Vårt folk av Rūta Vanagaité och Efraim Zuroff

Böcker kan vara så mycket. Dörrar till nya världar, utvecklande, utbildande, tidsfördriv, källa till glädje, tröst och igenkänning. Böcker kan också vara subversiva, förändra individer och hela samhällen. Vårt folk är av den senare varianten.

Jag måste dock varna för en oerhört explicit och brutal bok som jag flera gånger vill kasta ifrån mig. Tarmar, släckt kalk, skallben, spädbarn, vapen, vodka, könsorgan.. Jag vet inte vad man ska ta vägen med denna ofattbara grymhet som finns i människan.

”Ni kommer att gråta över den här boken. Men man måste tänka också. Begrunda hur snabbt människan upphör att vara mänsklig, hur lite människa det finns i människan, hur lätt det är att sopa bort den tunna kulturfernissan.” Skriver Svetlana Aleksievitj i förordet.

”Att glömma de döda skulle vara att döda dem en andra gång” sa Elie Wiesel, Nobelpristagare och Förintelseöverlevare. Det är vad makteliten i Litauen gjort sig skyldiga till. Litauen har inte öppet erkänt förintelsen trots att nästan alla judar (96%) i landet utrotades. Krigsförbrytare hyllas fortfarande som hjältar, gator och torg är uppkallade efter mördare. Man har deporterat skyldiga till USA där de kunnat leva fria och ostraffade. Under den nazityska ockupationen 1941–1944 deltog ungefär 20000 litauer ”frivilligt, märkta med vita armbindlar mördade de över 210000 män, kvinnor och barn (även i Vitryssland).

Rūta Vanagaité är en av Litauens mest kända författare, vars släktingar förföljde judar. Tillsammans med den i Litauen illa omsedda judiska ”nazistjägaren” Efraim Zuroff skriver de boken om vårt folk – som innefattar både litauer och litvaker (litauiska judar). Författarna intar en slags krystad roll som fiender då de representerar olika åsikter. Vanagaité hävdar att litauerna som mördade var lika mycket vanliga människor som judarna som blev mördade. Hon tycker inledningsvis synd om sitt stackars folk. Litauerna har en tradition av att vara och känna sig som offer. Zuroff vill avkläda henne offerkoftan men tackar för hennes erkännande. Han berättar att under 25 år i Litauen är Vanagaité den första han hör erkänner det förflutna. Han påtalar att länder som Frankrike och Danmark skickade iväg sina judiska grannar och bekanta, litauerna mördade och grävde ner sina. De har således en större skuld att erkänna. Han påminner om att traditioner av mänskliga rättigheter och rättvisa saknas i Litauen och jämför med Frankrike som tog femtio år på sig att erkänna sin skuld.

”I Litauen utrotades 90-95 procent av judarna under den tyska ockupationen. I Danmark räddades samtidigt 90 procent av judarna.” De flydde till Sverige med hjälp av anti-nazistiska motståndsrörelsen.

Författarna gör en gemensam resa till de 227 platser gropar, diken där judar sköts. De pratar med professionella, präster och människor som minns, både mördare och överlevare, de läser gamla anteckningar och dagböcker, förhör och domar. Den mest sprängande punkten menar jag är huruvida man kan beteckna litauernas mördande som frivilligt, en fråga vars svar är komplext och tudelat. En historiker menar att brottslingarna ville anpassa sig till de nya makthavarna (tyskarna). Man belönades för att visa brutalitet (mer pengar för att mörda än att gräva gropar) och straffades för barmhärtighet (dödsstraff för att rädda judar). Regeringen, samhällsledarna och kyrkan var alla eniga och slöt sig till lagen ”ner med judarna”. Litauen ville göra sig fri från Sovjetunionen och judarna sammankopplades med sovjetaktivister. Propaganda, gruppnarcissism och plikt. Någon berättar om hur han avstod från att skjuta mer än ett skott, frågan är om det var sant..

Den här boken är makalös, förmodligen den viktigaste jag någonsin läst. Förutom några få undantag av hur judar gömdes och räddades är det här en fruktansvärt tung bok om människans grymmast sidor. Jag gillar inte alltid författarnas krystade samtal, men att de lyckas förvalta den gemensamma fienden – apatin, likgiltigheten för både tragedin och de dödade människornas minne – och med det här verket lyckas få Litauen att gråta till sist, det betyder allt. Boken sålde bra först. Vanagaité fick utstå hat och hot, förstås. En tv-reporter krävde att få se hennes födelsebevis för att bevisa att hon inte är judinna. Men 2017 slutar förlaget att sälja hennes böcker. Litauen har varit självständigt i 26 år, är medlem i EU sedan 2004 och där förstörs böcker. ”Orden är horor.”

Den katolska kyrkan som har stor auktoritär makt i landet, har inte fördömt folkmordet på judarna offentligt. Katolicismen tror jag är anledningen till att Vanagaité ger uttryck för en del konservativa idéer som att abort är en mordisk ideologi. Hon återkommer till att de litauer som sköt var obildade. Vilket verkar stämma så långt att analfabeter var överrepresenterade bland mördarna men Zuroff påpekar att det också fanns intellektuella, präster, bokhållare och försäkringsagenter bland mördarna.

”Det är ju på mig det ankommer om min mordisk ideologi ska komma tillbaka eller ej. På mig, idag. Det spelar ingen roll om jag är en enkel människa eller en politiker, obildad eller bildad. En bödel behöver alltid offer. Ju slöare offret är, desto aggressivare angriper bödeln. En förslöad människa är alltid en kugge i maskineriet. Hur många system finns det inte som bygger på sådana kuggar! Så hur kan jag sova lugnt om jag ser att det runt omkring mig börjar bildas sådana kuggar och att det finns människor som håller på att sätta ihop dem till ett maskineri?”