden och med hjälp av Ronjas revolt samt Lovis och Skalle-Pers vishet förstår Mattis att ändra sig och omfamna det vi slarvigt brukar kalla mer ”mänskliga” egenskaper (språk, medvetande och självmedvetande samt rationalitet). Han mognar.
Döden är ett tydligt ämne i Ronja Rövardotter, dels framfört med klarspråk då Skalle-Per dör men också med vintern som metafor. ”I elva vintrar har jag levat men den tolfte blir min död”. När vintern kommer är det slut, tänker Ronja gång på gång och vemodet intar henne (och läsaren). Vintern är liksom döden, slutet som stundar för oss alla. Våren och sommaren står som motvikt, värme och ljus konnoterar glädje och liv vilket vårskriket gestaltar. ”Glöm dina vintrar nu söstra min det är sommar nu!”
Skalle-Per är gammal och vis vilket är väldigt hoppfullt eftersom vi förstår att även han varit en medelålders dum rövare. Det finns alltså hopp för mänskligheten. Ronja växer om Mattis i mognad innan hon är tolv. Barnen är klokare än vuxna vilket skulle kunna vara ett argument för att människan föds med moraliska färdigheter. Det här är också en ”coming of age” – berättelse. Ronjas närmar sig tonåren och frigörelsen sker tillsammans med kompis (Birk) utanför hemmet (borgen, i skogen).
Den varma och trygga borgen står för det mänskliga, där pågår kultur (berättelser, sång, dans, rutiner med mera) och där är man ”trygg som räven i lyan och örnen på klippans topp”. I skarp kontrast till borgen står den lockande och farliga skogen, naturen och friheten. ”Hit med lite farligheter! I morgon kommer jag!” När barnen påbörjar sin frigörelse ger de sig ut ur borgen för att utforska omvärlden, lära känna sig själva och växa genom naturen. Scenen med Ronja och Birk som tämjer vildhästar är ett exempel på när kultur och natur möts och för att det ska fungera krävs lyhördhet och respekt. Människorna kan hjälpa ett sto med ett sår, i gengäld får de mjölk av hästen. En huggorm som ligger och solar lämnas i fred vilket gestaltar vikten av att inte störa naturen. Det kan också vara ett sätt att ge den bibliska berättelsen om Adam och Eva ett finger. För människor gäller det att hitta balansen och växelspelet mellan natur och kultur. Barnen behöver tillgång till både skogen och borgen för att må bra. Naturen kan gärna ta emot människor om de visar hänsyn.
Ekokritisk analys av Ronja Rövardotter Berättelsen är en tribut till den förunderliga och storslagna naturen och dess makter. Pastorala naturbeskrivningar vittnar om stor kärlek till djur och miljö. Det första som händer är att blixten (naturen) klyver den förhållandevis lilla borgen (kultur) mitt itu. Lindgren gestaltar människans maktlöshet i förhållande till den vilda, vackra och farliga naturen och gör därmed upp med den antropocentriska trop som sätter människan i universums mitt. Man lever i samklang med årstiderna, naturen bestämmer och människan följer.
Ekokritiken fokuserar relation mellan människa och natur. Människan är en bräcklig varelse i naturen och i Ronjas vuxenblivande ingår att hon måste lära sig att handskas med djur och natur på rätt sätt. Stormar, kyla, forsar, helvetesgap, snömängder, farliga djur och skumfolk måste hanteras och respekteras. Diktatorn Mattis har influerat Ronja att kalla skogen ”min” men Birk påtalar det ekocentristiska synsättet: ”Dina rävungar! Din skog! Rävungarna är sina egna. Och de lever i rävarnas skog. Som också är vargarnas och björnarnas och älgarnas och vildhästarnas skog.”
Politisk och religiös analys av Ronja Rövardotter Mattis är en auktoritär ledare i sin Mattis-diktatur. De bor i Mattisborgen som ligger i Mattis-skogen. Där finns bland annat björngrottan som han menar är hans. De tolv Mattisrövarna, följer honom och är uppenbart rädda för honom. Man kan väl egentligen inte vara säker på att de är där av fri vilja. De är för övrigt samma antal som Jesu lärjungar. Matti är dock antites till Jesus, vilket kan läsas som blasfemi. (Satan och helvetet nämns många gånger men aldrig Gud eller himlen.) Rövarna strider tillsammans med sin ledare mot fogdeknektarna som vill tillfångata dem. Man förstår att Borkas rövarband är upplagt på samma patriarkala sätt. När soldaterna blir för svåra sluter de två rövarbanden samman i en allians och mängden fiender minskar.
Rövarna livnär sig på att ta från de som är rikare och det är ett bra uppslag för diskussion. Man kan jämföra deras förfarande med Robin Hoods men också med gängkriminella. Vad är egentligen skillnaden? Ronja och Birk tar i vilket fall avstånd från rövandet. De vill inte göra individer ledsna.
Analys av kärlek och känslor i Ronja Rövardotter Det är en känslosam historia detta med en mångfacetterad bild av kärlek. Stark kärlek kan ligga nära hat vilket är fallet för framförallt Mattis och Ronja. När Ronja blir arg känner hon starka hatiska känslor gentemot exempelvis Mattis och Birk. Starka känslor förmedlas realistiskt med svordomar och elakheter. I mina sämre pms-stunder känner jag mig ibland som Mattis eftersom han tappar huvudet och hans känslor bär iväg med honom. Den dramatiska kurvan stiger när Ronja ifrågasätter Mattis och han avsäger sig henne i sin kränkthet. Deras återförening utgör sedan peripetin. En pappa får inte avsäga sig sin dotter, men människor som älskar varandra grälar och det kan gå riktigt osnyggt till. Det är i alla fall mitt livs scen när far och dotter blir sams igen, gråter av lycka och Mattis skriker att ”jag har mitt barn”. En pappa som gråter efter sitt barn, söker upp sitt barn, visar sig sårbar och ställer till rätta är kanske det finaste och mest rörande jag kan tänka mig.
Den icke-romantiska agape-kärleken finns också mellan Mattis och Skalle-Per samt mellan Ronja och Birk. Barnen älskar varandra som syskon. Men det är ändå svårt att låta bli att jämföra med Romeo och Julia vars kärlek var omöjlig av liknande skäl.
Lovis och Mattis stormiga äktenskap tål att tänkas på. Till att börja med undrar man ju hur de träffades. Är Lovis i själva fallet en träl som Mattis rövat (han rövar ju människor)? Hon håller om honom och hon skrattar när Mattis lyfter upp henne, annars inga spår av kärlek makar emellan. Men det är ju egentligen inga bevis för något. De är i vilket fall motsatser (som människor ej kön). Det är alltid Mattis som gråter och ska tröstas, det är han som gör fel och får skämmas. Men han utvecklas och kan som en pappa till en annan trösta Borka: ”Man kommer ingen vart med barnen nu för tiden, det är bara att vänja sig.”
Efter att ha framställt den lilla uppsats om Ronja Rövardotter inser jag att den här romanen är 100% perfektion.
Ge mig sinnesro att acceptera att jag inte kan förändra vad andra människor tycker om böcker jag inte gillar.
Jag var verkligen tveksam, tramsvarningslampan blinkade frenetiskt, men så var det flera stycken (vanligtvis kloka) bokslukare i mina flöden (ni vet vem ni är;) som lovordade den. Den har vunnit priser och är dessutom högt rankad på goodreads. Äsch, nu ska jag inte vara så stel och tråkig, jag ger den en chans, tänkte jag.
Det borde jag inte ha gjort. Eftersom jag inte kan lämna böcker oavslutade har jag i fjorton timmar haft Lena Endre på speed i öronen. Hon läser fantastiskt bra även i hastighet 1,5. Den här romanen ska vara rolig, men det är inte min humor. Milt sagt.
Jag må framstå som en realistjunkie, men det är inte hela sanningen. Jag kan visst tjusas av sagor och magi, men premisserna för diegesen måste stämma med sitt eget regelverk, alternativt bryta mot den på ett underfundigt sätt. Den här romanen är full av anakronismer och utger sig för att vara feministisk men gör misstaget att med hjälp av stereotyper höja upp en kvinna på bekostnad av andra. Jag kallar det för ”Millafeminism”. Låt dig inte luras av namnet, det är mer likt misogyni än feminism.
Begreppet Millafeminism kommer från boken om Alfons och Milla av Gunilla Bergström (1985). De andra pojkarna retar Alfons för att han leker med en tjej. Men Milla ”är ingen tjej, hon är Milla”. Milla är nämligen cool, modig och rolig, hon gråter inte för småsaker och är på inget sätt lik andra tjejer. Milla besitter med andra ord egenskaper som traditionellt brukar förknippas med pojkar. Millafeminismen tar avstånd från och bjuder in till att se ner på feminina egenskaper och uttryck.
Den ozannolika Elizabeth Zott är kemist på 50-talet. Givetvis är hon vacker och smart, händig och intelligent. Och hon svettas inte! Konstigt nog är hon ändå helt ensam, utan relationer med familj eller vänner. Hon lyckades redan som tioåring genomskåda sin pappa som lögnare trots att han försörjde hela familjen på att lura andra vuxna människor. När Elizabeth väl pratar med exempelvis grannen blir de omedelbart förtroliga. Eftersom människor omedelbart börjar älska henne är det konstigt att hon saknar vänner. Andra kvinnor i romanen (Mads lärare och mammor till andra barn i klassen exempelvis) skvallrar och beter sig dåligt på olika sätt.
Elizabeth vill inte gifta sig och inte ha barn, hon vill göra karriär. Ovanligt bland amerikanska kvinnor på 50-talet, skulle jag tro. Men okej, hon är väldigt vacker/talangfull/perfekt och självklart fanns det sådana som vågade lita till att deras förmågor var tillräckliga för att kunna försörja sig. Men att en så pass ensam person lyckas motstå ett frieri från en man hon också högaktar och älskar, finner jag osannolikt. Han är roddare och får Elizabeth att börja ro också (mer feministiskt hade det ju varit om han hade följt med henne på något istället). Hon blir naturligtvis enormt bra på att ro (erga), så bra att ett manligt roddarlag absolut vill ha med henne, när hon är nyförlöst!?
Som grädde på moset finns här också en hund som heter Halv sju vars medvetande den allvetande berättaren förtäljer. Antropomorfismen får mig att bokstavligen grina illa. Hunden är också jävla smart. Sen kommer ungen, naturligtvis överbegåvad. Det är som att huvudpersonerna som läsaren ska ha sympati med måste vara perfekta. Jag tänker på vad Schunnesson skrev om misslyckanden, endast tillåtna som avstickare på vägen mot succé. Olyckliga äktenskap bryts upp (i verkligheten var väl skilsmässor knappast en grej på femtiotalet), intelligenta läser vidare, upprättelse skipas och orättvisor utplånas. Den ensamme får vänner, ovänner blir sams, barnet har mamman som idol och hunden biter aldrig sönder något. Just så som livet väldigt sällan är.
Feel-goodlitteratur tycks ha omvänd effekt på mig, den glättiga känslan som smetas över skildringen gör mig snarare nedstämd. Dels för att jag själv framstår som en fullkomligt värdelös människa i jämförelse med karaktärerna, dels för att budskapet blir att negativa känslor inte får finnas. Lektioner i kemi innehåller sexuella övergrepp, självmord, orättvisor, övergivna barn och död men ändå går folk bara vidare och lyckas och lyckas och lyckas.
Det som är lite kul är de kemiska kunskaper som författaren förmedlar. En annan bra sak är försöken att avdramatisera uteblivna lyckokänslor för nyblivna föräldrar. I övrigt, zå trizt!
Tone Schunnesson – Mediesveriges coolaste katt – älskar jag för att hon är rolig, ödmjuk, rebellisk, smart och skriver svinbra. Jag ser henne som en slags professionell syster till Caroline Ringskog F-N. eller som en dotter till Unni Drougge. Tone tur o retur är en samling krönikor från 2016-2022, framställda med feministisk penna. Hon yttrar sig om politik, #metoo, förlåtelse, utseende, makt, misslyckande, klass, sex, pengar, språk och litteratur. Det är klokt och underhållande, frispråkigt och öppenhjärtigt.
”Det är sjukt att vara kvinna, för på ett sätt betyder det allt och på ett sätt betyder det ingenting, och ibland känns det som att mitt sätt att vara bara är reaktioner på vad som hänt mig.”
Det handlar ganska mycket om det politiska läget i dagens högersverige med främlingsfientlighet och unga människor som dör. Det är bara så jävla sorgligt! Jag har blivit politiskt deprimerad och orkar nästan inte läsa trots att hon skriver precis om det som jag vill att politiker ska ägna sig åt, minska klassklyftorna. Jag är förtvivlad över det haveri som jag tycker att nästan hela det politiska etablissemanget med Sverigedemokraterna i spetsen, har blivit. Gång på gång spottar de i motvind och blir förvånade när de blir träffade.
”Gemensamt för politiker från samtliga partier är att det dödliga våldets lösning blivit något att gå till val på och lösningen är, nästan uteslutande, repression. Övervakning, visitationszoner eller att utse organiserad brottslighet till inhemsk terrorism. Reaktionära krafter har bestämt vad det dödliga våldet är för något: något främmande. Och de andra hänger på. Kultur och mentalitet, som Sverigedemokraterna säger. Något som ska rökas ut, enligt Socialdemokraterna. Gemensamt är att våldet inte är vårt. Våldet är något som inte har med oss att göra.”
Schunnesson håller sig ajour med vad som händer i USA också, hon skriver om Hilary Clinton, Weinstein och Britney Spears. Jag älskar Britney men är annars inte jätteintresserad av vad de sysslar med over there. Som tur är finns här också flera intressanta texter om litteratur och författare; Elin Wägner, Hiromi Itõ, Jane Eyre och Chris Kraus.
”… misslyckandet är skuggan till kapitalismens och nyliberalismens krav på framgångsnarrativ. I nyliberalismen finns misslyckandet inte i egen rätt, utan är bara en avstickare på vägen mot succé. Då blir inte nederlaget estetik en strategi utan en dramaturgisk krydda i myten om alla människors individuella segertåg.”
Min favoriter är Misslyckandets estetik och Janes hemlighet om kvinnan på vinden som metafor för det som kvinnor helst vill dölja. Egentligen är ju alla texter bra, men jag blev faktiskt väldigt låg.
Tack vare den begåvade Elin Ruuth slipper jag för en stund den grå och blåsiga gotlandsvintern. Jag reser till ett snickarglatt hus beläget på den småländska landsbygden. Där bor konstnärsparet Dagmar och Vilhelm i början av 1900-talet. Som gäst får man åka höskrinda och det gröna gräset välkomnar nakna fötter. Men midsommarstången och andra patriarkala medel punkterar den pastorala idyllen och ut pyser frustration.
”De tycktes alltid satsa fel, Vilhelm och Dagmar Dreyer. Sikta slarvigt och hamna snett. Illustrationer istället för konst, giftermål istället för uppbrott, Småland istället för vilken stans som helst.”
Till den här fantastiska berättelsen har författaren hämtat inspiration från Ester Ellqvist och sagokonstnären John Bauer. Ester Ellqvist gick på fruntimmersavdelningen vid konstakademin och det har även romanens Dagmar gjort. Sverige var det första landet i världen, som från och med 1864 kunde erbjuda kvinnor konstutbildning. Krokiövningarna fick dock inte genomföras med helt avklädda män, (men männen fick förstås tillgång till kvinnliga modeller helt utan kläder). John Bauer är upphovsperson till Tuvstarr, den lilla nakna prinsessan som uppmuntrar voyeurism. Antagligen var det hans fru som satt som modell. Och det är just om hur det manliga hör samman med profession, subjektivitet, möjligheter och frihet som den här texten handlar. Kvinnorna slutar måla i samband med giftermål och ägnar sig åt barn, marktjänst och att stå modell för männen.
”Där stod fruntimren efter examen vid sina plockbord, en smula artistiskt upplagda, men dukade med samma snittar som borgerlighetens alla fruar bjöd på.”
Men är det verkligen något att bli så till sig över, undrar ni kanske. För till mig är jag! Den patriarkala ringdansen går ju runt runt genom seklerna och verkar aldrig vilja upphöra. Om detta har det berättats, om och om igen. Men Elin Ruuth gör det häpnadsväckande bra. Och det handlar ju om kärlek, längtan och besvikelse också. Med en gång jag börjar läsa är jag fast och slutar inte förrän de 116 sidorna är slut. Prosan är som ett bubbelbad av pärlor, tidsenliga och mycket vackra. De manliga och kvinnliga karaktärerna är komplexa och dialogen realistisk. Det här är en helt fantastisk läsupplevelse.
Stod det i ingen bok som jag gillar. Den här är inget undantag.
Vem dränker varandra och brottas ”på skoj”, slåss med knutna nävar och bryter arm, kör trimmade mopeder, skjuter skarpt, stinker svett, rapar, fiser, onanerar och kommer högljutt inför varandra? Fan vet, men det är väl samma som hatar sin mor och älskar sin far, röker som borstbindare och super hårt, vräker i sig kött, är vulgära, svär och skriker? Maskulina och misslyckade män enligt schablon. Anneli Jordahl beskriver alltså värsta sortens mansfasoner, bara att de är kvinnor som är avsändare. Varför gör hon på detta viset?
Man brukar prata om att det är av godo att kunna lyfta problem med våldsamheter och övergrepp utan att reproducera dito. Här väljer Jordahl att göra det motsatta. Jag tror att det är meningen att det ska vara en rolig skröna detta. Men jag skrattar inte. Okej, jag kanske drar på munnen en gång (”Dra du fittan över huvut så får du en bra pälsmössa!”).
Alltså jag gillar ju inte giftig maskulinitet. Det är ju DET jag inte gillar. Män som sådana har jag inget emot. Så att läsa om kvinnor som beter sig i enlighet med stereotypa karlar är lika hopplöst som om det vore män som gjorde det.
Och det är verkligen inte bara det våldsamma som stör mig med Björnjägarens döttrar. Till att börja med blandas det mellan små och stora bokstäver på omslaget. Det är så att själen sjunker ner i hälarna! Jag hade aldrig gett den här boken en chans om det inte vore för att den var augustnominerad. Obegripligt är det att handlingen utspelar sig i nutid. Författaren har inspirerats av en klassiker jag aldrig hört talas om från 1870 (Sju bröder) och kanske hade det fungerat bättre om systrarna levde då. De äter ekorrhjärna för fanken. Berättelsen om de sju föräldralösa systrarna liknar mer en pastisch av Snövits sju endimensionella dvärgar. Karaktärerna i den här boken är som dockor som gått sönder och klistrats ihop med ena armen i pannan.
Jag tycker inte att storyn håller. Även om jag accepterar den som en ekivok skröna går den emot sina egna premisser. Å ena sidan har systrarna anammat manliga ideal å andra sidan ogillar de/är de rädda för män och vill inte beblanda sig med dem. De är riktiga värstingar som inte går att ha i möblerade rum, men ändå är minst en offer för manligt sexuellt våld. En annan osannolik grej är att systrarnas föräldrar har gett sken av att vara analfabeter men de har efterlämnat både brev och dagboksanteckningar efter sig. Jag förstår mig inte på dessa hårda tjejer som läsaren ska… ja vad då? Se upp till? Se ner på? Ska vi skratta åt deras infantilitet? När en Philip pratar med syster Laura om ”det pastorala” så tror Laura att det handlar om pastorer.
Systrarna lever i en klan, de kallar det stam, under en auktoritär ledare. De misstror myndigheter och får inte gå i skolan. De gör totempålar och har egna regler. Kanske försöker Jordahl lyfta hur vansinniga kulturer med hedersvåld och andra konservativa inslag kan te sig. Men det blir pannkaka av det tycker jag. I och med att berättelsen utspelar sig i Finland trodde jag ett tag att hon vill skapa nidbilder av finska kvinnor. Diskussionen huruvida landet står mot staden ger mig heller inget. Samhällskritiken är grund när Jordahl reducerar den urbana nutidsmänniskan till ”robotar som säger fiiint hela tiden”.
Det här var sannerligen inte en bok för mig. Många andra verkar dock gilla den. Jag tror författaren har rätt när hon skriver att ”folk vill förfasa sig”. De vill läsa om hemskheter och råa människor. Jag verkar inte vilja det, i alla fall inte om de gör ”vildkattsmidiga längdhopp”, ”frivolter i serie”, konsumerar öl, cigg och rå potatis till frukost. Språket är bitvis lyckligt, det medger jag, men alla dessa retoriska frågor kväver mig (Bara på sidan 22: ”Skulle han komma hem till helgen med ännu ett fällt djur?” ”Ropade hon i sömnen?” ”Hade hon ens samma far?”).
Jordahl är förbannad och det förstår jag. Ilskan över giftig maskulinitet är befogad, den får fem stjärnor. Men i sin ilska bankar hon fram prosan med stämjärn och hammare vilket gör att det blir för hårda kanter och för stillastående resultat. Oavsett vinkel eller ljusinsläpp skriker texten enkla svar. Allt är levererar och klart även känslorna. Den här berättelsen hade kanske fungerat (för mig) som novell. Som roman på 333 sidor känner jag som om det vore 666.
Jag gillar dock att författaren vill knäppa kvinnor på näsan som tror att genom att imitera det manliga skulle vägen bli framkomlig. Hon lyfter det vanliga fenomenet internaliserad misogyni, barn som älskar sin pappa och föraktar sin ”tråkiga” (ansvarsfulla/trygga/ordningsamma/gränssättande osv) mamma. Men gör hon inte just det själv i bokform nu, eller?
Äntligen är den här, fortsättningen på berättelsen om Bodil. Det här är en roman att sluka. Nu har hon hunnit bli elva år och moderlös. Hon är ett mycket intelligent och brådmoget barn. Hennes pappa Arto, som tidigare varit i missbruk, kämpar på med dubbla arbeten och kopplar bara ibland av med lite grönt på balkongen. Bodil går och lägger sig ensam i lägenheten på söder i Stockholm, sex kvällar av sju, inte förrän efter klockan 22 hör hon pappa sätta nyckeln i dörren och då kan hon somna.
Vi som läst David Ärlemalm känner igen modus operandi. Han skriver fram de mest realistiska, drabbande och levande karaktärer du kan tänka dig. Jag inte bara känner med Bodil, jag ÄR henne. Arto är också en komplex och mångsidig karaktär, som jag i princip mött i verkligheten. Mestadels är han bra, han trampar på – som de flesta – men med en sten i skon. Rätt som det är, kommer han tvärstanna för att kasta ut stenjäveln och frågan är vilken väg han tar sen. Det är min och Bodils oro, och romanens dynamo. Men det här en spänningsroman med flera drivande element. Jag är bara så väldigt förtjust i författarens psykologiska tonsäkerhet.
”Märta var tyst medan Bodil berättade, sedan sa hon: Det är helt sjukt, jag skulle typ vara skitskraj. Bodil andades ut. Det var som om händelser blev verkliga först när hon berättade om dem för Märta. Att de var platta innan och att Märtas reaktion fyllde dem med syre och gav dem färg.”
Prosan är mycket välskriven och med det menar jag finstämd, gestaltande, kärnfull, utan onödiga beskrivningar eller konstigheter. Den är rak och enkel, lättåtkomlig, men alls icke banal. Ingen politik överskuggar prosan, däremot människokärlek.
Men egentligen är det en politisk bok som handlar om hur kriminalitet, hämmad sexualitet, huliganism, hypermaskulinitet och missbruk hänger samman med klass. Arto är ensamstående och arbetar på obekväma och oregelbundna arbetstider under taskiga villkor, exempelvis. Allt för Bodil är en varm skildring av proletariatet men utan att undvika komprometterande delar som oro, våld, otrygghet, droger, stölder, djurplågeri, skulder etcetera. Alla (svårt att skriva alla nu, men jag måste ändå tro det) vill vara bra föräldrar till sina barn, men det är inte alltid det räcker.
Två grejer jag fastnar för lite extra är hur ”orten” nämns på ett lite suggestivt och väldigt lämpligt sätt. Samt hur Ärlemalm skriver om barnvärlden pågående parallellt med vuxenvärlden. Vi vuxna vill och tycker det är självklart att barnen ska berätta saker för oss. Någon kanske tolkar Artos tveksamma karaktär som anledning till att Bodil inte berättar saker för honom. Jag tror att det är lika självklart för barn att ljuga för vuxna som det är att gå. Kanske rent av nödvändigt?
Ärlemalm borde få pris i minst två kategorier. Solidaritetspris för att han ökar empatin för utsatta människor med dåliga förutsättningar, som gör dåliga val. När ett barn åker fast för snatteri och handlaren inte låter barnet gå på toaletten, är det hos snattaren läsarens sympati hamnar. Läsbarhetspris för att det han skriver lockar till läsning och vill bjuda in alla. Alla ska med! Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.
Bodils svarta dagbok börjar ta slut i samma veva som romanen går mot sitt slut. Det fina är att Bodil önskar sig en ny dagbok, så vi lär nog få möta ”henne” igen, kanske i en annan skepnad. Det vill jag gärna!
”Tänker man med ömhet på män, då blir man kvinna och en imaginär klänning hämmar ens gång.”
Väntat är det när Proust i den här fjärde delen av litteraturhistoriens kanske mest kända verk fortsätter att chikanera och ironisera över förra sekelskiftets franska notabiliteter. De som (i slutet av del tre) bryr sig mer om ett par röda skor än en sjuk vän. Doktorn som prioriterar att åka på fest istället för att hjälpa sin gamla kokerska när hon skär sig i pulsådern. De som hellre tvingar av en bonde i blåskjorta från tåget än att dela kupé med honom. Proust fortsätter att ge rum åt poetiska intryck här främst gällande den borgerliga societeten. Överraskad blir jag däremot över att han så explicit utvecklar sina egna böjelser det vill säga samkönad kärlek. Bland andra är det baron/monsieur de Charlus, som vi tidigare lärt känna som manligheten själv, som visar sig vara homosexuell, med försmak för unga män. Han utnyttjar också prostituerade (”professionellt homosexuella”). Det är som att Proust nu äntligen låter aristokratin ramla ner på jorden.
”… monsieur de Charlus drog mig med sig in i ett hörn för att säga några ord i enrum, icke utan att klämma på mina muskler, vilket är en tysk sedvänja.”
Från den bibliska berättelsen om Sodom och Gomorra har begreppet sodomi uppkommit, synonymt med ”sexuell synd”, då anspelande på den sexuella lössläppthet som utlevades i staden. Först befarar jag (fördomsfullt) att författaren skall stanna vid att skriva om den manliga homoerotiska tillvaron (”pederasterna”), men snart förstår jag att Gomorra används som representant för den samkönade kärleken mellan kvinnor. Berättaren funderar på om hans älskade Albertine åtrår flickor.
Jag tycker faktiskt att det är alldeles enastående att ett så pass gammalt och erkänt verk handlar om hur homosexualitet, genus, arv och miljö förhåller sig. Jag älskar de alltför få och korta styckena som handlar om detta. Tyvärr är prosan i den fjärde delen oftare oerhört långtråkig. Sidor upp och ner utgörs av dialoger mellan högfärdiga idioter. Créme de la créme och yttersta gräddan får smeten att skära sig rejält. Bara ibland är jag road.
”.. hemma hos Vaugouberts var mannen kvinnofolk och hustrun herre i huset. Häri låg åtskilligt mera sanning än man anade. Madame de Vaugoubert var en man. Om hon alltid hade varit det eller om hon småningom blivit sådan jag nu såg henne spelade föga roll, ty i bådadera fallen, men i synnerhet det senare, var det fråga om ett av naturens mest patetiska underverk, som kommer människoriket att likna blomsterriket. Enligt den förra hypotesen – om den blivande madame de Vaugoubert alltid varit lika grovt karlaktig – skänker naturen, genom en diabolisk och barmhärtig list, den unga flickan ett bedrägligt maskulint utseende. Och ynglingen som inte tycker om kvinnor men vill bi normal begagnar sig med glädje av denna utväg att få tag i en fästmö som påminner honom om en robust stuvare. I motsatt fall – om kvinnan inte ursprungligen haft de manliga dragen – lägger hon sig till med dem så småningom, för att behaga sin make, även rent omedvetet, med hjälp av samma härmningsprocedur som kommer vissa blommor att likna de insekter de vill locka till sig. Sorgen över att inte vara älskad, att inte vara en man, gör henne manlig. Även bortsett från det fall som här sysselsätter oss, är det en allmän iakttagelse att de mest normala äkta makar i längden blir lika varann, ibland till och med utbyter egenskaper. En tidigare tysk kansler, furst von Bülow, hade gift sig med en italienska. Med tiden kunde man på Monte Pincio konstatera hur den germanske maken tillägnat sig en italiensk finess och den italienska furstinnan en tysk grovhet.”
Att läsa fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt är som att vaska guld; ordmassan är sand och dy, åter sand och dy, bara då och då har man turen att finna ett guldkorn. Glimrar gör det när det handlar om kärlek och genus eller någon finurlig formulering om hur människans psykologi fungerar (minnet!) eller varför inte beskrivningen av en dum karl:
”Bragt ur fattningen av denna minimala blåa blick höll man sig i stället till den stora, sneda näsan. Genom ett slags sinnenas transponering var det med sin näsa som monsieur de Cambremer fixerade en. Denna näsa var inte ful, snarare litet för vacker, litet för kraftig, litet för stolt över sin betydelse. Böjd, nyputsad, glänsande och splitterny var den fullt beredd att kompensera blickens andliga otillräcklighet, men om ögonen ibland är det organ som röjer intelligens, så är det tyvärr ett faktum att näsan (vilken inre solidaritet och vilka oanade återverkningar som än kan förekomma mellan anletsdragen) i regel är det organ där dumheten lättast avspeglar sig.”
I övrigt går det på som tidigare med språkliga saltomortaler gällande svartsjuka, etymologi, utanförskap, detaljerade beskrivningar av kläder och utseenden. Han engagerar sig fortsatt för judarna och mot nationalismen (genom Swann och Dreyfus) och han lyfter hur tanke och minne förhåller sig till varandra, till sömn och till sinnesförnimmelser samt vilken roll de spelar i människans liv. Han behåller sin roll som oöverträffad psykolog.
”..de hårda är svaga personer som blivit föraktade, medan de starka, som inte bryr sig om ifall de blir föraktade eller inte, är de enda som äger den mildhet ytliga personer uppfattar som svaghet.”
Jag gillar varken skräck- eller deckargenren men jag tackar inte nej till en åktur med John Ajvide Lindqvist. Jag ser honom som en nördig Fredrik Backman på dåligt humör och med en cigg i mungipan. Stilen är humoristisk, lite torr och korrekt, realistisk och normkritisk. En berörande underdog tycks alltid finnas med i hans berättelser och ett kompetent barn. Han verkar ogilla könsstereotyper och manschauvinism minst lika mycket som jag.
Här börjar det med blodbad och ond bråd död. Julia, före detta polis, nu författare, försöker lösa fallet. Till sin hjälp har hon en 18 år yngre hackare, Kim. Själva storyn ger mig inte mycket glädje. Däremot uppskattar jag när JAL ironiserar deckargenren och att det handlar mer om karaktärerna än själva mordgåtan.
Så var det det här med att den blev nobbad som del i Milleniumserien. Jag var nyfiken på varför och uppskattar författarens pastischartade förhållningssätt. Det är i alla fall tydligt att Lisbeth Salander har blivit Kim och Mikael Blomkvist Julia. Och det gör saker ganska intressanta.
I alla fall när det kommer till sex. Här är Julia den aktiva, den som vill ligga medan Kim saknar lust, troligen på grund av traumatiska upplevelser med självskada som följd. Asexualitet nämns också. Julia tar nobben bra och menar att han kan väl komma och lägga sig i sängen ändå. Hon blir alltså inte sur. Hon tjatar inte och hon tvingar sig inte på honom när han kommer och lägger sig. Den gången.
Kims passiva sexualitet är realistisk och tycks stämma väl med hur kåthet och traumatiska upplevelser kan förhålla sig. Lisbeth Salander ”tog för sig sexuellt” vilket är exempel på den gamla konstiga iden om feministisk sexualitet som mest liknar en patriarkal fantasi och inte sällan går på tvärs med verkligheten. Men det kommer mera. Senare driver Julia igenom ett samlag med Kim i alla fall och hennes ”blygdläppar nafsar” efter honom. En lite misslyckad formulering kanske, men med det goda syftet att göra kvinnan aktiv i sexakten. Jag älskar att JAL lyfter samtyckesfrågan på ett, inte nytt sätt kanske, för det är länge sedan Tikkanen frågade sig huruvida män kan våldtas, men innovativt sätt. Gynnsamt diskussionsunderlag, tänker jag mig.
Hur JAL skriver om övervikt är fortsatt intressant. Att flera av hans karaktärer beskrivs som mer eller mindre feta och att de tänker självkritiskt kring sin vikt verkar irritera vissa läsare som tolkar tilltaget som ett uttryck för fettfobi. Jag anser viktfokuset vara en realistisk del av karaktärerna och det är också helt i sin ordning att reagera över fettprocentens betydelse. Jag tror det är författarens avsikt att klämma på samhällets blåmärken.
Mindlessness måste nämnas också, ett begrepp som enligt författaren beskriver en ny trend i samhället. Slående!
Det är tyvärr ingen berg- och dalbana han tar med mig på ändå, snarare en långsam färd upp i utsiktstornet. Och mot slutet tröttnar jag på utsikten och längtar efter att få komma ner bara.
Senaste kommentarer