Patient av Sofia Dahlén

Sofie Dahléns prosalyriska debut Patient vars framsida vackert pryds av Antigone och hennes döda bror Polykleitos, handlar om två systrar. Den ena har gjort fyra självmordsförsök och är tvånginlagd på psyk, den andra är där bredvid – både fysiskt och i tanken, maktlös. Sjukvården erbjuder mediciner i mängder och elbehandling, utan önskat resultat. Storasystern skulle gärna ta på sig ansvaret för att hålla sin lillasyster vid liv, men hur gör man det? Hon försöker dock, med alla medel, allt mer desperat. Logiken, fysiken, litteraturen, religionen, filosofin, myter, skrock, inget hjälper. Vartefter storasystern i sin gagnlösa kamp vindlar fram som genom Dantes helvetestratt smälter hon alltmer samman med systern öde och det blir oklart vem som drabbas av vad. Det förstärker förnimmelsen av hur den anhöriges eget liv utplånas, trots att hon fysiskt är kvar i livet.

”jag sa
-hade du tänkt att det var sista gången jag skulle få se dig
nyss när jag gick där ifrån dig nyss tänkte du så? farväl inte hej då det kunde du inte svara på”

Det här är oerhört drabbande om en av människans värsta mardrömmar, att vara anhörig till en älskad som inte vill leva. Huden knottrar sig när jag läser. Författaren lyckas förmedla den panikartade klaustrofobiska känsla som jag förstår att det handlar om.

”och de hade varnat mig du hade skurit dig men jag var inte där för att ta farväl den här gången heller jag var en banderoll i färg g r a t u l e r a r t i l l d i t t m i s s l y c k a n d e
-så roligt att du stannade”

Stilistiskt tonsäker och bitvis alldeles glimrande vacker, men också lite ojämn.

”ja det fanns en idé om att det vore en lättnad för dig om du var död förlåt oss för det”

Tack Albert Bonnier Förlag!