Flicka i april (Lena #1) av Kerstin Thorvall

I den kyliga luften har det kommit ett stråk av en svag syrlig doft. Något av jord och rök och knoppar, som snart ska brista. Det är i början på april.

Här har vi 60-talets Normala människor. En trasslig kärlekssaga mellan ungdomar som söker sig själva i förhållande till omgivningen och varandra. Men Flicka i april representerar bara flickkvinnan Lenas perspektiv. Lena är liksom Marianne utstött och ensam, men med Connells talang. Den talangen imponerar på Mikael. Han är den populära killen som ska rädda Lena från sitt eländiga liv.

Titeln är tjusig. Precis som en knopp brister i våren, gör Lena.

”Flickor, som har dålig andedräkt och luktar armsvett och får sitta där med trånande ögon. Men – sen – vips, är det lilla problemet löst och livet har fått mening och innehåll. Det vill säga de har fått pojksällskap.”

”Så mycket kan komma av att en ung man ser en ung flicka.”

Det känns ju tämligen omodernt med det här självsäker-pojke-räddar-vilsen-flicka-narrativet. Jag tror att Thorvall var högst medveten om det dilemmat. Kvinnor borde inte hänga upp sina liv på män, det är reaktionärt och antifeministiskt. Problemet är att kärleken – enligt mig och många andra – ÄR meningen med livet. Eller åtminstone det viktigaste i ett liv. Och är man då kvinna och förälskar sig i män, så kan man knappast undgå denna fallgrop.

”Kanske visar Lena en beklaglig brist på stolthet. Efter en lång tids förödmjukande behandling låter hon sig bara plockas upp som en tappad vante. Så kan den tycka, som inte vet, vad ensamhet är. Men är man Lena, har man inte råd att vara stolt. Man riskerar för mycket. Den hungrige kan inte unna sig lyxen att säga nej, när han erbjuds en kaka bröd från ett hus, där han länge tiggt förgäves.”

Att läsa om Lena eller någon annan av Thorvalls karaktärer ger mig en paus från mig själv. Jag glömmer allt annat och upplever en intensiv närvaro i hennes texter. Prosan flyter så fint, formuleringarna är exakta och realismen slående. Det känns befriande att läsa om kvinnor som misslyckas, tvivlar, är fula eller blyga. Ett tema som Thorvall återkommer till är väninnor som skryter eller låtsas vara bättre än de är, och hur jobbigt det är att vara med en sådan. Jag upplever hennes böcker som en annan sorts vän, som aldrig förställer sig och som delar med sig av sitt mörker. Sin genialitet har hon inget behov av att exekvera. Det är oerhört tröstrikt.

2 kommentarer

    • Erika Lundingjuni 8, 2021 kl. 3:05 e m
    • Svara

    Tack för fin recension. Ska läsa hela Flickatrilogin.

      • Ninajuni 8, 2021 kl. 8:51 e m
        Författare
      • Svara

      Vad kul! Gör det och återkom gärna med dina reflektioner 😃

Kommentera