Husmoderns död av Sara Danius

”När allt kommer omkring är ju idoldyrkan bara en annan form av narcissism. Vill vi analysera våra samtida idoler bör vi skärskåda våra djupast liggande fantasier.”

Sara är min idol. Jag vet inte vad det säger om mitt ego, men drömmen vore ju att kunna analysera och skriva om samhälle och litteratur som hon. Jag är vansinnigt förtjust i den torra humorn som genomsyrar hennes rika och akademiska språk och hur hon uppehåller sig vid både det sublima och vardagsnära. Finns det ens någon annan som skulle säga ”textila transformationer” om klädbyten.

Den här essäsamlingen från 2013 inleds med Husmoderns död. Den är min favorit, då hon konstaterar att den så kallade utvecklingen som skett av samhället sedan 60-talet är tragisk. Den slutsatsen drar hon på goda grunder genom att analysera en kokbok.

”… fem decennier av svensk civilisation ligger förborgade i kokbokens transformationer. // Det säger sig självt. Om behovet av föda är Natur, men sättet att tillreda och äta födan Kultur, då har kokboken en del att berätta om samtida svensk civilisation.”

Förr var köket kvinnornas domän och där ingick det Danius kallar ”dirty realism”. Vi hycklade inte på samma sätt då, flydde inte undan naturen, skyggade inte för dödandet som är villkoret för köttätarens leverne. Kvinnoarmar instuckna i blodiga gummihandskar slet skinnet av ålen, satte kniven i hummerhuvudet, flådde haren, högg, slaktade och styckade. Idag betecknas den sortens handlingar som barbariska och är förpassade till historiens sophög.

”…husmoder var både kvinna och man, siren och slaktare, Eros och Thanatos. Husmor var suverän.
Undra på att ett besynnerligt vakuum uppstår i avmaskuliniseringens tid. När det svenska köket är tömt på manliga dygder börjar vår tids husmödrar gå på jakt efter kökets förlorade manlighet.”

Husmoderns tidevarv är till ända och köket står öppet för andra ”husmödrar” att erövra; Jens Linder med långkoken, Morberg med geväret, halvnakna Plura, arga kocken och senare flirtiga Benjamin, trallande Taylor med flera.

”Borta är inte den ömma, bullbakande och saftkokande kvinnovarelsen. Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare. Borta är hon som ägde konsten att skilja mellan liv och död. Borta är hon som höll i förskäraren.”

Men mest av allt handlar det ändå om litteratur. Först går hon igenom männen; Camus, Sartre, Proust, Adorno, Calvino, Flaubert, Balzac, Strindberg, Tranströmer, Swedenborg, Torgny Lindgren, Thomas Mann, Thomas Bernard, Nabokov, Freud med flera. Sen kvinnorna vars verk tyvärr allt för ofta sammanblandades med deras liv; Jane Austen, George Sand, Woolf, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Stina Aronsson, Birgitta Isaksson, Dubravka Ugrešić med flera. Jag inser att jag har många klassiska författare kvar att läsa.

Hon skriver också om filosofi, historia, andra världskriget, feminism, estetik, mode, glaskonst och barndomen med en gammal pappa.

Flakong är ordet jag plockar med mig och vetskapen är: ”Världen är ingen persika, den är en lök.”

Obegripligt är det vad hon såg i Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen. Men det förlåter jag henne givetvis. Min gräns går vid Alkemisten.