”Män är korsdraget när man försöker jäsa en bulldeg.”
Sara Osmans debut är en samhällskritisk nutidsskildring som går i ett rasande tempo. Den handlar om tre tjejer (i cirka trettioårsåldern tror jag) som på ytan är vänner. Sara, vars föräldrar invandrat från Somalia, med muslimskt kulturarv, jobbar som jurist. Amanda, lider av psykisk ohälsa, självmedicinerar under täckmantel fest. Caroline, hoppade av juristutbildningen för att bli influenser men lyckas aldrig bli nöjd med antalet gillamarkeringar. Diegesen utspelar sig i Stockholm innerstad, och i skärgården på midsommar.
Osman skriver argt, feministiskt och antirasistiskt, cyniskt, rappt och roligt med en imponerande espiri. Det är åtminstone till en börjar härligt att få ta del av den verbala gallan som karaktärerna spyr över sånt som också retar mig; utseendefixering, rasism, klasskillnader, marknadshyror med mera. Osman gör upp med idiotiska samhällsnormer och orimliga mänskliga beteenden. Här får människans varg löpa fritt över boksidorna. Fula tankar, lögner, självömkan och avundsjuka härjar fritt utan självmedvetna tillrättavisanden eller ursäkter.
”Beyoncé har gjort en det buckla i den svenska snygghetsnormen.”
Mest handlar det om människors tankar, relationer och hur man stirrar sig blind på andras grönare gräs. Romanen befinner sig i klyftan mellan det som tänks och det som sägs. Men det finns en nerv här också, det är något som ska hända som skiljer delar av diegesen i ett ”efteråt”. Just den här delen av romanen är den jag gillar minst. Jag tycker Osmans underhållande språk räcker utan detta effektsökande spänningsinslag.
Fast efter 200 sidor ilska väl inbäddat i underfundiga formuleringar, tröttnar jag ändå lite. Karaktärerna sitter fast. Jag längtar efter förändring, kanske acceptans, att de ska ta sig samman. Men berättelsen fortsätter att excellera i osämja, fördömanden och raseri för att på midsommarafton brista i sitt crescendo.
Allt vi inte sa, med sitt snygga omslag, är en fin debut. Jag ser fram emot att läsa mer av Sara Osman. Jag hoppas att hon i fortsättningen i lite större utsträckning vågar lita på läsarens egen fattningsförmåga och ger utrymme åt interpretation.
Tack Albert Bonniers Förlag!
Senaste kommentarer