Hjärtlinjer av Brit Bennett

Tvillingarna Desiree och Stella bor i den lilla staden Mallard i Louisana tillsammans med sin mamma. Det är en stad där många svarta med ljus hy bor och där rasism i form av ”coloring” går hårt fram. Deras pappa har blivit dödad av en grupp vita män. Systrarna är tvungna att sluta skolan för att städa åt vita vilket får dem att rymma till New Orleans. Inom kort smyger Stella iväg även från Desiree och deras vägar skiljs åt. Vi följer tvillingarna på varsitt håll mellan 1968 – 1988 och sedermera deras barn Jude och Kennedy.

Hjärtlinjer har ett narrativ med framåtanda. Det handlar om flera olika intressanta personer i växlande tider så det händer ganska mycket. Men bäst av allt är själva andemeningen som strålar fram mellan raderna.

Det verkligt intressanta temat i Hjärtlinjer är nämligen identitet och identitetspolitik i förhållande till ras, kön och klass. Till vilken sociokulturell grupp hör en svart person som passerar som vit? En transman före och efter korrigering? En fattig flicka som gifter sig rikt? Jag hör ibland att begreppet identitetspolitik används som skällsord (att det skulle vara något dåligt att tala ” i egen sak”). Men om vi tänker på arbetarna som skapade sin sociokulturella grupp när de organiserade sig och engagerade sig politiskt för att kunna förhandla sig till bättre villkor, eller svarta, kvinnor, homosexuella, transpersoner och så vidare så förstår vi att identitetspolitik är något fantastiskt bra och absolut nödvändigt.

Identitet är knepigt. Identiteten är kanske något man ska ”hitta” för att kunna definiera sig själv men det är också beroende av biologi, arv, miljö och konventioner det vill säga omständigheter vi inte kan styra över. Vi kan alltså välja fritt att sälla oss till en identitet som arbetare, politiker eller förälder. Problemet är att gränserna som innesluter också kommer att stänga några ute. En man med könsdysfori uppfattar sin identitet som kvinnlig. Jag uppfattar det som att Brit Bennett sticker ut hakan här som vågar öppna upp för jämförelser mellan identiteter gällande ras, klass och kön.

En svart flicka som Jude, mobbad för att hon är den enda med riktigt mörk hud, kan hon känna sig som en ljusare person? Hon försöker göra sin hud ljusare med olika preparat vilket inte fungerar. Jude tvingas acceptera hur hon ser ut. Transmannen injicerar steroider och opererar sig för att kroppen ska matcha identiteten. Stella är en svart person som passerar som vit, lurar sin omgivning och lever som vit. Gör det henne vit? Nej, det gör inte det för hon glömmer inte själv sitt ursprung. Hon känner sig hela tiden falsk.

Ibland är det lite väl orealistiskt, och lite spretigt. Författaren har fått in väldigt mycket i en och samma bok. Men det är mestadels väldigt bra och intelligent. Utan att skriva på näsan öppnar författaren upp för ett rejält tankearbete. Det här är en bok som lämpar sig väl för diskussioner. Som vanligt är originaltiteln mycket bättre än den svenska: The Vanishing Half. HBO ska tydligen göra tv-serie av den.

Tack Albert Bonniers!

Men fatta då! Tonåringar i familjen av Jesper Juul

Jag har läst de flesta av Jesper Juuls tidigare böcker om barn. Hans föräldrafilosofi passar mig; att man ska sträva efter att vara en autentisk människa (ej professionell pedagog) med sina barn, visa vad man känner, berätta vad man tänker med ett personligt språk (som börjar med jag). Lita på att barnet är kompetent, och att det gynnar barnet när en förälder visar sina egna behov (i rimlig utsträckning förstås). Straff och fördömanden ska undvikas eftersom det på lång sikt är kontraproduktivt. Det bidrar mest troligt till att barnen lever ”dubbelliv” och ljuger mycket.

I den här boken är tonåringarna i fokus. Eller egentligen föräldrarna och hur de måste släppa kontrollen. Först och främst proklamerar Juul att tonåringar är människor som ska respekteras. Att prata ner tonåringar som att de är galna, hormonmoster eller egoister är givetvis inte ok och inte heller sant. De gör precis det de ska, tränar på att bli självständiga och ansvarsfulla. De flesta (alla?) barn och tonåringar tar hänsyn till sina föräldrar på olika sätt, förhoppningsvis minskar detta i tonåren varför vi föräldrar felaktigt kan bli provocerade.

Det som är grejen med tonåren är att uppfostringsfasen är över och att vi som har barn i den åldern måste fatta det. Det vi har förmått lära våra barn upp till att de är tolv år, ska nu barnen själva lära sig att applicera i livet. Vi föräldrar har lyckats – menar Juul – om barnen klarar att ta reda på vad de själva vill, vågar testa sig fram och göra fel, vågar lita till sig själva och ta egna beslut. Tonåringar som aldrig överträder föräldrarnas gränser eller regler kan ha bristande självtillit. Barn som vågar gå emot sina föräldrar är dels självsäkra, dels säkra på att föräldrarnas kärlek är konstant även om regler bryts eller prestationer uteblir.

”Ungdomsåren består av tusentals experiment, och ungdomar mognar bara om det också finns plats och möjlighet att dela de misslyckanden de gör med sin familj. Ju mer isolerade, straffade, undervisade och kritiserade de unga blir, desto mindre lär de sig om sig själva, om sina starka och svaga sidor.”

Det föräldraansvar som kvarstår gäller relationen till tonåringen. Juul menar att föräldern fortsatt ska verka som sparringpartner och stöttepelare. I det samspelet kan de vuxna med fördel fråga barnen hur vi kan hjälpa dem. Kanske vill de inte ha vår hjälp utan prova att ta eget ansvar. Då accepterar vi det, och sen kan vi fråga efter ett tag igen. Om vi fortsätter med uppfostran i en tid när barnet ska prova sina vingar riskerar vi att bli dess fiende.

Boken börjar med en introduktion där Juul presenterar sina tankar om hur föräldrar måste ställa om från uppfostran till relation. Sen kommer ett avsnitt med brev från rådvilla föräldrar som Juul svarar och där upprepas egentligen bara samma filosofi som redan presenterats i introduktionen. Frågorna gäller skärmtid, ansvar för skolarbete, fult språk, alkoholkonsumtion och att hjälpa till med hushållssysslor – saker som jag tror alla tonårsföräldrar känner igen sig i. Sista avsnittet består av dialoger från ett seminarium där tio familjer träffade Jesper Juul och samtalade om sina problem. Och samma råd kommer från Juul igen. Egentligen har Juul samma svar på alla frågor, vilket blir långrandigt i en bok kan man tycka men när det gäller föräldrafilosofi som i det här fallet känns det väldigt enkelt plötsligt. Det här ska jag klara, tänker jag.

Inget välmående barn valde en väg någonsin för att en förälder sa det. Barnet måste alltså av egen lust välja den väg vi vill att de ska välja. Ha ha! Eller en annan lika bra väg.

”Strategier hör ihop med krig och reklam!”

Guds barmhärtighet (Vargskinnet #1) av Kerstin Ekman

Guds barmhärtighet från 1999, är den första delen i trilogin Vargskinnet.

Hillevi, född 1860, är berättelsens huvudsakliga protagonist. Hennes mamma dör i barnsäng och hon växer upp som fosterbarn i en borgerlig familj i Uppsala. Ett gripande möte med en skicklig barnmorska får henne att utbilda sig till detsamma. På grund av kärleken till Edvard flyttar hon till en fjällby i Jämtland. Där ställs hon inför det fattiga Sverige, glesbygdskulturen, patriarkalt våld, dialektalt språk (tigandet!) och det som förstås drabbar henne hårdast; kvinnor och barns utsatthet. Armodet i början av 1900-talets första halvsekel gäller inte minst de samer som också bor i området. Undanskuffade och förtryckta kämpar de för sin rätt.

Hillevi är en litterär karaktär som är väldigt lätt att tycka om. Hon har en positiv drivkraft som vill mer än att bara bli gift. Hennes självtillit är inspirerande. I mötet med mörkret och hopplösheten i byn brottas hon med att värna sin egen person och bli en del av miljön. Vi följer henne under två decennier och hon utvecklas på ett trovärdigt och intressant sätt. Jag tycker lite extra om hur hennes lust skildras.

Romanen har tre olika spår som varvas. På samma gång som Hillevis liv som ung barnmorska pågår vid Svartvattnet rymmer Elis från sin våldsamme far. Vi får följa hur pojken med konstnärsdrömmar bekämpar kyla, hunger och tuberkulos. Det tredje spåret utgörs av Ristens blick. Det är Hillevis fosterbarn som i modern tid delar sin syn på Hillevi med flera och mera.

Guds barmhärtighet är vad jag misstänker början på en fantastisk släktkrönika. Det är en gripande berättelse där läsaren kommer nära personerna, en historisk översyn och stor litteratur som rör sig kring livets stora frågor. Vad är meningen med livet? Hur talar man kärlekens språk? Vad innebär förlåtelse? Kring detta dividerar Ekman med sin poetiska prosa, ständigt med fötterna på jorden. Den bifokala blicken håller hela tiden naturen OCH människorna i fokus, tillsammans och i samspel.

Den är inte helt lättläst dock. Berättartekniskt lite rörig med många namn. Dialekt och norska gör att jag måste googla (storsa=tjej). Men bara avsnittet med den 13-åriga flickan vars barn Hillevi hjälper att förlösa, gör mödan värd. Jag gråter sällan när jag läser böcker, men då grät jag.

En bön för de stulna av Jennifer Clement

Jennifer Clement, född i USA men uppväxt i Mexiko, har under tio års tid lyssnat på kvinnor som berättat om hur våldet på grund av Mexikos narkotikakultur fördärvat deras liv. Enligt amerikanska utrikesdepartementet smugglas mellan sexhundratusen och åttahundratusen människor över nationsgränserna årligen, antalet kvinnor som utsätts för trafficking i Mexiko är mycket stort. Utifrån detta faktabaserade helvete skrev Clement romanen En bön för de stulna.

”Jag var en mellanstor mörkbrun blandning av spanskt och aztekiskt blod från mexikanska Guerrero, med krulligt lockigt hår som visade att jag även hade lite afrikanskt slavblod i mig.”

Huvudpersonen Ladydi är en av flickorna som bor i den gudsförgätna bergsbyn Guerrero, ett argt hörn i världen vars samhälle förstörts av knarkkartellernas härjningar. Här bor främst kvinnor och barn då männen flytt Mexiko och utvandrat till USA. Fattigdomen är så stor att Ladydis mamma syr i knappar med sina egna hårstrån. Förutom faran med hettan, giftigt ogräsmedel från skyn, skorpioner och bitande myror finns den överhängande risken att som flicka bli kidnappad och används som sexslav. För att undvika att få sina tonårsflickor stulna gräver mammorna gropar i marken där barnen måste gömma sig för knarkkartellens medlöpare. De svärtar sina döttrars tänder med tusch, klipper deras hår kort för att de ska likna pojkar och försöker få dem att gå raka vägen hem efter skolan till huset med det stampade jordgolvet.

Det är här så mycket feelbad det kan bli. Och jag tycker Clement gör det väldigt bra. En bön för de stulna är sträckläsningsmaterial. De litterära karaktärerna är psykologiskt trovärdiga och mångsidiga. Här finns varken hjältar eller titaner, bara vanliga människor. Vissa är både offer och förövare. Kvinnorna är otroligt utsatta men har agens i sina prekära situationer. Ladydi är romanens berättare och hennes röst är personlig och autentisk den lilla utsikt över världen som en enskild ung kvinna kan ha.

Det ligger nära till hands att jämföra den här romanen med Amerikansk jord som också utspelar sig i Mexiko och är skriven av en ”utomstående” som förkovrat sig via research. Debatten om huruvida författare får framställa berättelser om ämnen de själva saknar koppling till, tycks inte ha blossat upp i det här fallet. Jag tycker att författare får skriva om allt, men de får vara beredda på kritik framförallt om de inte skriver bra. Jeanine Cummins bok innehåller klyschor, rasistiska stereotyper, fåniga karaktärer, dåligt språk och en förutsägbar och tvivelaktig story. En bön för de stulna är en bra roman, det är den stora skillnaden enligt mig.

Det jag gillar mest av allt är hur Clemens får fram systerskapets lysande starka kraft. Genom hela romanen går en röd tråd av klassmedvetenhet och feministisk dito.

”Det alla visste var att kön med besökare som väntade på att få komma in i kvinnofängelset var kort. Kön med besökare till männens fängelse var lång och ringlade nedförvägen i minst tio kvarter /…/ Ingen besöker kvinnorna. Alla besöker männen. Behöver vi veta något mer om världen än så?”

Modersakter av András Forgách

”Lögner är en sorts diplomati.

Det här är ett genreöverskridande verk av András Forgách som han skrev efter att i vuxen ålder fått reda på att hans mamma Bruria Forgách (alias Fru Pápai) arbetat som hemlig informatör för det kommunistiska styret i Ungern.

Den första delen är en skönlitterär berättelse försedd med rikliga fotnoter vilka baseras på den autentiska akt som nedtecknats under 70-80-talen. Narrativet rör Fru Pápais uppdrag som inkluderar rapporter om hennes egen familj. Hon övertar rollen som angivare efter att hennes man Marcell insjuknat i debilitet. Som utvandrad från Israel (eller Palestina som hon själv föredrar att kalla det) har hon relevanta kunskaper och vänskaper därtill talar hon både hebreiska och ungerska. Makarna Pápai är judar, patrioter och kommunister som vill bekämpa sionismen.

Del två består av dikter utformade på samma tema och egentligen med samma information som vi redan fått i del ett.

Tredje och sista delen är författarens egen berättelse där han med egna ord kommenterar och reflekterar över aktens innehåll.

Det som slår mig starkast är hur oerhört besynnerligt det måste kännas för författaren att få den här informationen i vuxen ålder, när föräldrarna inte finns kvar att fråga. Jag förstår att han ville skriva en bok om detta. Den har rönt stor uppmärksamhet i Ungern. Kanske saknar jag tillräckligt intresse, jag fick nämligen kämpa mig igenom den här. Den första delen är en slags spionroman, inte min förtjusning. Jag saknar gestaltning och psykologiskt fokus. Det känns torrt och jag kommer inte karaktärerna nära. Det framgår tydligt hur övervakningssystemet som den kommunistiska regimen använde sig av är oförsvarbart och gränsar till hjärntvättning men i övrigt handlar boken (tyvärr) väldigt lite om kommunistisk ideologi.

Det är rörande att följa författarens varma känslor för sin moder som på vissa sätt svikit honom stort. Jag uppskattar avsnitten som handlar om relationer, men tyvärr tyckte jag de var för få.

”De [författarens föräldrar] var inte hemma någonstans, varken ungrare, judar, utlänningar, kamrater eller patrioter. För kamraterna var de förvisso judar, och för judarna kommunister, för kommunisterna var de ungrare, och för ungrarna främlingar.”

Tack Albert Bonniers förlag!

De tre grottornas berg av Per Olov Enquist

De tre grottornas berg är något så spektakulärt som en barnbok av den fantastiske författaren Per Olov Enquist. Den börjar också spektakulärt med en tillägnelse som indicerar att berättelsen bygger på en verklig händelse. Det höjer spänningen, tycker nioåringen. Boken utsågs till årets bästa barnbok i Tyskland 2003 men den tycks inte ha uppskattats lika mycket i Sverige, (den har ingen (!?) svensk recension på Goodreads).

Det börjar storslaget med att Mina sex år drömmer om att en krokodil biter henne i häcken. Hennes föräldrar avfärdar hennes oro med att det bara var en mardröm.

”Det var första gången Mina blev biten av en krokodil, för hon var bara sex år. Hon vaknade och kände att det gjorde ont. Först låg hon och kände efter hur ont det gjorde, om det var jätteont eller bara lite, eller om det var nödvändigt att vråla som en tok så att pappa eller mamma kom. Hon kunde nästan inte bestämma sig, men sen mindes hon hur förfärligt det varit när den gröna krokodilen angripit henne och tuggat på hennes stjärt: då bestämde hon sig för att det var förfärligt, och började gråta.”

Minas morfar – i enlighet med Stina Wirséns illustration väldigt lik författaren – griper in. Han är lång och stilig, alltid snäll och har inte så mycket att göra för att han saknar ett riktigt jobb, han sitter mest och skriver. Morfar tar Minas rädsla på allvar och hans lösning är att genomföra en fruktansvärt farlig expedition så att ett angrepp från en krokodil ”känns som någonting skitsmått”. Han ska tillsammans med Mina och hennes kusiner och sin hund bestiga de tre grottornas berg.

Det här är riktigt roligt, kanske mest för vuxna ändå. Tonläget är smått sarkastiskt på gränsen till nedlåtande ibland, och det är kul. Jag skrattar högt flera gånger. Det är dock ganska många svåra ord för nioåringen att högläsa. Författaren tar ställning i vargjakten och han återkommer några gånger till feminism.

”Gunilla var feminist, hade morfar förklarat, och det betydde att morfar fick städa själv och aldrig fick fråga om han skulle ”hjälpa till” med hushållet, för det skulle vara så självklart att man inte fick fråga.”

Spännande är det också för expeditionen går inte helt enligt planen, och det blir verkligen så farligt som morfar utlovat. Det allra finaste i den här berättelsen är ändå hur kapabla barnen är, kloka och förståndiga.

Om P.O.E. bara har en gnutta av den sisu som morfar i boken har, så är jag djupt imponerad. Det här är verkligen en källa till inspiration för mor- och farföräldrar.

Gräset sjunger av Doris Lessing

1950 kom nobelprisade Doris Lessing med sin debutroman Gräset sjunger. Den utspelar sig tio år tidigare i den brittiska kolonin Sydrhodesia, (nuvarande Zimbabwe). Författaren växte upp i Sydrhodesia medan hennes pappa odlade majs med målet att bli förmögen (vilket inte lyckades).

När jag läser om Doris Lessing intressanta bakgrund står det klart att hennes debutroman på flera sätt speglar hennes erfarenheter, inte minst i protagonisten Mary. Hon är en intelligent och självständig kvinna som när hon flyttat från sitt fattiga barndomshem bor tillsammans med andra unga kvinnor i stan. Hon har stort socialt umgänge, försörjer sig själv, går på bio och trivs med livet. En i allra högsta grad kapabel kvinna. Men hon är inte ”giftasmaterial”, hon är varken vän eller moderlig. Hon gifter sig ändå mer eller mindre motvilligt (för vad är egentligen fri vilja?) med Dick Turner. Han är en snäll och passionerad farmare som behandlar jorden väl men lyckas sämre med förtjänsten. Han är kort och gott fattig.

Jag älskar dessa karaktärer som utan förenklingar eller klyschor lyfter den mänskliga komplexiteten och de tvingande könsrollerna. För med gamla traditionella mått mätt är Mary den som lämpar sig för att ansvara för försörjningen och Dick den barnkära. Mary är den aggressiva rasisten och Dick lugn och naiv. Att inte uppfylla de normerande kraven leder till självhat och psykisk ohälsa. Och som det så ofta tycks bli, är Mary helt plötsligt precis som sin föraktade mor.

Förutom den omställningen som äktenskapet innebär tvingas nu Mary förhålla sig till ”infödingarna” som arbetar för Dick. Det här är till väldigt stor del en roman som tar itu med kolonialismen. (Lessing fick inreseförbud i Sydafrika efter publiceringen.) Den brittiska kolonin huserade vita rika, vita fattiga och svarta. Det finns en regel om att vita ska hålla ihop mot de svarta och att något som ”vita fattiga” (makarna Turner) inte finns. De svarta, som enligt lag är fria behandlas mer eller mindre fortfarande som slavar. Lessing punkterar den så kallade postkolonialismen.

Författaren lägger korten på bordet redan från början. Vi får inledningsvis veta att Mary mördas. Sen berättas resten av diegesen i analeps om vad som lett fram till Marys död.

”När en vit man av en händelse ser en infödd i ögonen och märker att denne är en mänsklig varelse (den viktigaste regeln är att inte märka det) känner han sig skyldig, förnekar skuldkänslan och förvandlar den till ett vredesutbrott. Han tar till piskan.”

Det här är en otroligt välskriven och fint gestaltad roman om hur jordbrukets kapitalisering försvårar för småbönder, om postkoloniala raslagars bristande funktion och om hur könsroller plågar människor. Jag är gripen från första till sista sidan.

Pengar på fickan [#1] av Asta Olivia Nordenhof

Pengar på fickan är första delen i en heptalogi (sjudelad svit) med titeln Scandinavian Star. Båten med samma namn eldhärjades 1990 utanför Norges kust vilket orsakade 159 passagerares liv. Romanens berättarjag diskuterar i ett avsnitt huruvida branden var anlagd med syfte att få ut pengar på försäkringen. En fruktansvärd på samma gång otroligt intressant händelse att skapa skönlitterärt material runt, där klasskillnader och kapital åtminstone i den här första delen utgör fundamentet.

”När jag läser om affärer, om miljontals dollar som delas upp och växer, försvinner och växer, blir svindeln total.
Jag försöker ändå. Jag vill.
Jag vet att det är ett av affärsmannens verktyg. Det är hans triumf att han verkar på ett språk som manar till tystnad. Hans triumf att jag tror att jag är dum.”

I resterande avsnitt följer vi Kurt och Maggie. Två fattiga, olyckliga och krångliga karaktärer som var kära en gång. De har båda erfarenheter av att använda sina kroppar som varor på grund av fattigdom.

Jag tycker mycket om Nordenhofs täta prosa och jag älskar karaktärerna som bjuder motstånd. Hon låter läsaren komma nära personerna samtidigt som hon placerar dem i en samhällelig politisk miljö.

”…han har inte velat tänka på att döden börjar i en kropp som fortfarande lever. Han har tänkt livet och döden som två totalt olika saker som inte är sammankopplade.”

Jag är väldigt sugen på del två.

Tack Norstedts!

Spanska trappan av Birgitta Stenberg

Jag har lyssnat på Spanska trappan av Birgitta Stenberg, uppläst av Lo Kauppi (en favorituppläsare), utgiven första gången 1987.

Likt Kärleken i Europa och Apelsinmannen är det här en åtminstone delvis självbiografisk berättelse. Bara det att jag tycker inte att det är en berättelse, utan två. Den första handlar om Gullan, en skicklig skribent som svälter sig för att hennes alkoholiserade man ska älska henne mer, till mannens förtret som föredrar henne kurvig. Den andra handlar om Birgitta Stenberg i Rom. Givetvis gör Stenberg skäl för sitt rykte, hon sägs vara den som tog begreppet knark till Sverige. Vistelsen i Rom handlar om narkotika, sexualitet, skrivande och vänskap.

Det är en härlig atmosfär Stenberg skapar med sitt vågade och frigjorda leverne. För mig finns nästan ingenting att känna igen sig i. Stenberg framstår som en hjälte som alltid håller huvudet kallt och aldrig tappar ansiktet. Hon är verkligen inte den sortens författarinna som är bjussig och delar med sig av pinsamheter. Möjligen kan man tolka det öppenhjärtigt att hon berättar om sitt amfetaminbruk och det att hon vill leva monogamt med ”sin” tjej Vittoria.

Jag förstår inte uppbyggnaden med de här två skilda berättelserna i en. Men båda är i och för sig intressanta. Och språket är prima.

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm

För Den amerikanska flickan fick Monika Fagerholm Augustpris 2005. I mitt projekt att läsa alla Augustprisade böcker i kategorin skönlitteratur (tillsammans med Mösstanten och Kicki) har jag märkt att de prisade romanerna håller en mycket hög nivå och faller mig i smaken. Men jag var rädd att Den amerikanska flickan skulle bryta den kedjan. Jag har läst två böcker av Fagerholm tidigare. Eller rättare skrivet, jag började läsa Diva men avbröt. Vem dödade Bambi, läste jag färdigt och den tyckte jag i och för sig var bra (den var lagom lång).

Hon har en mycket säregen stil Fagerholm, och jag älskar inte den. Hon skriver med karaktärernas eget språk. Det är mycket ordrikt med många upprepningar båda vad gäller språket men också scenerna som återkommer igen och igen ur olika karaktärers perspektiv och med någon ny detalj för var gång. Berättelsen går i cirklar som sakteligen närmar sig centrum.

Vi är i Trakten belägen i Finland. Det är 60-70-tal. Vi får inledningsvis veta att den amerikanska flickan drunknat och att självmord har begåtts och sen efter hand får vi lära känna karaktärerna. Det är som i de andra böckerna av Fagerholm unga kvinnor som står på scenen. De har varit och är med om hemska saker. Den amerikanska flickan är i kategorin feelbad. Men Fagerholms berättarteknik som påminner om magisk realism där fantasi, dröm, hallucination och fiktionens verklighet varvas gör att det mörka och hemska inte blir så påträngande. I alla fall inte för mig. Jag blir faktiskt inte så värst berörd alls. Och jag är inte särdeles spänd på hur det ska sluta.

Jag har inte något emot magisk realism, inte heller att diegesen berättas baklänges eller huller om buller. Men jag vill bli underhållen efter hand också, av språket. Det blir jag inte. Jag kämpade mig igenom den här boken. Den suggestiva början var lovande, och slutet var bra men de 400 sidorna i mitten var ganska långtråkiga. Jag kommer nog inte att läsa fortsättningen. Hon får dock en stor eloge av mig för hur flickornas sexualitet gestaltas.