Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren

Ronja Rövardotter håller jag högst av alla Astrid Lindgrens fantastiska verk. Ronja blev författarens sista roman, hon var var 72 år gammal när hon skrev den, 1981. Detta chef‑d’oeuvre är översatt till 49 språk och med sin drabbande förmåga och humoristiska lättsamhet vill jag påstå att det har oerhört mycket att komma med för både gammal och ung, vilket jag hoppas min analys ska visa.

Feministisk genusanalys av Ronja Rövardotter
Till att börja med har boken en kvinnlig huvudperson och titeln är hennes namn. Statistik tjugo år efter att Ronja publicerades visar att barnböcker oftare handlar om killar, på åttiotalet lär det ha varit ännu vanligare. Hon pryder omslaget och hon heter Rövardotter, och inte Mattisson.

Huvudkaraktärerna av båda könen är komplexa och har egenskaper som sträcker sig långt mycket vidare än könsstereotyper. När Ronja föds blir hennes pappa stolt som en tupp. ”Jag har fått en unge,” skriker han halvt hysterisk, uppenbarligen inte besviken över att ha fått en dotter. Flickan växer upp till ett nyfiket och modigt barn som vill ge sig ut i skogen vilket också hennes mor tycker är lämpligt. Mattis är den som oroar sig. Väl där möter Ronja Birk, den fredliga pojken med rött lockigt hår och fräknar. Han är mer tillbakadragen och försiktig än Ronja som är mer självsäker och transparant med sina starka känslor. Birk gråter aldrig vad vi vet, det gör däremot Ronja flera gånger. Barnen möter grymma vildvittror och de underjordiska som har kvinnliga genus. Undis attityd skiljer sig stort från Lovis trots att de båda är mödrar. Birk verkar inte ha upplevt samma omtanke från sina föräldrar som Ronja. Till och med kvinnors villkor angående att säga nej finns med: ”När Ronja säger nej då är det nej, det har hon efter mor sin.” Lindgren lyckas i sin berättelse visa att femininitet kan vara på många olika sätt.

Lovis (vars namn påminner om kärlek) är lugn, stadig och stark som klippan själv, trots att hon är ensam kvinna bland ”manfolk”. Hon är urmodern som aldrig tvekar eller tappar ansiktet. Hon gestaltar många traditionellt kvinnliga, starka och bra egenskaper. Hon tar hand om Ronja, Mattis, alla rövarna, djur och hushåll. Hon kan trösta, omvårda och inge trygghet, hon sjunger Vargsången. Brödet de äter är ”Lovis bröd” och det är mer guld värt. Rövarna som är lite dumma, blinda, lytta, halta och stumma lyder henne och Mattis. Lovis är klok och förklarar saker för Ronja och Mattis om döden exempelvis. Hon har makt, men inte alls lika mycket som alfahannen. Mattis är oerhört barnslig, korkad och lättkränkt, han är en fysiskt stark och lynnig patriark som styr med sitt humör. Han värderar sin egen ställning så högt att han motsätter sig Skalle-Pers död och han backar inte för att kidnappa och skada ett barn. Mattis är en auktoritär ledare, en blödig pappa, ett barn och ett djur i ett.

Filosofisk analys av Ronja Rövardotter
Vi har lämnat Descartes dualism som proklamerade att bara människan har ett medvetande. Arten Homo sapiens är också ett djur med begränsat förnuft. När Ronja aktar sig för farligheter i skogen blir hon till sist ”som ett friskt litet djur, vig och stark och inte rädd för nånting”. Mest djurlik är ändå Mattis. Han omtalas som en best (”vem vet vad den besten tänker”), han plågas ”omänskligt”, hans armar är ”björnramar”. ”Vilddjursmöte” kallas fighten mellan Mattis och Borka. Men det sker glädjande nog en utveckling av besten. Med tiden och med hjälp av Ronjas revolt samt Lovis och Skalle-Pers vishet förstår Mattis att ändra sig och omfamna det vi slarvigt brukar kalla mer ”mänskliga” egenskaper (språk, medvetande och självmedvetande samt rationalitet). Han mognar.

Döden är ett tydligt ämne i Ronja Rövardotter, dels framfört med klarspråk då Skalle-Per dör men också med vintern som metafor. ”I elva vintrar har jag levat men den tolfte blir min död”. När vintern kommer är det slut, tänker Ronja gång på gång och vemodet intar henne (och läsaren). Vintern är liksom döden, slutet som stundar för oss alla. Våren och sommaren står som motvikt, värme och ljus konnoterar glädje och liv vilket vårskriket gestaltar. ”Glöm dina vintrar nu söstra min det är sommar nu!”

Skalle-Per är gammal och vis vilket är väldigt hoppfullt eftersom vi förstår att även han varit en medelålders dum rövare. Det finns alltså hopp för mänskligheten. Ronja växer om Mattis i mognad innan hon är tolv. Barnen är klokare än vuxna vilket skulle kunna vara ett argument för att människan föds med moraliska färdigheter. Det här är också en ”coming of age” – berättelse. Ronjas närmar sig tonåren och frigörelsen sker tillsammans med kompis (Birk) utanför hemmet (borgen, i skogen).

Den varma och trygga borgen står för det mänskliga, där pågår kultur (berättelser, sång, dans, rutiner med mera) och där är man ”trygg som räven i lyan och örnen på klippans topp”. I skarp kontrast till borgen står den lockande och farliga skogen, naturen och friheten. ”Hit med lite farligheter! I morgon kommer jag!” När barnen påbörjar sin frigörelse ger de sig ut ur borgen för att utforska omvärlden, lära känna sig själva och växa genom naturen. Scenen med Ronja och Birk som tämjer vildhästar är ett exempel på när kultur och natur möts och för att det ska fungera krävs lyhördhet och respekt. Människorna kan hjälpa ett sto med ett sår, i gengäld får de mjölk av hästen. En huggorm som ligger och solar lämnas i fred vilket gestaltar vikten av att inte störa naturen. Det kan också vara ett sätt att ge den bibliska berättelsen om Adam och Eva ett finger. För människor gäller det att hitta balansen och växelspelet mellan natur och kultur. Barnen behöver tillgång till både skogen och borgen för att må bra. Naturen kan gärna ta emot människor om de visar hänsyn.

Ekokritisk analys av Ronja Rövardotter
Berättelsen är en tribut till den förunderliga och storslagna naturen och dess makter. Pastorala naturbeskrivningar vittnar om stor kärlek till djur och miljö. Det första som händer är att blixten (naturen) klyver den förhållandevis lilla borgen (kultur) mitt itu. Lindgren gestaltar människans maktlöshet i förhållande till den vilda, vackra och farliga naturen och gör därmed upp med den antropocentriska trop som sätter människan i universums mitt. Man lever i samklang med årstiderna, naturen bestämmer och människan följer.

Ekokritiken fokuserar relation mellan människa och natur. Människan är en bräcklig varelse i naturen och i Ronjas vuxenblivande ingår att hon måste lära sig att handskas med djur och natur på rätt sätt. Stormar, kyla, forsar, helvetesgap, snömängder, farliga djur och skumfolk måste hanteras och respekteras. Diktatorn Mattis har influerat Ronja att kalla skogen ”min” men Birk påtalar det ekocentristiska synsättet: ”Dina rävungar! Din skog! Rävungarna är sina egna. Och de lever i rävarnas skog. Som också är vargarnas och björnarnas och älgarnas och vildhästarnas skog.”

Politisk och religiös analys av Ronja Rövardotter
Mattis är en auktoritär ledare i sin Mattis-diktatur. De bor i Mattisborgen som ligger i Mattis-skogen. Där finns bland annat björngrottan som han menar är hans. De tolv Mattisrövarna, följer honom och är uppenbart rädda för honom. Man kan väl egentligen inte vara säker på att de är där av fri vilja. De är för övrigt samma antal som Jesu lärjungar. Matti är dock antites till Jesus, vilket kan läsas som blasfemi. (Satan och helvetet nämns många gånger men aldrig Gud eller himlen.) Rövarna strider tillsammans med sin ledare mot fogdeknektarna som vill tillfångata dem. Man förstår att Borkas rövarband är upplagt på samma patriarkala sätt. När soldaterna blir för svåra sluter de två rövarbanden samman i en allians och mängden fiender minskar.

Rövarna livnär sig på att ta från de som är rikare och det är ett bra uppslag för diskussion. Man kan jämföra deras förfarande med Robin Hoods men också med gängkriminella. Vad är egentligen skillnaden? Ronja och Birk tar i vilket fall avstånd från rövandet. De vill inte göra individer ledsna.

Analys av kärlek och känslor i Ronja Rövardotter
Det är en känslosam historia detta med en mångfacetterad bild av kärlek. Stark kärlek kan ligga nära hat vilket är fallet för framförallt Mattis och Ronja. När Ronja blir arg känner hon starka hatiska känslor gentemot exempelvis Mattis och Birk. Starka känslor förmedlas realistiskt med svordomar och elakheter. I mina sämre pms-stunder känner jag mig ibland som Mattis eftersom han tappar huvudet och hans känslor bär iväg med honom. Den dramatiska kurvan stiger när Ronja ifrågasätter Mattis och han avsäger sig henne i sin kränkthet. Deras återförening utgör sedan peripetin. En pappa får inte avsäga sig sin dotter, men människor som älskar varandra grälar och det kan gå riktigt osnyggt till. Det är i alla fall mitt livs scen när far och dotter blir sams igen, gråter av lycka och Mattis skriker att ”jag har mitt barn”. En pappa som gråter efter sitt barn, söker upp sitt barn, visar sig sårbar och ställer till rätta är kanske det finaste och mest rörande jag kan tänka mig.

Den icke-romantiska agape-kärleken finns också mellan Mattis och Skalle-Per samt mellan Ronja och Birk. Barnen älskar varandra som syskon. Men det är ändå svårt att låta bli att jämföra med Romeo och Julia vars kärlek var omöjlig av liknande skäl.

Lovis och Mattis stormiga äktenskap tål att tänkas på. Till att börja med undrar man ju hur de träffades. Är Lovis i själva fallet en träl som Mattis rövat (han rövar ju människor)? Hon håller om honom och hon skrattar när Mattis lyfter upp henne, annars inga spår av kärlek makar emellan. Men det är ju egentligen inga bevis för något. De är i vilket fall motsatser (som människor ej kön). Det är alltid Mattis som gråter och ska tröstas, det är han som gör fel och får skämmas. Men han utvecklas och kan som en pappa till en annan trösta Borka: ”Man kommer ingen vart med barnen nu för tiden, det är bara att vänja sig.”

Efter att ha framställt den lilla uppsats om Ronja Rövardotter inser jag att den här romanen är 100% perfektion.