Horisonten finns alltid kvar av Jonna Bornemark

Det här är en fristående fortsättning på Det omätbaras renässans, en av de bästa samhällskritiska böcker jag läste förra året. I Horisonten finns alltid kvar ligger fokus på det konkreta i samhället, jämfört med det höga filosofiska tonläget som i föregångaren. Här är Bornemark också tydligare politiskt och verksamhetsmässigt knuten. Hon vill ha in förundran, känslor, sinnlighet och situationskänslighet som verkar ha glömts bort till förmån för ekonomism och förpappring i vårt ratiosamhälle (ett samhälle där förnuftet och logiken är allt som räknas).

Horisonten fungerar som metafor för icke-vetande. Vi ser den, vi vet att den finns, men vi kan inte nå den. Omdöme, förundran och icke-vetande är viktiga delar av ett sunt liv och ett fungerande samhälle. Att erkänna det vi inte vet. Vara öppna med att vi hela tiden förhåller oss till att vi inte vet allt, istället för att i NPM-anda låtsas att vi kan mäta, skriva ner på papper och evidensbasera allt. (NPM står för New Public Management.)

Fundamentet i hennes förklaringsmodell kommer framförallt från Aristoteles. Som alltså för över 2000 år sedan fattade att intelligens är långt mycket mer än episteme.

Filosofi handlar delvis om att få syn på det som är självklart. Det är tydligt att Jonna Bornemark har som ambition att göra filosofi mer lättillgängligt, och det gör hon med bravur.

Tesen hon driver i första delen av boken går ut på att kritisera ratiosamhället och NPM-pedanteriet som förstör vård, skola och omsorg. Tanken med NPM är att mäta kvaliteten men eftersom exempelvis empati eller inspiration inte går att mäta är systemet tandlöst och medverkar till att slå blå dunster i våra ögon. Dessutom tar det, med sitt behov av administrativ personal, utrymme från själva kärnverksamheten. Istället borde vi höja statusen på det praktiska arbetet, lita till lärares och vårdpersonals omdömen. Tillit kan inte granskas.

Hjärnan är plastisk, världen förändras och människan likaså. Vi blir bra på det vi gör. Därför måste vi först erkänna vikten av omdömet och sedan öva upp omdömesförmågan. Sista avsnittet i boken ägnas åt konkreta råd om hur vi kan göra det. En bra poäng hon har är konstens nödvändighet.

Boken avslutas med hennes Högtidstal vid Riksmötes öppnande 2019 och då sa vår professor bland annat:

”Tro inte att allt kan mätas, kräv inte siffror för att något ska vara verkligt.”

Kommentera