Klara är en tonårs-robot, en artificiell vän (AV), en cyborg. Det är ungefär vad jag har lust att avslöja gällande handlingen. Romanen är utformad in media res vilket betyder att en stor del av läsupplevelsen ligger i att inte veta på förhand, utan låta bilden klarna efter hand.
Författaren har som bekant fått nobelpris och jag förstår varför. Han har en slående förmåga att vara ny inför världen. Se på den med en utifrånblick. Genomskåda vad vi tar för givet. Genom att använda sig av fusionen mellan det mänskliga och det artificiella blir människans förmåga att älska satt på sin spets. Att läsa hans böcker blir lite som att läsa en filosofisk text för att det bygger på ifrågasättanden kring vad vi gör och tänker samt varför vi gör det. Den här romanen väcker funderingar kring mellanmänskliga relationer, existentiella och kanske även religiösa spörsmål. Än mer närvarande är diskurser om makt, hierarkier, samhällsklasser, vetenskapens progression och vuxnas önskan om högpresterande barn.
Ishiguro lyckas att måla upp sin dystopiska värld utan oriktigheter. Den är fullkomligt rimlig i sin orimlighet. Karaktärerna, språket, dialogerna, miljöbeskrivningarna och alla detaljer om artificiell intelligens passar ihop och bildar en lysande helhet. Jag lever mig verkligen in i berättelsen.
Men helt perfekt tycker jag inte att den här romanen är. Det här med att solens pronomen är han? Öppnar i och för sig upp för tolkning om patriarkatet, men det känns långsökt. Jag är sedan tidigare inte helt förtjust i Ishiguros sätt att ta sig an kvinnliga karaktärer (inget jämfört med Haruki Murakami dock), den kritiken är befogad även här. Grannens mamma får jag inget grepp om i sin skörhet. Att Klara är självutplånande med oantastlig moral, passar väl in med tanke på att hon inte är en människa. Men det blir ändå lite tröttsamt med en så pass stel karaktär. Jag saknar att bli överraskad. Ganska tidigt i berättelsen kan jag lista ut hur det ska sluta.
Jonas och kärleken liknar ingen annan barnbok jag läst. Här är Thorvall modig i det att hon utmanar vuxnas idé om barns sexuella känslor. Det finns ju en knepig dubbelmoral kring hur vuxna bemöter barns sexualitet. Å ena sidan vill man inte se att barn är sexuella å andra sidan vill många försäkra sig om att barnet blir heterosexuellt i framtiden. Jag minns själv hur vissa vuxna blev spända och ogillade när vi barn umgicks ”över könsgränserna”. Här lyckas Thorvall skriva fram den positiva känsla som nyfikenhet och utforskande kan framkalla. Hon skriver att Jonas snopp känns ”glad och stor”. (Jonas är sex år.) Jag har läst många nyare barnböcker som fokuserar rätten till sin egen kropp, att säga nej och att ingen får ta på en. Det är förstås viktigt. Men jag kan tycka att det härliga i att säga ja och den positiva spänningen gärna också kan få vara med. Den här boken skrevs 1980 (mitt födelseår) och alltså långt före ”stopp min kropp”-eran.
Jag skulle vilja påstå att den här boken undersöker just gränsen mellan barnets liv och den vuxnes. Det illustreras tydligt med kojan som Jonas och hans vän bygger. Där inne får bara barnen vara och de vuxna hålls utanför. När de vuxna skojar och skrattar om att Jonas ”skaffat sig fästmö” blir Jonas – till min stora glädje – helt vansinnig. Han tolererar det inte och får med den lilla makt ett barn kan ta till visa det med tårar, sparkar och genom att springa iväg.
Den här boken skulle egentligen framförallt rekommenderas till vuxna. Det optimala vore högläsning tillsammans med barnet för att sedan diskutera vad sexualitet är, hur det kan praktiseras och kännas samt prata om hur man försäkrar sig om samtycke.
Kerstin Thorvall hade en fin förmåga att vara i flera åldrar samtidigt. Det är som att hon har sin sexåring kvar inom sig när hon skriver Jonas och kärleken. Det är helt otroligt bra gjort.
Jag har lyssnat på, dels en charmig person som jag tycker gör ett beundransvärt och fantastiskt viktigt arbete, dels på en bok som inte är för mig och som jag inte gillade. Nu gäller det att hålla isär bokrecension och person här. Jag skriver det igen. Jag beundrar och hejar på Siduri Poli och ser gärna att hon är framtidens Wallenberg.
Men. Saken är den att jag tycker inte att vi ska ha några Wallenbergare alls. Den här boken är alltså inte för mig. Inte för att jag är vit. Utan för att jag försöker undvika att stämma in i den nyrikes lov och starkt ogillar att läsa böcker som handlar om entreprenörskap. När jag började lyssningen visste jag inte vem Siduri Poli var och jag hade inte lyssnat på boken om jag visste vad den handlade om. Jag skulle aldrig läsa en bok som innehåller titeln ”lyckas” när det implicerar pengar och karriär. Det jag intresserar mig för är människor med dubbla nationaliteter och deras erfarenheter samt hur vi kan motverka rasism. Visserligen finns det en hel del av den varan också och det är anledningen till att jag lyssnade klart på hela.
Hon listar tio råd för att som rasifierad lyckas i en vit värld. Den första punkten som är min favorit, lyder: assimileras ej! Byt inte namn, ge inte upp din kultur. Hon lyfter orättvisan i att personer med utländsk bakgrund tvingas representera ett helt folk, när någon landsman felar. Hon skriver intressant om hedersstruktur, som hon väljer att kalla det framför hederskultur. Att hon blir inbjuden av journalister för att prata om sin bok men tvingas svara på frågor om gängkriminalitet är något som bara måste upphöra. Jag uppskattar de samhällskritiska delarna som behandlar strukturer.
Det är också spännande att få höra om hennes historia, familj och misstag. Hon delar med sig generöst för att inte framstå som någon övermänniska. Berättelsen om mammans delaktighet i jakten på den blå klänningen är rörande. Men tonen är i självhjälpsläge vilket får mig att rygga tillbaka. Jag förstår liksom inte hur det kan hjälpa någon någonsin att tala om hur den ska känna, att sluta känna sig velig eller osäker exempelvis. Man kan ju liksom inte sluta vara osäker för att någon/en författare/idol säger till en att man ska inte vara det. Jag ifrågasätter om någon självhjälpsbok/föreläsare/inspiratör egentligen har hjälpt någon annan förutom författaren själv. Siduri Poli har uppenbart enorm talang och är otroligt driven och därför har hon ”lyckats”. Att boken, bortsett från övriga värden som representation och intresset för Poli som person, kan hjälpa rasifierade personer att blir rika betvivlar jag. Men förhoppningsvis har jag fel.
Hon skriver om ”extremism” i form av träningshetsare och konspirationsteoretiker. Jag skulle helt fräckt vilja lägga till superentreprenören till den listan över människor som förstör samhället.
På vissa sätt upplever jag att författaren är mer ”assimilerad” i vårt liberala individfokuserade karriärsamhälle där man ska marknadsföra sig själv som ett varumärke, än exempelvis jag. I kulturen som innebär att alla ansträngningar ska kunna mätas i avkastning. Där tillväxt och ökad konsumtion är ledord. Eftersom spelplanen utgörs av ett kapitalistiskt exploaterande system som skapar kriser i ekonomi och klimat samt växande samhällsklyftor vill jag inte vara med. Det är motsägelsefullt att önska att människor som tillhör proletariatet ska kunna lyfta sig ur fattigdom samtidigt som man är för ett system som vilar på att det finns ett proletariat. Detta leder till att författaren ibland säger emot sig själv. Å ena sidan är det stora målet att ”klättra” och ”komma någonstans” å andra sidan är det inget fel med att vara pizzabagare. Jag tror att en bättre lösning är att betala pizzabagaren lika mycket för sina ansträngningar som de med charm och talang för att snacka och sälja.
Att jag är mer intresserad av diskussionen om vad ”att lyckas” innebär istället för att få veta hur man lyckas med att bli rik, säger något om mina privilegier. Som delvis beror på att jag är vit. Mitt intresse ligger i huruvida vi kan lyckas kasta av oss rollerna. Pori strävar istället efter att iklä sig och till och med ”bli” olika ”personas”. Det är ingen kritik av henne personligen, jag fattar väl att det krävs för att bli framgångsrik i branschen.
Åttaåriga Maryam kommer som nyanländ till Sverige. Hon behöver acceptera många förändringar, lära sig språket, skaffa vänner och hantera saknaden efter mormor som är kvar i Iran. Maryam har skinn på näsan och ger uttryck för både ilska och besvikelse gentemot föräldrarna som har tagit beslutet att migrera. Maryam vägrar att prata svenska. Men som tur är når skrattet fram över språkgränsen.
Det finns jättemycket för ett barn, som inte delar Maryams erfarenheter av flykt, att känna igen sig i. Till stor del handlar boken om vänskap. Om hur vi är mot varandra. Om kärleken till böcker. Att säga ifrån vid rasistiska uttalanden. Om längtan, mod, saknad och svek. Allvarliga ämnen skrivna med en lätthet.
Bilderna med sina exakta ansiktsuttryck, fungerar perfekt som komplement till berättelsen och känslorna som den väcker. Kul att få se en korthårig ambulanssköterska och en kvinnlig läkare. Bilderna tillför en helt egen liten berättelse om Ida som ett barn som traditionellt kallats ”pojkflicka” (ursäkta uttrycket). Det är fint att detta inte nämns i texten och därför kan vidga idén om hur en flicka, eller ett barn som heter Ida, kan se ut.
Det är smart att ha med ord på persiska i boken. Det får läsaren att förstå hur det kan kännas att se på obekanta bokstäver.
En verkligt fin och viktig berättelse framförallt för oss som inte själva har upplevt flykt. Jag vill rekommenderar boken till alla barn, inte bara till dem på lågstadiet, gärna för högläsning. Till boken finns en lärarhandledning.
Jag är en stor beundrare av Vigdis Hjorth. Jag älskade Arv och miljö och kan med glädje meddela att den här är ganska lik både stilistiskt och tematiskt. Det var omöjligt att läsa Är mor död utan att relatera till Arv och miljö och dess efterkommande debatt kring konstnärens ansvar och om en konstutövare får hänga ut sina anhöriga. Den här romanen avhandlar en målare, Johanna, som behandlar barndomen i sina verk, till familjens stora förtret.
Det är alltså modersrelationen som är temat här. Släkten är värst, sägs det. Och det stämmer nog, av den anledningen att man blir inte av med dem. Även om man slutar träffa varandra finns man i varandras medvetande. Som att gå med en sten i skon. Den förälder som matat, tvättat och nattat en – oftast en mamma – betyder mycket kanske i resten av livet, vare sig man vill det eller inte. Det tycks innebära ett stort lidande att ha en icke-relation med sin mamma. Kan en mamma ens dö, eller kommer hon för alltid att vara kvar i ens tankar?
Berättarperspektivet är Johannas och hon gissar sig till vad hennes mor och syster gör, tänker, tycker. Hon har inte träffat sin mamma på 30 år men nu vill Johanna prata med sin mor, till sin systers förtret. Johanna vill ta reda på om hennes minne stämmer med verkligheten. Romanen är en mycket lämplig introduktion till den opålitliga berättaren, lättbegriplig men alls icke banal. Vi följer Johannas tankar, göranden, minnen medan hon försöker komma i kontrakt med sin mor . Det är en långsam berättelse men väldigt spännande, enligt mig. Bilden klarnar sakta och sympatierna böljar fram och tillbaka mellan att vara med mamman och dottern.
Diskussionen om relationen mellan barn och förälder är oerhört intressant tycker jag. En livslång och sund relation mellan förälder och barn kräver ett avancerat samspel, lyhördhet, mycket tålamod, icke-dömande förhållningssätt och förändringsbenägenhet. Mamman kommer från en tidigare generation, har mer erfarenhet och har inledningsvis makt i egenskap av förmyndare. Sen sker en maktförskjutning när barnet blir vuxet. Det vuxna barnet är yngre, starkare och en del av nutidens diskurs. Mamman blir gammal vilket ofta väcker medlidande. Det vuxna barnets frontallob utvecklas vilket ofta ger en bredare förståelse för varför mamman har handlat si eller så. Föräldrar har en livslång förpliktelse mot sina barn, säger man. Men när barnet blir vuxet har väl även det förpliktelser?
”Och om hon [systern] verkligen menar att det är skadligt för mammas psykiska hälsa att jag skriver eller ringer kunde hon ha skrivit att mamma blir helt utom sig så hade det varit ett medgivande om delaktighet och ansvar. Men hon skriver som om mamma bara alltid gjort vad hon kunnat och när allt inte gått bra beror det på tillfälligheter och andras, särskilt mitt, fel.”
Relationen mellan förälder och barn ska också uthärda tonåren och frigörelsen. Hjorth för fram att det är viktigt att brista och bli arg som ett sätt att visa att man bryr sig. Att i stridens hetta visa sig sårbara och nakna inför varandra gör att man kan gå vidare och få en mer jämlik relation.
Ett annat tema som återkommer i Hjorths romaner och som jag älskar är hur konstverk och sanningsanspråk förhåller sig till varandra.
”Verkligheten är ointressant. Sanningen är intressant men svår att greppa och nå. Verkets förhållande till verkligheten är ointressant. Verkets förhållande till sanningen avgörande. Verkets sanningsvärde ligger inte i dess förhållande till den så kallade verkligheten utan i den verkan det har på åskådaren.”
Jaget som också vill vara med syftar på Katarina 21 år. Hon har en sambo och en liten bebis. De har nyligen flyttat till det politiskt omvälvande Chile. Leif jobbar och umgås med vänner, pratar politik och är en del av ett politiskt socialistiskt sammanhang. Katarina är utanför. Hon får ta hand om hemarbetet och bebisen. Men hon vill också vara med!
Det här är en liten roman på drygt 100 sidor, riktad till unga vuxna. Den undersöker den lilla och stora revolutionen. Att hitta och göra plats för sig själv. Vikten av att känna efter vad man vill, våga stå upp för sig själv även om det går emot människors förväntningar. Den stora revolutionen avser det polariserade Chile innan Pinochets kupp. Socialisternas fredliga kamp och representation i form av den folkvalda marxistiska presidenten Allende, 1970. Jag uppskattar hur Thorvall drar paralleller mellan olika sorters revolutioner och att hon försöker lyfta hur privilegier fungerar.
”’Snart ska det inte mera vara så att somliga går i lera, med två hinkar vatten och två barn bredvid sig, medan andra bor i vackra, varma hus med badrum och varmvatten…’ (Som jag. Som jag bor. Och ändå är jag inte glad. Inte alls glad.)”
Språket är som alltid stilistiskt tonsäkert.
”Det är det fina med gråt. Den kan ersätta timmars prat och tröttsamma frågor. Så innehållsrik är den att den säger detsamma på alla språk.”
Innan Lena Nyman dog (2011) lämnade hon sina dagböcker och brev till förfogande för offentligheten. Det är avgörande för min läsupplevelse, att hon medgivit min läsning. Jag påstår inte att jag avhållit mig från att läsa annars, jag menar att upplevelsen hade varit annorlunda.
”Rolf vaknade kl 07. Och ville ligga med mig. Jag dödstrött. Vi hade sovit 3,5 tim.”
Det är 480 stycken, mer eller mindre hastigt och täta nedtecknade sidor, med förkortad meningsbyggnad och ibland namn som för mig inte väcker adekvata associationer. (För den intresserade finns personförteckning.) Den språkliga tjusningen ligger enligt mig i söderslangen, ”klyket”. Hon är ”på örat” och människor är ”helsköna”. Alla vi som sett Lena Nyman skådespela kan nog höra hennes ljuva röst i huvudet.
Texterna handlar om självtvivel, killar hon gillar och inte gillar, fester, yrket, sex, bantning, självkänsla och viljan att vara fri. Lite tjatigt blir det, kanske skulle den tjänat på att redaktör Isabel Andersson kortat ner den ytterligare. Jag vet att hon bara tagit med en bråkdel av allt material. Som helhet är det här i alla fall ett mycket intressant historiskt dokument över en kvinnas försök till frigörelse via det som kallas ”fri kärlek”.
Temat är jakten på frihet! (En annan bra bok om Lena heter just ”Jag vill ju vara fri”.) Att våga vara ensam, att gå sin egen väg och att inte kuvas av någon man. Men som jag ser det, är friheten en omöjlig målsättning under de premisser som råder. Eventuellt är den frihet som Lena Nyman eftersöker en absurditet som strider mot flockdjuret människan. Men då (och ofta fortfarande) betydde giftermål och familjebildande slutet för en kvinnas karriär. Lena Nymans fokus låg i första hand på att bli en skicklig och erkänd skådespelare varför hon retirerade inför att leva monogamt med en man. Då kom den så kallade fria kärleken väl till pass. Det blir tydligt att idén uppstod som ett svar på konventioner och borgerlighet, men också för att man utgick ifrån att män inte kan vara trogna. Den enda väg som varit framkomlig för kvinnor är den som män redan trampat upp. Kvinnor som försöker hitta ett eget, så kallat kvinnligt sätt att bete sig, straffas hårt. Jag som redan innan, dömt ut påfundet ”fri kärlek” får vatten på min kvarn. Det fungerar inte i praktiken, och läser man mellan raderna är det också vad Lena Nyman erfar.
”Ju mer oreserverad, och ju mer jag kan ge upp av mig dess finare får vi.” (Vi = hon och Janne som hon är kär i.)
Lärdomen om fri kärlek har hon delvis fått från sin pappa:
”Att man aldrig fick bli så kär att man gav upp sig själv. Man fick inte hänge sig så att man förlorade sig, sin människa, sin integritet. Det var absolut livsviktigt.”
Jakten på frihet tycks resultera i ångest, vilket leder till självmedicinering av alkohol, tobak och sömntabletter. Men frågan är om det fanns någon väg för en kvinna som Lena Nyman att gå, utan att fara illa psykiskt. Jag tror tyvärr inte det. Troligen hade giftermål och den inledningsvis ljuva känslan av att ge upp sig själv för att (så gott det nu går) sammansmälta med en annan människa, också resulterat i psykisk ohälsa på sikt. Eftersom hon då antagligen tvingats försaka skådespeleriet. Det är hemskt sorgligt. En fröjd för oss som fått ta del av hennes konst, men hjärtslitande sorgligt.
Lena Nyman var en av de som gick före och bidrog sannolikt till att jag kan vara kär utan att förlora känslan av frihet.
En annan – än mer destruktiv – tråd som går genom hennes texter är bantningen. Hon vill hela tiden bli smalare och svälter sig periodvis. På grund av detta utvecklar hon en idé om att hon har dålig karaktär och hela njutningen med förtäring går om intet. Att Nyman bantar bort halva sitt liv, beror enligt mig till 100% på att rollerna skrevs av män, för magra flickor. För att män ska få känna sig stora och starka, för att kvinnor ska backa upp mäns ego genom att vara sköra och svaga, tvingades skickliga skådespelare, verkliga kvinnor, känna sig fel och svälta sig för att passa in i de misogyna fantasierna. Också för att hålla kvinnorna nere, antar jag, och det fungerar. Vem fan kan behålla en sund själ på morotsjuice?
”Vilgot tycker jag är lagom i figuren nu. Precis som jag ska vara. Han tycker jag är mycket sötare så här. Vi hade skittrevligt. Han är så djävla rar.” (Detta är efter att hon bantat ner sig från 56 till 51 kg på två v.)
”Kände mig alldeles slut inför det olösliga problemet som min bantning är. Kände mig kräkfärdig på alltihop. Det är precis olösligt för jag kan ej banta och jag kan ej se ut så här.”
Anmärkningsvärt är att journalister, regissörer, Nymans olika älskare, hennes pappa, vården – alla utom hennes mamma uppmuntrar henne till att banta.
Eftersom texten fokuserar Nymans utseende mycket, var jag glad att det inte finns några bilder i boken. Kanske till och med fotot på omslaget är överflödigt? Varför inte ha en bild på hennes handskrivna böcker istället? Men sen kom jag till bilderna.
Jag fick blodad tand och såg om filmerna Nyfiken gul och blå. Kanske inte helt lyckade filmer, men intressanta ur ett samhällskritiskt perspektiv och hur utnyttjandet av skådespelare och regissör kan fungera. Det är dock svårt att se på Vilgot Sjöman utan att känna enorma aversioner, efter att man läst Nymans dagböcker.
Lena Nyman sätter i sina skarpa funderingar fingret på människans förmåga att spela teater. Är det kanske först på en scen som vi kan få reda på sanningen. I vårt vardagliga liv spelar vi illegitimt olika roller. Albert Camus protagonist Clarence kände sig avspänd endast när han såg på sport eller teater. Teatern och filmen kan vara ett vilorum från att spela sig själv då har man rätt att spela någon annan.
Jag tyckte väldigt mycket om föregångaren, Astons stenar, så jag hade höga förväntningar på den här. Jag blev inte besviken även om den här inte riktigt når samma höjder.
Det börjar med att Aston sitter i köket och slår in presenter. När pappan som lagar mat, behöver saltet, visar det sig att Aston slagit in det. Aston fyller år om några dagar, alltså tänker han mycket på presenter. Istället för att passivt vänta och längta aktiverar han sig vilket gör nuet roligare. Sen kommer mamman inrusande. Kissnödigast i världen! På toaletten väntar en ”rolig” överraskning. Här kan man inte låta bli att skratta.
När födelsedagen kommer blir Astor väckt av kraxig sång och frukost. Vi ser stenarna och pinnarna från Astons stenar ligga nedbäddade i små sängar och lådor på golvet. I en av presenterna finns en planka med som förpackningsmaterial. Den vill Aston absolut behålla, och mycket riktigt kommer den till användning.
Jag gillar Geffenblads stil både när det kommer till text och illustrationer. Hundfamiljen är så charmigt formgiven, jag älskar deras små kobenta tassar. Det finns små detaljer och bakgrunden utgörs av ljuva pastellfärger som fyller ut hela sidorna. Texten flyter fint, och även den har sin charm. Plankan blir som en familjemedlem och skrivs med stort P.
Det här är en rasande charmig barnbok, vardagsrealistisk med både glädjeämnen och små konflikter. Jag tror Astors uppfinningsrikedom och tankesätt om återanvändning kan inspirera. Med fantasi kan man göra mycket av sakerna som finns omkring oss. Fint med en lite obetänksam mamma som spelar gitarr, och en pappa som hålls i köket och har förkläde. Att karaktärerna är hundar gör dessutom att våra stela mönster för könsstereotyper mjukas upp. Hundarna ser ut på samma sätt i ansiktet, här finns inga långa ögonfransar eller färgade läppar. Mamman bär kjol, pappan tröja, Astor är naken. Jag tror att den här boken lämpar sig för barn från tre år och uppåt. Barn utan syskon kan känna igen sig i Astor som är ensamvalp.
Jag tycker Lotta Geffenblad lyckas otroligt bra med sina böcker, och hon verkar leva som hon lär. Hon är kreativ och skapar istället för att skrika: DET FINNS FÖR FAN PINNAR OCH KOTTAR ATT LEKA MED.
Shuggie Bain, vinnare av Bookerpriset 2020, är en delvis självbiografisk roman om att växa upp utan pappa, i fattigdom, med en svårt alkoholiserad mamma i Skottland. Inledningsvis, i ett kort avsnitt, möter vi Shuggie som 16-åring, året är 1992. Efter det följer drygt 400 sidor från 1981 fram till 1992, där cirkeln sluts. Alltså vet vi under hela läsningen att Shuggie åtminstone kommer att överleva. Det är skönt.
Det här är en berättelse som i första hand drivs framåt av otäcka händelser. Det är övergrepp av kvinnor och barn, våld, misär och förnedring. Jag tvekar kring om det är effektsökeri eller bara berättelser om en överjävlig tillvaro. Jag tänker på de bevingade orden ”verkligheten överträffar dikten” och har därför svårt att kritisera autofiktionen för att vara våldspornografisk. Det är i vilket fall inte språket, eller läsupplevelsen som lockar mig till vidare läsning, det är händelserna och frågan om hur det kommer att gå. Jag tycker också att den känns onödigt lång och detaljerad. Det blir väldigt mycket öl som skvimpar runt i magen. Man skulle kunna likna romanen vid Éduoard Louis böcker, men då bleknar Stuarts prosa ytterligare.
Något som Stuart behärskar väl är kvinnoporträtten. Författaren har ett i positiv bemärkelse, avmätt förhållande till kvinnokroppen. Som vore den av kött och blod som vilken människokropp som helst. Den beröringsrädsla, i förhållande till bröst, kön och underkläder om de inte är med i sexualiserande syfte, som är vanlig bland manliga författare lyser här med sin frånvaro. Detta brister dock lite i beskrivningarna av den vackra mamman. Men jag förstår att han vill förmedla hur hon även när hon var djupt nere i sitt missbruk som sista länk till ett normalt liv omvårdade det yttre.
Men vad viktigare är, hon gav inte upp som mamma. Eftersom hon var sjuk och inkapabel att ta hand om barn, kan man tycka att pappan skulle ta vid. Men nej. Så mamman tog sitt ansvar så gott hon kunde. Hon uppmanar sin son att fortsätta dansa fastän folk skrattar. Det är rörande. Jag uppskattar också att ett normkritiskt perspektiv genomsyrar texten, både när det gäller kön och klass. Manligheten och Margaret Thatcher får, som sig bör, rejäla kängor.
Min favoritscen är när Shuggie och en tjej, sitter bredvid ett annat hånglande par. Tjejen, som är tänkt för Shuggie, säger att han får känna på hennes bröst om han vill. Nej tack, säger han, men jag kan gärna kamma ditt hår. Suckande drar hon ur hårtofsen och lämnar sitt skimrande hår i Shuggies händer.
Jag är som bekant petig med berättarperspektivet. Jag älskar inte det allvetande perspektivet som råder i den här romanen. Jag tycker det blir lite konstigt att ibland vet berättaren vad andra tänker, ibland inte. Jag är lite tveksam till om författaren verkligen hittat karaktären Shuggies röst. Det är tydligt att han är en ”feminin”, artig och relativt välvårdad pojke. Men den här förnumstigheten när han exempelvis frågar sköterskan om man kan ta bussen till himlen, tycker jag inte om. Det känns konstlat. Sen tror jag att översättningen brister bitvis också.
Stort tack till Albert Bonniers, för recensionsex men också för att de var ett av de första förlagen att tro på Stuarts roman.
Vilken roman alltså! Jag är rosig om kinderna och nästan lite svettig i händerna efter läsningen. Jag fattar egentligen inte varför jag inte bara läser böcker av favoritförfattare jag ännu inte läst. Tur att gamla ädelstenar ges ut i nytryck, så att man får en påminnelse om att de finns. Detta är fallet med Fallet. Nyöversatt av Jan Stolpe och med förord av Lydia Sandgren.
Det här är en existentiell roman om flockdjuret människan och människors förhållningssätt till varandra, livet och varat, ontologi. Människan är i grunden ensam med sitt medvetande, sin personliga vilja och möjlighet att (åtminstone till stor del) välja sina beteenden och sin moral. Hon kan hela tiden välja vad hon ska säga och göra, om hon ska ljuga eller tala sanning.
”Man ska framförallt inte tro på sina vänner när de ber en att man ska vara uppriktig mot dem. De hoppas bara att man ska upprätthålla den goda föreställning som de har om sig själva genom att man låter dem hämta ytterligare bekräftelse ur ens utlovade uppriktighet.”
Romanens hundra sidor är en oavbruten monolog som Jean-Baptiste Clamence håller. Han är en parisisk advokat som tidigare varit mycket respekterad och omtyckt för sitt arbete med att att hjälpa fattiga och utsatta. Nu sitter han försupen på en krog i Amsterdam. När han återberättar om tiden som hyllad, beskriver han sig själv som omnipotent och driven av Jesuskomplex. Han var likgiltig inför andras känslor, hjälpte människor enbart för egen vinning, för att få beröm vilket gynnade hans ego. Han kunde inte acceptera att bli dömd av någon och levde egentligen bara för att bestå oförvitlig. Men så gjorde han något dåligt som motbevisade tesen om hans helt igenom goda gestalt. Då började han falla. När han som i en spegel fick syn på sig själv, inklusive sina dåliga sidor, slocknade självkärleken. Han försöker fly skulden och sanningen med hjälp av alkohol och orgier. Men det finns ingen återvändo. Han vet nu att han är en människa med brister. Han slutar spela teater och börjar istället bete sig som en riktig skitstövel. Fallet ner från piedestalen han utformat åt sig själv, var mycket smärtsamt och frågan är om han slagit i marken än.
Fallet skildras ur ett ”rent” berättarperspektiv, som jag tycker så mycket om. Det är en andrapersonsroman. Clamence riktar sin bekännelse mot en lyssnare. Jag lyssnar. Men jag litar förstås inte fullt ut på honom, inte minst då jag får följa vad han säger, inte vad han tänker. Och som bekant kan en människa välja hur hen lägger fram orden. Han pratar om att han tidigare spelat teater och det finns inget som säger att han inte gör det även nu.
”Jag ville slå sönder den fina skyltdockan som jag visade upp överallt, så att alla kunde se vad den hade i magen.”
Frågan är om existentialisten Camus skriver fram Clamence som ett odjur eller som en vanlig människa, som du eller jag? Troligen det sistnämnda. Texten fungerar som en slags spegel för läsaren, vilket en läsare av idag sannerligen kan behöva. Jag tolkar texten som en sardonisk anmälan över människans strävan efter makt, berömmelse och njutning. Clamence har offrats på individualismens diaboliska scen. Vi kan inte bara jaga efter mera, vi måste fundera på varför vi gör saker och ting. Kant förklarade att plikter som man utför med andra motiv än den goda viljan, saknar moraliskt värde. Om man alltså som Clamence hjälper en blind man över gatan för att få erkännande av omgivningen, saknar handlingen moraliskt värde. Jag vill påstå att det ändå är rätt sak att göra. Men i ett sekulariserat samhälle där inte religiösa rättsnormer styr människors handlingar, står det var och en fritt att formulera sin moral. Det är ett slags sisyfosarbete som kräver tankemöda och tålamod, vars knutna näve vi måste behålla höjd.
”Jag visste inte att friheten inte är en belöning och inte en orden som man firar med champagne. Inte heller en gåva för den delen, en ask godis som ger njutning för läpparna. Nej nej, friheten är tvärtom ett hårt arbete och ett långdistanslopp, mycket ensamt, mycket utmattande. Ingen champagne, inga vänner som lyfter glasen och ser på en med rörelse. Ensam i en dyster sal, ensam i båset inför domarna och ensam om att bestämma, inför sig själv eller inför de andras dom.”
Clamences misstag är att han låter sin moral gå i linje med Nietzsches.
”Men jag hämnades genom att offentligt förbanna humanitetens anda; jag meddelade att jag tänkte ge ut ett manifest som fördömde det förtryck som de förtryckta utövade på hederliga människor.”
Clamences misstag är förresten många. Han har en svartvit syn på sig själv, livet och människan i stort. Är han inte fullständigt älskad av en människa, kan han lika gärna vara helt oälskad. Står han inte högst i rang kan han lika gärna vara på botten. Ljuger man ibland kan man lika gärna ljuga hela tiden. Men perfekta människor finns inte. Ingen människa är fri från brister, man får försöka minimera dem så gott det går och nöja sig. Clamence har låtit sin nihilistiska håg springa iväg med honom. Istället för att komma till bukt med sina närhetsproblem har han utvecklat sina asociala sidor. De kollektiva svårigheterna förtydligas med monologen som på inget sätt är en dialog. Det enda som kan rädda människan – enligt mig – är just nära relationer. De är meningen med livet. Eftersom han inte klarar att tillgodose sina mänskliga behov av kärlek faller han, och han försöker dra med oss andra i fallet. Hans sätt att minska skuldkänslorna är att berätta om dem. Genom att påtala sina egna brister kan han fortsätta upprepa dem.
Och tro det eller ej, men i den här fantastiska romanen om mänskligheten är kvinnorna också representerade.
”Mitt förhållande till kvinnorna var naturligt, obesvärat, enkelt som man säger. Det var ingen list med i spelet, eller bara den uppenbara list som de betraktar som en hyllning. Jag älskade dem, som det vedertagna uttrycket lyder, vilket är liktydigt med att jag aldrig älskat någon. Jag har alltid tyckt att misogyni är vulgärt och enfaldigt, och nästan alla kvinnorsom jag känt har jag ansett vara bättre än jag själv. Men samtidigt som jag satte dem så högt utnyttjade jag dem oftare än jag tjänade dem. Hur reder man ut det här?”
”Är inte kvinnan allt vad vi har kvar av det jordiska paradiset?”
Det är fruktansvärt mörkt det här. Ångestframkallande men också tankeväckande. Människor är flockdjur som trots den existentiella ensamheten behöver varandra. Vi är alla (utan gudstro) dömande domare och friande advokater. Vi dömer och blir dömda av varandra, det får vi acceptera. Vi ljuger och spelar teater, men inte hela tiden. Vi behöver kunna balansera mellan självförakt och självgodhet. Det är svårt men jag tycker nog att Camus kan underlätta balansakten.
”Ska man sluta upp att vara tvivelaktig måste man helt enkelt sluta upp att finnas till.”
Senaste kommentarer