maj 17 2023

Vårt folk av Rūta Vanagaité och Efraim Zuroff

Böcker kan vara så mycket. Dörrar till nya världar, utvecklande, utbildande, tidsfördriv, källa till glädje, tröst och igenkänning. Böcker kan också vara subversiva, förändra individer och hela samhällen. Vårt folk är av den senare varianten.

Jag måste dock varna för en oerhört explicit och brutal bok som jag flera gånger vill kasta ifrån mig. Tarmar, släckt kalk, skallben, spädbarn, vapen, vodka, könsorgan.. Jag vet inte vad man ska ta vägen med denna ofattbara grymhet som finns i människan.

”Ni kommer att gråta över den här boken. Men man måste tänka också. Begrunda hur snabbt människan upphör att vara mänsklig, hur lite människa det finns i människan, hur lätt det är att sopa bort den tunna kulturfernissan.” Skriver Svetlana Aleksievitj i förordet.

”Att glömma de döda skulle vara att döda dem en andra gång” sa Elie Wiesel, Nobelpristagare och Förintelseöverlevare. Det är vad makteliten i Litauen gjort sig skyldiga till. Litauen har inte öppet erkänt förintelsen trots att nästan alla judar (96%) i landet utrotades. Krigsförbrytare hyllas fortfarande som hjältar, gator och torg är uppkallade efter mördare. Man har deporterat skyldiga till USA där de kunnat leva fria och ostraffade. Under den nazityska ockupationen 1941–1944 deltog ungefär 20000 litauer ”frivilligt, märkta med vita armbindlar mördade de över 210000 män, kvinnor och barn (även i Vitryssland).

Rūta Vanagaité är en av Litauens mest kända författare, vars släktingar förföljde judar. Tillsammans med den i Litauen illa omsedda judiska ”nazistjägaren” Efraim Zuroff skriver de boken om vårt folk – som innefattar både litauer och litvaker (litauiska judar). Författarna intar en slags krystad roll som fiender då de representerar olika åsikter. Vanagaité hävdar att litauerna som mördade var lika mycket vanliga människor som judarna som blev mördade. Hon tycker inledningsvis synd om sitt stackars folk. Litauerna har en tradition av att vara och känna sig som offer. Zuroff vill avkläda henne offerkoftan men tackar för hennes erkännande. Han berättar att under 25 år i Litauen är Vanagaité den första han hör erkänner det förflutna. Han påtalar att länder som Frankrike och Danmark skickade iväg sina judiska grannar och bekanta, litauerna mördade och grävde ner sina. De har således en större skuld att erkänna. Han påminner om att traditioner av mänskliga rättigheter och rättvisa saknas i Litauen och jämför med Frankrike som tog femtio år på sig att erkänna sin skuld.

”I Litauen utrotades 90-95 procent av judarna under den tyska ockupationen. I Danmark räddades samtidigt 90 procent av judarna.” De flydde till Sverige med hjälp av anti-nazistiska motståndsrörelsen.

Författarna gör en gemensam resa till de 227 platser gropar, diken där judar sköts. De pratar med professionella, präster och människor som minns, både mördare och överlevare, de läser gamla anteckningar och dagböcker, förhör och domar. Den mest sprängande punkten menar jag är huruvida man kan beteckna litauernas mördande som frivilligt, en fråga vars svar är komplext och tudelat. En historiker menar att brottslingarna ville anpassa sig till de nya makthavarna (tyskarna). Man belönades för att visa brutalitet (mer pengar för att mörda än att gräva gropar) och straffades för barmhärtighet (dödsstraff för att rädda judar). Regeringen, samhällsledarna och kyrkan var alla eniga och slöt sig till lagen ”ner med judarna”. Litauen ville göra sig fri från Sovjetunionen och judarna sammankopplades med sovjetaktivister. Propaganda, gruppnarcissism och plikt. Någon berättar om hur han avstod från att skjuta mer än ett skott, frågan är om det var sant..

Den här boken är makalös, förmodligen den viktigaste jag någonsin läst. Förutom några få undantag av hur judar gömdes och räddades är det här en fruktansvärt tung bok om människans grymmast sidor. Jag gillar inte alltid författarnas krystade samtal, men att de lyckas förvalta den gemensamma fienden – apatin, likgiltigheten för både tragedin och de dödade människornas minne – och med det här verket lyckas få Litauen att gråta till sist, det betyder allt. Boken sålde bra först. Vanagaité fick utstå hat och hot, förstås. En tv-reporter krävde att få se hennes födelsebevis för att bevisa att hon inte är judinna. Men 2017 slutar förlaget att sälja hennes böcker. Litauen har varit självständigt i 26 år, är medlem i EU sedan 2004 och där förstörs böcker. ”Orden är horor.”

Den katolska kyrkan som har stor auktoritär makt i landet, har inte fördömt folkmordet på judarna offentligt. Katolicismen tror jag är anledningen till att Vanagaité ger uttryck för en del konservativa idéer som att abort är en mordisk ideologi. Hon återkommer till att de litauer som sköt var obildade. Vilket verkar stämma så långt att analfabeter var överrepresenterade bland mördarna men Zuroff påpekar att det också fanns intellektuella, präster, bokhållare och försäkringsagenter bland mördarna.

”Det är ju på mig det ankommer om min mordisk ideologi ska komma tillbaka eller ej. På mig, idag. Det spelar ingen roll om jag är en enkel människa eller en politiker, obildad eller bildad. En bödel behöver alltid offer. Ju slöare offret är, desto aggressivare angriper bödeln. En förslöad människa är alltid en kugge i maskineriet. Hur många system finns det inte som bygger på sådana kuggar! Så hur kan jag sova lugnt om jag ser att det runt omkring mig börjar bildas sådana kuggar och att det finns människor som håller på att sätta ihop dem till ett maskineri?”

maj 16 2023

Skäret av Cilla Naumann

”Man ångrar aldrig ett bad säger hon högt och skrattar till för sig själv. Ursprungsfasen att man aldrig ångrar ett barn har ingen i den här familjen någonsin velat kännas vid, särskilt inte pappa.”

Skäret är ett familjedrama i dova färger, med sorgtyngda huvudkaraktärer. Mamma Marianne är konstnär, hon sörjer att hon blivit gammal, att hennes man dött och att hennes lilla tvillingflicka dog som bebis. Anna är den vuxna tvillingflickan som sörjer sin partner Lasse. Han lämnade henne och blev ihop med den mycket yngre lillebrorsan Jakobs fru. Jakob sörjer sin fru Nike och att hans mamma inte har brytt sig om honom.

Romanens berättare är den döda bebisen. Fast som berättare är hon vuxen och allvetande. Jag hade svårt för det här greppet inledningsvis, men Cilla Naumann inte bara sätter mig i båten. Hon ror mig i land och gör det på ett mästerligt sätt. Det här är en mycket detaljrik, realistisk och stämningsfull bok. Det finns många scener som får mig att hålla andan. Efter ett tag älskar jag valet av berättare. Det tydliggör hur vi människor kan styras och påverkas av medvetandet, minnen, känslor och tankar.

”Det händer inte mycket runt mig längre. Inte alls som förr då jag hölls vid liv och i ständig rörelse av mammas sorg. Nu har hon så mycket annat att tänka på att hon knappt vill veta av mig längre. Om jag inte håller mig stilla och tyst när hon arbetar blir hon sur som vilken mamma på vilken barnunge som helst.”

Skäret är en ö där en familj tillbringar somrarna. Skäret är också en skåra i tiden där den döda bebisen Clea finns kvar. Skäret är en vass egg som hotar skada Marianne varje gång hon tar sig ut ur sitt stängda skal. Gång på gång skär hon sig, kanske också med flit för att inte såret ska läka.

”Barn vet mer om sina mödrar än både de själva och deras mödrar är medvetna om. Liksom mödrar vet mer om sina barn än barnen förstår.”

Det handlar om hur nära relationer är svåra och livsviktiga, att de aldrig upphör. Hur det är att vara nära kreativa människor som ständigt värderar och samlar intryck från sin omvärld. I Skäret är det främst mor-och-dotter-relationen som närstuderas. Det handlar om hur olika vi människor kan uppfatta saker och ting. Hur medvetandet hela tiden pockar på, både hjälper och stjälper oss. Men mest handlar det om sorg, hur det kan påverka direkt och indirekt och göra människor barnsliga, trötta, skuldtyngda, stängda och aviga. Anna måste exempelvis lägga energi och engagemang på att mota skuldkänslorna för de vinster hon hade som barn på grund av den döda systern.

”Men nu mera tänker hon att just detta, dessa nederlag, skevheter och till och med antipatier är delarna av djup kärlek. Och hon vet att svåra erfarenheter till sist brukar upphöra att såra och smärta. Men det förstår man inte förrän man är gammal.”

maj 15 2023

Förlåtelsens arkitektur av Anna Derwinger Hallberg

”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.”

Anna Derwinger Hallberg är psykolog (och boende på Gotland). Hon har tidigare skrivit en bok om minnets möjligheter vilka ligger ganska nära förlåtelse. Minnen som fastnat och håller en kvar i förfluten tid, orsakar lidande och kan lindras med förlåtelse. Det handlar inte om att glömma (som i det gamla ordspråket) utan om att transformera minnet. Hon menar att förlåtelsens arkitektur är en osynlig arkitektur vars byggstenar är minnen, relationer, tankar, känslor, ord, handlingar och medvetandet. Förlåtelse är själens immunförsvar mot ältande, uppgivenhet, skuld, och hämnd. Hon funderar kring hur vi bygger rum för förlåtelse och vilka förutsättning krävs (resiliens – förmågan att möta förändringar med livskraften i behåll).

”Ett öga för ett öga gör hela världen blind.” /Mahatma Gandhi

Fornsvenskans ”forlata” betydde ”låta fara”, ”släppa efter” och ”överge”. Förlåtelse är ett komplext begrepp som berör skeenden både inom och mellan människor. Det kan delas in i tre nivåer; dels en beslutsmässig beteendenivå (att bestämma sig för att förlåta, man kan säga förlåt utan att mena det), dels en känslomässig relationell nivå (förändra känslorna som orsakar lidande; sorg, vrede etc), dels transformation (den man blir när man förlåtit en svår sak, en annan än innan). Förlåtelsen kan ha två riktningar, den kan ges eller sökas. Förmågan att förlåta är avgörande för hälsan. Det förutsätter ett samspel mellan öppenhet, lyhördhet, kreativitet och lärande. Motsatsen till förlåtelse är hämnd, (att fantisera om hämnd inledningsvis behöver däremot inte vara fel).

”Låt oss förlåta varandra – endast då kan vi leva i fred.” /Leo Tolstoy

Förlåtelsens arkitektur handlar om existentiell hälsa hemma och på jobbet. Arbetsrelaterade grejer intresserar inte mig, men familjen och vännerna är ju också en form av organisation, tänker jag. Dock saknar jag tips som gäller pågående relationer där oförrätter upprepas och där man behöver jobba med sin förlåtande inställning alltefter.

Men ska man ens förlåta allt? Ja, för sin egen skull tycks författaren mena. Den inre världen blir trevligare om vi kan förlåta (acceptera?) vad som hänt. Det viktiga är inte (alltid) att förlåta någon annan utan att kunna trivas i sin egen kropp.

Anna Derwinger Hallberg lutar sig mot den begränsade forskning som finns . Bland annat föreslår hon Reach-modellen som innefattar:
Recall – minnas objektivt.
Empathize – försöka förstå den andra.
Altruism. Sträva efter att ge förlåtelse.
Commit – Stå upp för personen du förlåtit.
Hold on – Påminn dig själv om att du valt att förlåta så att du inte börjar älta igen.

Förlåt, men jag lärde mig faktiskt ingenting nytt. Trevligt att läsa om hennes cykeltur vid kusten dock.

maj 14 2023

Rödby-Puttgarden av Helle Helle

”Tine kunde bli så översvallande att min egen glädje ebbade ut. Hon hoppade upp och ned i soffan, klappade i händerna, hennes röst blev hög och gäll. […]
Ibland såg jag på mig själv som en silo vid en åker. Jag visste inte riktigt vad den innehöll. Kanske ingenting. Jag funderade också över hur andra såg på mig. De fick gärna lägga märke till mig, men helst inget mer. Jag sa det till Tine:
– Jag känner mig som en silo.
Hon höjde på ögonbrynen:
– Har du gått upp i vikt nu igen? Vi får äta råkost ett tag.”

Jag tror inte man kan gestalta människor mer tonsäkert än vad Danmarks främsta prosaist gör i detta mästerverk. Jaget – silon – heter Jane, hon är Tines lillasyster. De är båda unga vuxna och saknar samma föräldrar, de bor ihop och arbetar på samma färja. Tine dundrar fram, hon lämnar ingen oberörd. Efter kommer lillasyster Jane. Ändå verkar de båda stå och stampa på samma ställe, i samma skor. Trots sina olikheter tycks livsbanorna i detta drama redan utstakade – och de sammanfaller med en tredje; deras mors. De åker fram och tillbaka mellan danska Rödby och tyska Puttgarden, men de sitter samtidigt fast. Tine har försökt peppa Jane att läsa vidare, men utbrytningsförsöket misslyckas, hon hoppar av utbildningen.

Med en noga avvägd balans mellan vardagsrealism och bråd död skriver Helle Helle en minimalistisk och perfekt prosa med nerv. Hon skriver om livet som det är; banalt och komplext. Texten är ren från förklaringar och övertydligheter, den är öppen för läsaren fri att tolka.

Jag kan känna igen mig i Tines ansvarskänslor och försök att styra upp saker, storasyster som jag är. Mest mestadels känner jag inte alls igen mig. Därför är det med största nöje jag tar plats i deras huvuden när de inte vet vad de vill, saknar magkänsla, rör till det, håller inne med sina tankar och låter situationen styra. Det är som att livet lever med dem, istället för att de lever livet.

Det handlar om att inte komma ifrån sitt arv. Jag tänkte ett tag att de var i sorg och därför saknar mål och mening. Men sen kom ett fantastiskt slut, och jag tänkte om.

Otrolig bra bok.

maj 13 2023

Spela roll av Lisa Christensen

”Tänk att en pappa kan älska sitt barn, tänkte jag. Det var helt omöjligt att föreställa sig men jag visste att det var just det som jag såg framför mig. En pappa som älskade sitt barn. Det fanns sådana pappor. Pappor som skulle dö för sina barn. Pappor som gick att knuffa på och som stod kvar.”

Det här är en ganska bra men spretig debutroman. En triptyk som vill lite för mycket och som för mig är en ojämn läsupplevelse.

Spela roll har tre berättare, den första möter vi på åttiotalet i kalla krigets Riga. Huvudperson nummer ett är en trettonårig pojke som vill bli författare. Den här delen upplever jag som seg och lite barnslig faktiskt. Andra delen är min favorit. Då möter vi Élodie, en svensk svart kvinna. Nu växer romanen och blir realistisk och intressant. Del två handlar om rasifiering, faderslängtan och att söka sina rötter. När Christensen skriver om hur ”färgproblematik” kan ta sig olika uttryck, brinner det till och känns på riktigt (vilket det också är). Den tredje delen om en amerikansk man som rekryteras av KGB är tråkigast av alla. Han hamnar i Sovjetunionen och så sammanlänkas de tre protagonisterna och det blir kärlek i den fjärde och avslutande delen.

Jag gillar hur Lisa Christensen dryftar att det i princip inte går att vara en person som inte väljer – det är också val. Livet är ungefär som dokusåpan Robinson, tänker jag. Vissa går in för att pakta och vinna, andra med avsikten att vara vän med alla. Men så kastar livet skruvbollar (Anders kommer med tävlingar/regeländringar) som tvingar en ur kurs. Så står man där på darriga ben och har gjort val ändå – fast man inte ville – som gläder somliga och irriterar andra.

Jag hade gärna sett att hela romanen handlade om Élodie. Kerstin Ekman har skrivit om författarens rätt att häda och nödvändighet att ljuga. Hon menar att en som skriver skönlitterärt ska hitta på och inte låta sin egen person stå i vägen för ett verk. Det ligger mycket i det. Men det kan också vara precis tvärtom: Att en text blir bättre om den handlar om sådant som författaren själv erfarit. Spela roll är ett klockrent exempel på det senare.

maj 11 2023

Hennes söner av Sogand Sasanpour

”Om jorden hade varit platt hade Frank och Kim stått med tårna utanför kanten. Så brukade fru Darija föreställa sig sönernas position på jorden.”

Fru Darija är mamma till två snart vuxna söner. Det finns även en make, och kanske är det honom de knepiga sönerna brås på. Fru Darija ser familjen som en misslyckad klump. De platsar inte i ljuset utan håller till på södermalms skuggsida, där våldet, kriminaliteten, utsattheten och drogerna är. De är där turen inte är.

Turen var däremot med mig när jag läste Sogand Sasanpours andra bok Skalbaggens död, en otrolig läsupplevelse. Den här, debuten, tycker jag är så pass misslyckad att jag förmodligen hade gett upp Sasanpours författarskap om jag inte redan visste att hon har förmågan att skriva prosa med hög densitet och kvalitet. Man ska aldrig döma en författare efter debuten!

”Frank e storebror. Han e störst. Kan ru säga te dom att han e snäll fast man ente sere.”

Diegesen är till stor del driven av dialog och gossarna talar en slags imbecill slang, närmast plågsam att läsa. Jag tycker inte att det naivistiska perspektivet känns realistiskt och därför inte heller intressant. Karaktärerna är helt och hållet stela och förstås utom allt hopp. Hennes söner är en lång golgatavandring genom närmare trehundra sidor. Det skits i brallor, luktar avlopp ur munnar och kräks alldeles för många gånger för min smak.

maj 10 2023

Underlandet av Hanna Nordenhök

Hanna Nordenhök är doktor i litterär gestaltning så inte är det något besvär att upprätthålla intresset trots att jag efter hundra sidor fortfarande inte fattar vad den fragmentariska Underlandet handlar om. Jag läser nämligen inte baksidestexter. Här är molnen riven bomull och mörkret som gyttja i ansiktet. Stämningen är förtätad och hoppet obefintligt.

Hela amsagan utspelar sig i vår samtid som hon hävdar är postsanningens tidevarv. Den röda tråden är en slips som dras åt runt strupen på bedragaren – den som finns i oss alla. När jag väl hittat mönstret i handlingen ser jag att det är tre huvudspår och resten är korta fallbeskrivningar. Dels följer vi fotografen som avslöjar en prisbelönt journalist som visar sig fejka sina reportage (i stil med #spiegelgate), dels lyxhustrun/influencern i huset på slätten som blundar för sin mans hemligheter samt en hemlös medelålders kvinna som låtsas att hon är ett barn i nöd (finsk dito?). Därtill möter vi ett barn som fejkar skador, doping, ekonomisk brottlighet, en politikers arbete, fillers och låtsasbröst med mera.

Nordenhök undersöker lögner, bedragare och självbedrägeriet, dess olika skepnader, konsekvenser och avslöjandets mekanismer. Kanske mer nu än någonsin – när vi kan skapa bilder av oss själva i sociala medier – tvingas flertalet att bära känslan av att vara osanna. Sociala medier ljuger, reklam ljuger, politiker ljuger och det finns nyheter som är lögner. Samtidigt som vi måste förhålla oss till att själva brista i autenticitet reagerar vi väldigt starkt på andras lögner. Som att vi gärna tar chansen att skjuta ifrån oss skulden vi själva känner. Människan har många ansikten och det är naturligt att ljuga för att passa in i sociala mönster och säkra grupptillhörigheten. Den avvikande bedragartypen är jag mindre intresserad av däremot eggas jag mer av vardagliga lögner och normaliseringsprocesser. Underlandet hjälper läsaren att rannsaka sig själv, fundera på var gränser går och vilka följderna blir av att leva efter devisen ”fake it till you make it”.

Jag känner själv att jag håller på att utveckla en inställning som innebär att jag inte tror på någonting. Därför älskar jag skönlitteratur, som aldrig utger sig för att vara sanningen.

Lögnen är tung att bära och Nordenhök funderar på om inte bluffandet kan smitta också. Människorna som ljuger mår piss och anhöriga som drabbas likaså. Men även den som gör sig ett namn på att avslöja någon annans lögn får sitt samvete frestat. Det råder en undergångsstämning i Underlandet, som att något när som helst ska brista, att karaktärerna ska rasa ner i mörkret. Det är genial feelbad som undviker explicita övergreppsbeskrivningar.

Jag älskar temat i Underlandet och jag älskar prosan men inte kompositionen, den är alltför upphackad. Jag kommer aldrig riktigt nära karaktärerna. Fallbeskrivningarna fladdrar bara förbi, jag har redan glömt dem. Läsupplevelsen får stå tillbaka för kärnfrågan. Sen är det lite väl mycket tvättande, många schampoflaskor och hårsnoddar. En gång för mycket lyser det blåaktiga skenet, zoomar hon in en porig yta, svävar de vita ovalerna i rummet.

Titeln är lyckad. Den är för mig laddad med misstankar. Jag tycker mycket om hur författaren skildrar den avslöjande fotografen och hur han har svårt att vara nära sin mamma. Som om hon likt en moralisk sensor när som helst kan börja signalera. En annan sak som fångar mig är hur influencerns panoramafönster bjuder en vy över den flacka slättens oändliga landskap. Detta konnoterar frihet vilket står i skarp kontrast till hennes fängelse, huset där lögnerna bor. Det är oerhört intressant med människans förrädiska medvetande. Vi kan förtränga, förvrida, glömma, minnas, fantisera, drömma, göra lögner sanna och ljuga om sanningen.

maj 06 2023

Kärlek på svenska av Marit Kapla

”Ja jävlar också vad man har varit med om!”

Att vara med om den här f a n t a s t i s k a boken är något jag rekommenderar alla. Den rammar mig och utlöser hela känsloregistret. Kärlek på svenska är läsning som hjälper mig i acceptansen av vad ett mänskligt (svenskt) liv får, kan och bör vara.

”’Du skulle träffa den här killen nedanför Arvidsjaur. Han hade du passat bra ihop med. Gud, vilken frän kille vi har sett till dig.’ Nej, har jag sagt. Ingen idé. Jag stannar kvar här. Men kommer det nån över fjället, här till Parenjarka och den personen har varit ute i en annan sfär, inte i det här samhällstjohejet. Då tror jag jag åker dit.”

Den bygger på intervjuer med Staffan Julén, till en dokumentärfilm med samma namn. Idén kommer ursprungligen från Svetlana Aleksijevitj och Lyubov – kärlek på ryska som kom 2017. De som berättar är mellan åttio och tjugo år gamla, från Karesuando till Ystad och flera stycken är boende här på Gotland. Den röda tråden är kärlek och allt vad den innebär, men det handlar också om barnlängtan, dans, dubbeltäcke, döden, ensamhet, glesbygdsliv, konst, kristendom, kärnfamilj, saknad, sex, sorg, synd, tacksamhet, Tinder, trygghet, tvåhetsnorm.

Den första berättaren får mig att gråta en skvätt när han berättar om sin fru som flyger genom rummet (i lyft) och hur hon ler med sina spruckna läppar och hugger efter vätskepinnen. Kvinnan från Bolivia berättar också otroligt starkt om hur hon kommer ur dåliga relationer och börjar bry sig om sig själv. Jag ler brett när Aslat som enligt egen utsago inte är mycket av en romantiker, smider sin älskling en ros i koppar. André som aldrig haft någon långvarig relation påverkar mig också häftigt. Han säger:

”Jag tycker illa om kärleken egentligen. Kärleken är bara ett gissel. Oftast känner jag att jaget försvinner när man möts i två. Man måste lämna över sitt eget jag till en annan person. Jag tappar taget. Jag försvinner in i kärleken. Jag går in så hårt i henne, i hennes värld. Jag släpper allting annat. Jag blir osynlig. Jag blir en toffel. Och då blir jag ganska ointressant tillslut. Jag visar allt. Efter det blir man ganska ointressant. Var det inte mer?”

Jag gapar inför denna kör av röster som uttrycker sig oavbrutet intressant och kärnfullt. Förtjänsten är förstås också Staffan Julén som intervjuat och Marit Kapla som valt och gjort poesi av utsagorna, men jag får i alla fall känslan av att människor är fantastiska. Underbart när misantropen i mig får på käften! De är så öppna och modiga som delar med sig och visar sig sårbara, de är väldigt kloka och fina. Jag känner att jag tycker om dem. Det ska bli kul att se filmen och se om jag känner samma.

”Det som jag tror är farligt, det är att man när man är äldre har gått på en massa minor så man vill inte let go. Man pallar inte vara en idiot som blir kär. Som bara är som en unge. Som bara embracar allt. Men det är det kärlek är, att våga ta de där riskerna.”

På frågan vad kärlek egentligen är finns det kanske lika många svar som det finns människor. Kärlek är både ock. Varken varken eller eller, som Gunnar Ekelöf sa. Kärlek är både känslor och handlingar. Den går inte att förutse, kontrollera eller planera. Kärlek kan vara att göra kaffe i rätt tid, utan att man blivit ombedd. Svartsjuka är inte ett mått på hur mycket man älskar en person. Man ska inte underskatta slumpen heller, att man faktiskt kan ha tur i kärlek också.

”De starka känslorna, det är dem jag tror på. Jag tror inte på det här sättet att långsamt kliva ner i någon sorts källartrappa i en annan människa och långt där inne i mörkret och fukten så ska det finnas något som går att gripa tag i. Eller som ska dra tag i den. Utan jag tror att det känns direkt.”

Någon menar att man kan bli mer sig själv med rätt sorts livskamrat, det är jag dock tveksam till. Men att kärleken och en partner ligger tätt inpå det egna jaget står klart. Jag tycker att när man älskar älskar man å då älskar man rejält. Men man får för den skull inte ge upp sig själv heller. Det handlar om att kompromissa och anpassa sig, att vilja göra det är kärlek tänker jag. Kärlek är lite som att gå, knäsvag, på en lina som ens partner håller sträckt – förhoppningsvis. Det är en balansakt att träna på.

”Förälskelsen, den kanske inte uteslutande är i den här människan som jag har mittemot mig utan det är vad den människan gör med mig. Vem blir jag i den här situationen.”

maj 05 2023

Den siste vite mannen av Mohsin Hamid

”En morgon vaknade Anders, en vit man, och upptäckte att han hade blivit mörk och omisskännligt brun.”

Mohsin Hamid inleder i samma stil som Franz Kafka i världslitteraturens kanske mest kända novell Förvandlingen. Det är en absurd start som öppnar läsaren – även den som inte läst något av Hamid tidigare – och varskor henne om att här är allt möjligt. Jag är beredd!

Med det surrealistiska greppet lyckas författaren lyfta ett oerhört väl genomgånget ämne på ett sätt som känns både nytt och ganska spännande. Hamid tar ett gediget grepp om rasismens trop och diskuterar skarpsynt hur idén om ras påverkar hela det komplexa jaget. Det behöver inte vara våld inblandat, även subtila förhållandevis små saker har betydelse. Blickarna Anders med vit hud får, skiljer sig från dem han får som brun, även blickarna i spegeln. Människor agerar annorlunda runtom Anders vilket i sin tur förändrar hans eget beteende och synsätt på sig själv och omvärlden. Inte enbart till det sämre. Om man som Proust tänker sig att ”jaget består av alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann” är det självklart att Anders är en karaktär som utvecklas och det gör han på ett trovärdigt sätt.

Det är oklart var och när diegesen utspelar sig, och det är bara skönt att slippa veta. Den sparsmakade scenografin lämnar plats åt essensen. Ord som vita privilegier, rasism och fördomar nämns inte, det tycker jag är snyggt. Vi slipper pedagogiken och inte heller går Hamid in på varför det blivit grupperingar i samhället. Vi får istället följa med Anders och ta del av hur han i konkreta situationer på grund av sin hudfärg inverkar på andra och sig själv, hur han både medverkar till och utsätts för rasifiering.

”..att ses som ett hot, så mörk som han var, var att riskera att en dag bli utplånad.”

Givetvis ballar högerextrema ur totalt när alltfler människor blir bruna (jämför vår verklighet med islamofober som tror att muslimer ska ta över Europa). Det blir våldsamt upplopp, osäkerheten som råder i Anders samhälle verkar föra redan bekanta människor närmare varandra – bakom stängda dörrar. Det blir tydligt att ett samhälle med många individualister som lever singelliv är ett tryggt dito.

Det är absolut inte bara våld och tråkigheter i Den siste vite mannen, det finns kärlek också. Mellan man och kvinna, mellan förälder och barn. Kärleken är alls icke problemfri, däremot ömsint och realistiskt skildrad vilket stärker läsarens övertygelse om att de här människorna är som vi. De behöver – liksom vi – förhålla sig till döden och manlighet också.

Det finns mycket att tycka om här; temat, språket, nyanserna, realismen, komplexiteten, tankekraften och att boken bara är på drygt 150 sidor. Precis när jag avslutat boken, är bokhälsan visserligen på topp, men jag tycker ändå att romanen saknar den extra lilla knorren för fullt betyg. Men sen smäller det till i topplocket och jag inser att det är ju en utopi Hamid skildrar. Min tolkning förstärks av det ystra omslaget. Han löser ett världsproblem med en ny idé: Utan vithet, ingen vit makt, inga vita privilegier, ingen vit skuld, inga vita räddare, inga vita kränkta män, ingen rasism. Med bonus: Mindre risk för hudcancer. Mohsin Hamid skänker mig en dröm att vila i.

maj 04 2023

Tusen och en natt

Man blir väl aldrig för gammal för sagor, tänkte jag och såg det också som ett sätt att bättra på allmänbildningen när jag tog mig an det historiska dokumentet Tusen och en natt. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att jag visst blivit åt helvete för gammal.

Det går nämligen inte att imponera på mig med våldsamheter eller övergrepp, slaveri eller prostitution, vackra prinsar eller prinsessor, djinner eller feer, trollkarlar, enucker, svartkonst, ebenholtshästar som kan flyga eller drakar som kan spruta eld. Inte heller pärlor, guld, kristaller, sidentyger, oljor eller rökelse entusiasmerar. Däremot går jag igång på vinet, frukterna och blommorna.

Tusen och en natt har ingen namngiven författare, den antas vara från 800-talet med ursprung i Iran. Det är en samling berättelser varav jag (och säkerligen många med mig) känner igen Aladdin och den underbara lampan samt Alibaba och de fyrtio rövarna (sesam öppna dig). Här får jag också kännedom om Magnetberget, Fågeln Rock, Sinbad sjöfararens resor, Visiren Nuraeddin och hans bror med flera.

Ramberättelsen handlar om den galna och sadistiska kungen Shahriar (för tanken till Sharia) som tar sig en ny fru varje kväll, och avrättar henne varje morgon. Scheherazade är hjälten som med sagornas hjälp får kungen att sluta halshugga unga kvinnor. I natt efter natt berättar hon skickligt sammanvävda sagor och efter 1001 nätter vill kungen gifta sig med henne och samla hennes utsagor i en bok.

Med andra ord är berättarperspektivet en dödshotad kvinnas som försöker underhålla en förövare, vilket kan förklara att innehållet inte imponerar på mig. Det är vackra jungfrur med vit hud, rosenfärgade kinder och korallröda läppar. Salarna är stora och Allah är störst. Slavarna är vita och/eller kvinnor, juden är snål och dvärgen har puckelrygg. Det handlar väldigt lite om att vara god som i snäll och mer om att bli rik, tala sanning, att motstå frestelser, att lyda hierarkier.

Felräkningen är uppenbar (inte är det 1001 sagor inte), förenklingarna är många, nästan allt är dumt och orealistiskt, karaktärerna är stela på ett sätt som får Charlotte Kalla att framstå som mjuk och dansant i jämförelse.