nov 14
”Vad var vi för ena jävla clowner egentligen?” För Bormann i Bromma vann författaren Aniarapriset 2022. Det var bra det, för det gjorde att jag hittade honom. Det här är en samling noveller och alltså min första bok av Hans Gunnarsson. Jag blev väldigt positivt överraskad. Jag tycker jättemycket om att läsa om den degenererade …
nov 01
Jag borde väl inte skriva offentligt vad jag tycker om den här serieboken. Men det verkar som att jag är på väg att göra det i alla fall. Jag tillhör antagligen inte målgruppen, jag är för gammal och konservativ, dessutom cis, hetero och radikalfeminist. Man kan om man brukar använda begreppet transfob gärna sluta att …
okt 27
Har ni sett en sådan bedårande trut! Truten är i själva verket en mås som levt ett sedeslöst liv och ”förtrutats”. Den tjusar mig verkligen men annars är jag lite tveksam inledningsvis. Texten om korpen som imiterar danska, den muterande skatan och (fyll)kajan charmar mig knappt. Vid svalan börjar jag mjukna och sen faller jag …
okt 16
Lars Norén skrev en miserabel pjäs 2002 som Agnes Jakobsson tecknat snyggt och träffande i svartvitt. Jag är imponerad! Olyckan är närapå bottenlöst mörk, här ligger tristessen, destruktiviteten, desperationen och hopplösheten som ett kistlock ovanpå karaktärerna. Och det värsta är att källan till den minimala ljusglimten man borde kunna skönja genom gliporna blundar jag för …
okt 13
Är du individualistisk som väduren Jane Goodall? Eller är du oxe och står pall för allt, som drottning Elizabeth II? Inte är du väl en lättviktig tvilling som John F Kennedy? Du är bergis ”zodiakens ömhuding” det vill säga kräfta med överutvecklad empati som Lindsay Lohan? Om du är lejon gäller det att du bearbetar …
sep 30
Som människa var han tydligen känslostyrd, nervös och självupptagen. Som en annan då antar jag. När han dog (1944) donerade han alla sina sjuttonhundranånting målningar till Oslo kommun. Karl Ove Knausgård fick frågan (2017) om att curera en utställning vilket ledde fram till den här boken. Skriets pappa målade stora känslor med existentiell bas. Som …
aug 04
Reklamens vara eller icke vara. Icke vara, menar Sofia Lucas och sticker ut hakan. Med bilder i svartvitt, historisk grund, fakta som stöd, humor som krydda och bra argument har hon mig med redan från start. Till att börja med uppmärksammar Lucas oss på reklamens tillblivelse som kom av liberalt frihetsanspråk mer specifikt näringsfriheten (1864). …
jul 16
Det här är något så fiffigt som en tecknad folkbildande serie (från 2017) om vad fascism faktiskt är, hur den kom till och dess betydelse genom historien och i modern tid. En populärvetenskaplig fullträff helt klart. Jag fick lära mig några nya saker. Kalle Johansson tecknar och Lena Berggren, docent i historia, delger fakta. Det …
jul 09
Att läsa Knausgård är att se världen för första gången. Och det kan man gärna göra igen och igen. På sistone har jag läst många böcker av honom och jag vill utnämna honom till gestaltningens mästare. Han kan alltså med sin särpräglade rena stil skriva om vad som helst och det väcker mitt intresse. Här …
jun 29
Jag hatar samtiden (eller är ev bara gammal)! Delvis beror det på, tror jag, att man egentligen inte får hata i vår samtid eftersom dumskallarna ockuperat det. De som högt och ljudligt uttrycker hat är inte sällan korkade rasister eller högermänniskor som kör SUV eller korkade rasister OCH högermänniskor som kör SUV. I vilket fall …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer