jun 12
Inte visste väl jag att jag var så intresserad av kinesisk kultur! Förtjänsten är förstås Cecilia Lindqvists (1932-2021) – en av Sveriges bästa Kina-kännare. I Tecknens rike delar hon på ett lättsamt och inspirerande sätt med sig av sin gedigna kunskap om kultur och konst ur ett historiskt perspektiv och kopplar det till kinesiska skrivtecken. …
mar 13
Den form som kändes spännande och ny i den första boken, Om hösten, upplever jag nu som lite trist. Det är sextio stycken spretiga essäer under parollen Brev till en ofödd dotter, med syftet att förklara somligt av vår värld. Jag får en känsla av att jag läser någons skrivövningar. Mina tankar far iväg på …
feb 12
Nu har det inträffat, stunden där jag inser och får acceptera att jag är en Knausgårdian. Det har sannerligen inte skett lättvindigt, jag har kämpat emot. Men både känslan och förnuftet slår ut viljan, jag ger upp nu. Jag erkänner att han är en enastående författare och att hypen kring honom är rimlig. Om hösten …
jan 31
Både jag och min tioåring var galet förtjusta i första boken om Maryam. Och till vår stora glädje tyckte vi lika mycket om den här. Minoo Shams vet sannerligen vad hon gör, hon förstår sig på barn, flyktens realiteter, hon kan skriva och hon har humor. Hon ger litterär gestaltning åt sina karaktärer via vardagsnära …
jan 23
Hilma af Klint föddes 1862 i Stockholm. Hon växte upp på Norrtullsgatan, i en adlig och liberal familj, undervisades av Anna Withlock, anslöt sig till Fredrika Bremer-förbundet (som gick i bräschen för allmän rösträtt). Ni hör ju – det här är en feministisk historiekavalkad. Hedersdoktor Julia Voss är tyska och har lärt sig svenska för …
jan 19
Allt börjar med att hyran och andra räkningar måste betalas och därifrån utvecklas fyra novellserier om vidriga arbetsförhållanden. Tre vänner försöker hanka sig fram med olika ”skitjobb”; voiarbetare, dödgrävare, mystershoppare och budkörare. Tommy Sundvall ryter i sin debutbok ifrån, jag tror han skriker: anarki! Det är helt underbart. Mellan dessa pärmar finns ett rum dit …
jan 15
Naima som bor med sin mamma, får en ny granne i Lisen. De är båda runt nio år och älskar käpphästar. Snacka om flyt! Dessutom visar det sig snabbt att de trivs ihop. Lisen ska välja ett rum i nya huset och för att göra det måste hon provsova dem alla. Tillsammans med Naima. Sen …
jan 08
”Har satt på mig lilla blusen. Har druckit lilla drinken. Snart kommer lilla sammanbrottet.” Jag skulle bara bläddra lite i den här, efter att jag packat upp den ur paketet från Kaunitz-Olsson (tack!). Men jag fastnade förstås och sträckläste. Nina Hemmingssons alterego, den svarthåriga rasande humoresken med tom blick och skarpt intellekt, fyller tjugo år. …
jan 06
Den första karaktär vi möter är en medelålders manlig författare, Öki. Han var träligt nog två decennier tidigare otrogen sin fru och gjorde en ung flicka gravid. Han skrev sen en förtjänstfull bok om älskarinnan och den försmådda. Orka läsa om ytterligare en äcklig man, känner jag. Men natur- och kulturbeskrivningarna intresserar mig. Jag tjusas …
dec 24
Som jag varit inne på tidigare när det gäller Kerstin älskar jag att hon påminner mig om hur det var att vara barn. Jag kan känna igen mig och det hör inte till vanligheten när det kommer till barnbokskaraktärer. Hon vågar inte räcka upp handen och hon står inte omedelbart upp för sig själv. Kerstin …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer