Det här en barnbok av en tysk författare. Det lockade mig (har just sett klart serien Weissensee och saknar). Men trots att jag varit uppmärksam hittar jag inte något som skiljer sig från en svenskförfattad bok.
Det handlar om Hanna och hennes mamma, pappa och tre systrar. Mellan systrarna råder konkurrens. En är fjäskig, en är förpubertal, den tredje är bara några år gammal. Hanna tycker systrarna är jobbiga. Det är vinsten med den här boken skulle jag säga, att det är realistiskt. De bråkar, skriker, gråter och grälar. Men det är med milda toner.
Tråden jag gillar bäst är den om demokrati. Pappan föreslår förnumstigt att familjen med hjälp av en demokratisk process ska bestämma färg på deras framtida hus. Det är väldigt vågat när det är fler barn än vuxna i familjen…
Lite smårolig är den, om hur det är att ha syskon. Ett ensambarn som saknar syskon skulle nog kunna uppleva den här som en spark i magen.
Tala mera om det är samlade kåserier publicerade 1973. Thorvall har nu kommit ut på andra sidan genom småbarnsåren. Den yngsta sonen är tio år och de äldsta har blivit så pass stora att hon kan luta sig tillbaka och känna att det gick rättså bra det där ändå. De blev både livsdugliga och självständiga, barnen hennes. Det märks i hennes texter att hon är lugnare, har mer tid för sig själv att vara kreativ och att resa.
Kerstin Thorvall förde talan för barnen, tonåringarna, småbarnsmammorna, kvinnorna och dess sexualitet, psykiskt sjuka och slutligen de åldrande. ”Det” vi ska tala mera om, syftar på psykisk hälsa eller snarare ohälsa, psyksjukdomarna som hon kallar dem. Hon försöker avdramatisera det faktum att många människor blir sjuka i ”själen” och hon delar med sig av sina egna erfarenheter i ämnet.
Jag skulle vilja kalla Kerstin Thorvall för naturalist. Hennes texter involverar alla sinnen och sätter kroppsliga upplevelser i fokus. Hon skriver om njutningar på ett sätt som vissa bedömde som barnsligt. Men jag finner det mänskligt och härligt. Jag känner också, när jag läser om värmande solstrålar, smältande glasspinnar, mjuka pälsar, gnikande tulpanstjälkar, färggranna blommor och vackra linjer. Hon fick som barn lära sig att glädje och njutning är farligt och det är väl en revolterande Thorvall som använder hela kroppen för att uppnå maximal njutning.
En av hennes skrifter heter mammor och där dividerar hon kring vad en duktig mamma är för något och om den omvårdande ”instinkten”. Det är intressanta komplement till hennes skönlitterära böcker där samma frågeställningar gestaltas med karaktärer.
Istället för maskros och orkidé använder hon pion och pelargon som blommiga metaforer för olika personligheter. En pion lever intensivt, överdådigt och utmanande. ”Den bjuder ut sig. Blir stor och grov och vulgär. Fortfarande är den ju vacker. Men desperat, överdrivet.” Pelargonen är strävsam och anspråkslös, hederlig, livskraftig och trivsam. De är vackra utan att pråla eller bjuda ut sig. De är inte äventyrliga och får inga hysteriska utbrott. ”De [pelagonerna] talar om för mig att bara man är hel och ren och snäll går det bra för en. Pionerna och jag vet att de ljuger.”
Om välgörenhet skriver hon att den är förödmjukande och ovärdig både för den som ger och den som tar. ”Välgörenhet vill ingen likställighet. Den lever helt på sociala orättvisor.” Klokt ju.
Jag har börjat skriva en lista på alla likheter jag finner mellan mig själv och Kerstin Thorvall. Den visar sig bli väldigt mycket längre än vad jag föreställt mig. Oklart vad jag ska ha den till. Men listor kan man väl aldrig få för många.
Precis som författarens debut Händelsehorisontens titel relaterar till svarta hål, gör Singulariteten. Ett tillstånd i singulariteten – en specifik punkt i rumtiden – kan inte beskrivas med konventionella fysiska lagar. Newtons lag slås ut, graviditeten får oändliga värden. Två massor upptar samma plats och avståndet mellan dem är noll. Jag tycker Singulariteten är ett otroligt snyggt namn på denna imponerande triptyk om sorg och förlust – det allra svartaste svarta, som omformulerar förståelsen av tid och rum. Titeln kommer från vetenskapen, men ingen vetenskap i världen kan öka förståelsen för huvudpersonerna i Singulariteten där generation efter generation tvingas uppleva förlustens söndertrasande tillstånd.
Den första delen handlar om en mamma som söker efter sin försvunna flicka. Vi är i ett okänt land, kanske i mellanöstern, i en fattig gränd, kanske ett flyktingläger. En gravid kvinna bevittnar mammans sökande, hon fokaliseras i del två som flätas samman med första delen på ett elegant sätt. Del tre utspelar sig kanske i Sverige, tidsligt före del två, kanske samtidigt som del ett.
”Under lunchen frågar din systers kollega om din syster tvingats in i sitt giftermål. Ja alltså jag har läst att det kan gå till så i din kultur, säger hon – att man liksom inte får välja. Senare berättar din syster att hon hade velat fråga om kvinnans man brukar åka utomlands och köpa barn – jag har hört att det går till så i din kultur ville jag säga, men jag kunde inte säger din syster i telefon – jag har inte råd att lämna det här jobbet och dessutom behöver jag bara träffa rassekärringen två gånger i veckan så det är okej.”
Vägen mellan havet och bergen, strandpromenaden kallad cornichen, går som ett omkväde genom alla delar. På cornichen möts fattiga flyktingar och rika turister. Därifrån försvinner flickan. Där befinner sig också den gravida kvinnan.
Singulariteten är väl sammansatt, fragmentarisk och bitvis suggestiv. Stilen är skimrande, originell och fåordig, med stort innehåll. Bra gestaltning, ofta med hjälp av dialoger. Personerna är alla kvinnor, de hör samman via sina upplevelser av att leva i exil, trauman, förluster av barn, kultur och språk. Utan sentimentalitet skriver Karam fram en berörande och tankeväckande berättelse. Det är en magisk läsupplevelse som tar slut alldeles för snabbt. Det känns olustigt att skriva så med tanke på att det som skildras är erfarenheter som aldrig tycks ta slut.
Det här är en sort fiktiva memoarer och feministiskt manifest i ett. Ett ironisk svar på ”stora mäns” levnadsminnen. Feminismen är i sin rakaste form, sådan den ofta uppfattas som provocerande. Sylvass och medveten om strukturer (inklusive klass), utan att vara tvungen att försvara kvinnliga individer och deras beteenden. Om titeln skriver hon ”Ja, uppblåst liten fitta är ett skällsord som ofta används av en särskild individ i Svenska Akademien när han vill förringa intelligenta kvinnor.”
Författaren Aase Berg skriver fram protagonisten Aase Bergs memoarer med multipel blick. Berättartekniken tar plats i texten på ett sätt som jag gillar. Protagonisten är kungsörnen som ser sig själv med fågelperspektiv. När hon syftar på huvudpersonen växlar hon mellan ”hon” och ”jag”, ingen av dessa (eller båda) är dock Aase Berg själv. I en intervju sa hon att händelserna i boken inte är sanna, men att känslorna är det.
Det första som möter läsaren, när hen slår upp boken, är en bild där Aase Berg står vid ett gigantiskt svart as till monstertruck på vars registreringsskylt det står AASE. Ska man skratta eller bli förbannad? Vem ÄR denna människa, tänker man. Det är det man inte vet, inte Aase Berg heller. Jag väljer att skratta.
Romanen är utlämnande utan att kladda. Det är litterärt utan att kännas krystat. Det är djupt men också humoristiskt. Referenserna är många och slående och väl avvägda. Det är komplext och tankeväckande utan att vara obegripligt. Tonen är bitsk och skarp utan att vara lamenterande.
Moderskapet ”Hon är en usel morsa, eller en utmärkt morsa i en usel värld.” ”När en mamma beter sig som en pappa brakar allt.” ”Hon ska när hon går in i ett rum omedelbart börja amma alla i rummet.” Det låter överdrivet. Men det är det inte. Oj vad kvinnor ammar i sina dagar. Det är enda sättet att få vara med. Om hon inte ammar, vallar, berömmer, frågar, lockar, pockar och tar ansvar för att mötet ska bli trevligt, blir det inget möte alls. Då är hon inte intressant.
En tråd jag uppskattar mycket är problemet med modern som inte kan släppa sina barn fria. Symbiosen mellan mor och barn måste omvandlas till tillit. Hon liknar förhållandet där barn och moder klänger på varandra, för klängiga barn bli följden av en klängig mor, vid drogberoende (som kräver avtändning) och sublimerad incest. Att mödrar klänger sig fast vid sina barn har sin förklaring att det kanske är det enda området en kvinna har möjlighet till makt.
Via den fiktiva sonen Björk parerar Aase Berg för epitetet inte alla män. Hon duckar för kritiken på förhand. Den oberäkneliga mannen som plötsligt kan bli våldsam gestaltas i katten Morris. Bokens barnkaraktärerna klargör hur kaputt vårt samhälle är. Det är omöjligt att uppfostra barn ”genusmedvetet” eftersom dessa barn blir omöjliga. Aase frågar sig ”Hur kan det vara ett misstag att göra sina barn starka och fria?”
”De enda kvinnor som klarar sig, om än till ett högt pris, är de som lägger sig platt, som smyger längs väggarna och anpassar sig helhjärtat efter beklämmande tjej- och kvinnoroller.”
Möjligen har vi tagit oss ur den lilla buren men utanför den finns voljärens galler, flätade av skam. Berg skriver om hur våldtäkt och dess kultur är en del av den skadliga hederskulturen. ”Och rädslan för våldtäkt är lika desarmerande som en reell våldtäkt, bara mer lågintensivt.” ”Våldtäkten är en metod för marknadsföring av skräck och bibehållandet av heder…” Hon avråder uppmaningar ”våldtäkten är INTE ditt fel”, och ”du ska INTE skämmas”, eftersom dessa uttalanden är kontraproduktiva. De implicerar just skam och skuld.
Aase Berg, den intellektuella ilskans förespråkare som påtalar vredens drivkraft och argumenterar mot dubbelmoralen. Hon gjorde det i Haggan och hon gör det i den här romanen. ”Hon föraktar människor som ägnar sig åt ytlig godhet, och hon bryr sig inte om att denna i grunden sunda misstänksamhet har kidnappats av iskalla högerspöken på nätet.” Hon för en hård ton mot svenskarna som inte läser annat än ”barnlitteratur av typen deckare och feelgood.” Liberalism förklarar hon som en samhällssyn blind för samband. ”Det finns inga strukturer, ingen biljardboll studsar någonsin mot en annan och ändrar sin egen och den andras riktning.” Hon är en kärleksfull misantrop. Cynisk är ordet! Hon ser människan som ett rovdjur. ”Man tager vad man haver, eller vad någon annan haver.” (Alla borde ha lika mycket.) Med genomskådande blick punkterar hon människans luftslott och hon väjer inte för sina egna.
Kungsörnen dör på grund av klimatförändringar och Aase Berg slutar imitera de megalomana hanarna. Örnen var besmittad med manlig fantasi. Inte hade den roligt heller, jobbandes dygnet runt för stilla sin rasande hunger. Hon tittar in i den döda vinkeln, frågar sig varför hon inte intresserat sig för sin mamma. Och där har vi dissociationen, igen. Dissociation är ett begrepp som jag skulle vilja påstå binder ihop romanen. En psykisk mekanism som människan tack vare sitt medvetande kan använda sig av för att avskärma sig känslomässigt, från sin kropp, från minnen eller vetenskap.
Eufori är en litterär fantasi om den amerikanska författaren Sylvia Plath som skrivit den virtuosa Glaskupan. Den här romanen utspelar sig under Plaths sista levnadsår, då äktenskapet med författaren Ted Hughes kraschade, strax innan hon valde att avsluta sitt liv. När jag googlar för att få reda på hur mycket i romanen som överensstämmer med verkligheten (en hel del) inser jag till min stora fasa, att den kvinna som Hughes lämnar Plath för (Assia Wevill) också tar sitt och sin fyraåriga dotters liv.
Men nu är det inte självmord det här ska handla om. Det framgår tydligt av Cullheds disposition. Det finns många andra skäl att minnas Sylvia Plath. Hon var en skicklig konstnär men också mamma och den ekvationen verkar kroniskt svår att få ihop. Inte minst om man har manodepressiva svårigheter vilket verkade vara fallet för Plath.
Cullhed tar oss med på en känslomässig bergochdalbana via Plaths medvetandeström. Ena stunden har hon en grandios självuppfattning (eufori) för att i nästa förakta sig själv svårt. Det handlar om kärlek och äktenskap, modersrelationer, skrivande förstås och hur man ska hantera sitt jag. Det är fängslande och intressant.
Jag tycker det är modigt av Cullhed att hoppa i en så stor kostym. Hon fyller ut den, även om jag inte är helt hänförd. Jag jämför ofrivilligt med Stridsbergs Drömfakulteten om Solanas, som tillhör samma genre och som jag var helt tokig i. Cullheds prosa har hög modalitet, ibland blir det övertydligt. Det är många ord, på gränsen till babbligt stundtals. Jag förstår att språket är avsett att förmedla Plaths inre persona vilket givetvis inte hela tiden behöver, eller ens skall ha, ett högt litterärt värde. Men det drar å andra sidan ner läsupplevelsen. Stilen framstår som något anakronistisk för mig. Jag får inte ihop Plaths tankegångar med tiden (60-tal) eller att personen som skrev den fantastiska Glaskupan skulle tänka i dessa ordalag. Jag har å andra sidan inte läst Plaths brev, det har uppenbarligen Cullhed gjort. Under läsningen funderar jag på om det kanske hade varit bättre att gestalta en kvinna vilken som helst, istället för att göra anspråk på att platsa inom Plaths konturer. Eftersom man vet hur det slutar, behöver spänningen ligga i berättandet och det gör det, delvis. Med fler öppna frågor och lösa trådar, kanske jag hade blivit hänförd.
Däremot har författaren utan tvivel lyckats med att gestalta en verkligt komplex och mångbottnad kvinna. Hon ringar in patriarkala och misogyna strukturer som medför svårigheter att få ihop livet som fru, dotter, mamma och konstnär. Det tycks dessvärre aldrig bli någon anakronism.
Det här är en fristående fortsättning på I stället för en pappa. Magnus bor med sin unga mamma. Hans pappa bor med en ny familj i Norrland och märks inte av på annat sätt än att han skickar 200 kr varje månad. Mammas kärlek Leffe sitter i fängelse. Magnus kompis Kenneth missbrukar thinner.
Roligare kan det ju vara, om man säger så. Det här är, som så ofta när Thorvall står som avsändare, realistiskt, tragiskt och väldigt spännande.
Boken publicerades 1972 och redan då kände Thorvall ett behov av att gå i polemik med det budskap som proklameras idag som vore det något nytt för vår tid. Den konservativa högerpolitikens förkunnelse om det ökande våldet i samhället, att måste bli ordning och reda, fler poliser och hårdare straff. Thorvall för fram sina åsikter via sin protagonist Magnus om det felaktiga i att missbrukare hamnar i fängelse istället för att få vård. Kloka reflektioner, tycker jag.
När jag läser funderar jag på frågan huruvida barn ska hjälpa till hemma. Magnus får nämligen diska, handla och laga mat ofta. Tidigare har jag bara okritiskt tänkt att det ska de väl. Åtminstone lite, så att de får en inblick i vad och hur mycket det är att göra. Som förberedelse för när de skaffar egna hem. Och visst behöver de lära sig att tvätta kläder och laga mat. Men barn ska väl framförallt leka och ha kul med kompisar, tänker jag. Med alla läxor och aktiviteter de har så finns ju inte mycket tid över. Jag kommer fram till att jag i princip är emot idén att barn ska hjälpa till med hushållssysslorna i uppfostringssyfte. I en familj med bara en vuxen kan ju syftet dock vara ett annat.
En annan tanke som slår mig under läsningen är kring det postulat vi verkar ha svårt att bli av med. Om en mamma inte räcker till för sina barn, då blir barnen utan. Att barn har två föräldrar verkar alltför ofta vara en chimär.
Ormen var Stig Dagermans debutroman, publicerad 1945. Han var bara 22 år när han skrev den och det är anmärkningsvärt med tanke på den psykologiska mognad och omfångsrika kunskap som texten vittnar om. Men på samma gång märks det att den är skriven av en ung författare. Den är enormt pretentiös, och ojämn. Det råder ingen tvekan om att han hade en otrolig känsliga för språket. Första halvan av boken, inordnad under avsnittet Irene, är så späckat på metaforer att hälften vore nog. Jag blir dels trött på det, dels imponerad då hans metaforer inte bara skapar bilder utan närmast gör texten somatisk. I förhållande till den överarbetade inledningen känns den återstående delen nästan som en halvmesyr. Alltså bara nästan.
Romanen är löst sammansatt. Av formen finns mer att önska, menar jag. Scenen är en svensk kasern och karaktärerna är värnpliktiga, samt några ”brallisar”. Avsnitten handlar om olika personer som vi flyktigt får bekanta oss med. Karaktärerna flyter ut i sin strävan att figurera symboler för tesen. Ormen som metafor för fruktan, går som en röd tråd från början till slut, men jag tycker ändå att helhetsintrycket blir aningen splittrat. Jag hade uppskattat om exempelvis Irene återkom i de senare avsnitten.
Han är lite hemlig Dagerman. Det är som att han försöker gömma sig bland metaforerna. Romanens distinkta sensmoral kommer dock med en förklaring avslutningsvis vilken jag upplever som överflödig. Från att lämnat många andra trådar öppna är han närmast övertydlig vad det gäller huvudbudskapet:
Spoilervarning!
”Å i en värld av idel rapande harmoniker är sönderslitenhet å förmåga till fruktan kanske det nödvändigaste av allt. Därför vill ja riva söner alla hönsnät man spikat upp kring sin fruktan, öppna entréerna för ormarna i ormgården å krossa glas i badkaren hos alla dessa som säger sej ha sökt å funnit lyckan, därför att de är en obarmhärtig sysselsättning att leta efter harmoni när de finns så många ensamma i världen. Som diktare anser ja sålunda inte att de tillhör mina plikter att lugna å bygga vågbrytare. i stället betraktar jag som min skyldighet att så långt de står i min förmåga oroa å riva ner fördämningar. Endast den som är förtrogen me sin fruktan är medveten om sitt värde, de vill säja känner inget behov av att blunda varken när han går förbi kärr eller tennisplaner.”
En diktarens fruktan är större än andras, och det är som det bör. Vi måste leva i samklang med ångesten. Hans evangelium 22 år gammal 1945, är alltså acceptansen. Acceptans som metod inom psykologin slog igenom först på 2000-talet.
Man måste ta kontexten, i vilken Dagerman författar romanen, i beaktande. Att vara verksam som militär under beredskapstiden var naturligtvis minst sagt skrämmande. Den unge Stig Dagerman var en av alla unga växte upp under krigsåren och tvingades in i militären. Att lägga fram fruktan i ljuset, istället för att tränga undan och inte låtsas om den, är också att ta krig på allvar och ett sätt att försöka undvika det.
Tragiskt nog blev denne mästare av feelbad inte mer än 31 år gammal. Efter återkommande depressioner och flera självmordsförsök gasade han ihjäl sig, 1954.
Jag har antagit en ny utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2021. För mig innebär det att 16 böcker återstår att läsa (se lista nedan). Jag började utmaningen med att lyssna på Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz författad och uppläst av Göran Rosenberg.
Göran Rosenberg är son till David Rozenberg, född som jude i Polen 1922(23?). Han genomlever andra världskriget som fånge i Auschwitz och kommer 1947 till Södertälje tågstation (som omslaget visar). Via Rosenbergs penna följer vi pappans liv fram till 1960 då han dör och lämnar sin 12-årige son efter sig. Med bifokal blick pusslar författaren ihop ett porträtt av mannen som är hans far och överlevare, med hjälp av minnesskärvor, bilder, brev och tidningsurklipp. Bokens jag är författaren som riktar sig till ett du, pappan. Detta grepp lämpar sig väl för berättelsen som till stora delar av uppenbara skäl håller en distans till protagonisten. En stor del av handlingen kretsar kring ”torra” (men intressanta) historiska fakta om andra världskriget men också om Sveriges arkitektur, industrialiseringens spirande, barnträdgårdarnas framväxt med mera. Avvägningen mellan fakta och skönlitterärt berättande är perfekt. Många fina metaforer och en lysande prosa gör den här romanen till en fantastisk läsupplevelse. Rosenbergs ton är imponerande samlad och samtidigt skarp. Trots att jag läst många ”holocaustromaner” och berättelsen om den judiska diasporan tillför den här något nytt.
En metafor som berör mig är den om sputnik som kräver en obegripligt stor utskjutningshastighet för att kunna nå ut i rymden. Denna till synes ouppnåeliga kraft krävs även av fadern för att kunna lösgöra sig från den Scaniafabrik som är och förblir hans arbetsplats under tiden i Sverige. Jag tänker på Agota Kristofs Igår och hur hon beskriver fabriksarbetet som monotont och nedbrytande. Pappan vill komma vidare, han är driftig och målmedveten, men han är ensam i en stad med en för stor lastbilsfabrik och han lider av posttraumatiskt stressyndrom.
Depression och självmord är ofta tätt sammankopplat med överlevares liv. David Rozenberg är inget undantag. Författaren diskuterar i samband med detta ett för mig nytt begrepp, ”fridöd” – att avsluta sitt liv som en akt av värdighet och inte uppgivenhet. Förklaringarna till överlevarnas sjukdomar är många och komplexa. Först är det alla dessa trauman som krig och förföljelse innebär, sen att hantera det faktum att man överlevt. Att komma till en ny plats som överlevare och omvandlingen till fortlevande. Rosenbergs pappa söker kompensation och bemöts av den grova misstänksamhet som invandrare än idag möter. Inexaktheter, skrivfel och missförstånd luskas fram med syfte att få den sökande att framstå som simultant och bedragare.
”Språkförbistring är det ord jag sätter på den osynliga vägg som reser sig mellan er och platsen. Inte en vägg mellan språk så mycket som mellan världar. Mellan den värld ni lämnat och den värld ni vill göra till er. En vägg som inget språk kan vi genomtränga. Orden finns ju där redan ghetto, dödsläger, gaskammare, förintelse, utrotning men ingen förstår vad det betyder.”
Trots den enorma tragiken framstår också klara förbättringsmöjligheter. Ett axiom som vi aldrig får tillåta oss att släppa taget om är vikten av förbindelsen mellan platsen man lämnat och den nya man kommer till. Ingen människa kan eller ska behöva assimileras på ett sätt som raderar härkomsten. Då riskerar man att aldrig hitta hem igen. Kronisk hemlöshet är outhärdligt och livsfarligt.
David Rozenberg levde sitt korta liv som överlevare i enlighet med cykelteoremet: den som inte trampar faller omkull. Att stanna är att låta skuggorna hinna ifatt.
___________________________________
De författare och verk som tilldelats Augustpriset i kategorin skönlitteratur är:
Min nioåring var förtjust i Boken om att börja skolan av Bross och därför vill hon också läsa den här. Hennes förväntningar infriades. Även den här handlar mycket om skolans praktiker som upprop, räcka upp handen, raster, bokstäver med mera. I fokus står, som titeln belyser, Nina (mitt namn) och lustigt nog har hon en kompis som heter Märta (min dotters namn). Vi kommer karaktären Nina ganska nära, och det är trevligt.
Till min stora glädje är det lite mer realism och känslor i den här berättelsen. Mamman är nedstämd efter att ha haft en dålig dag. Nina tycker att Märta är lite jobbig när hon räcker upp handen som hon var ute efter att nå taket. Funderingar på Gud, koncentrationssvårigheter och lösa tänder avhandlas. Nina delar med sig av pinsamheter som att hon fortfarande suger på tummen och att hon ibland kissar på sig.
Perfekt högläsningsbok tycker vi. Nioåringen ger den 3,5 i betyg.
Jag måste börja med att respondera på utsagon om att den här skulle likna Sally Rooneys Normala människor. Det gör den inte, på annat sätt än att författarna och protagonisterna kommer från Irland samt att det finns ett klass- och patriarkalperspektiv. Jag tillhör inte skaran som älskade Normala människor, jag tycker den här är mycket bättre. Dolan gräver djupare, är mer realistisk och fokuserar mer på klass och politik och mindre på kärlekens praktiker.
Precis som det tjusiga omslaget insinuerar är detta ett triangeldrama. Två entiteter är omslingrade och den tredje befinner sig bredvid. Vilken tandborste som representerar vilken individ kan diskuteras. För det här är just en mångbottnad roman som uppmuntrar till diskussion om makt i förhållande till klass, kön, sexuell och nationell tillhörighet. Kärlek och språk. Jag fattar faktiskt inte hur hon lyckats få med så många intressanta aspekter utan att det känns krystat. En perfekt bokcirkelbok, tänker jag.
Dolans språk är proffsigt, finurligt och intressant, ofta komiskt. Det är svartsynt, ganska rått och tankeväckande.
Ava är vår protagonist som fokaliseras internt i första person. Hon är dels berättaren som man måste ta med en nypa salt och en karaktär som man inte automatiskt känner sympati med. Det gör hon inte heller med sig själv. Hon är 22 år gammal, kommer från Irland och bor nu i Honkong där hon arbetar som engelsklärare på en skola som bara anställer vita och där schemat är så tajt att de anställda inte hinner gå på toaletten.
”Karaktärer som inte hade några som helst tankar om klass var tråkiga. Jag kunde inte fatta att sådana människor existerande.”
Ava flyttar in till Julian. Han är lång och rik och jobbar som banktjänsteman. Han representanter den nyrika klassen med sin sexsiffriga lön. Julian är en förstklassig produkt av nyliberalismen. Han behärskar roffandets taktik, ifrågasätter inte utan tackar och tar emot. Hans vithet, kön, talang och bristande sentimentalitet gör det möjligt. Han påstår själv att han inte har några känslor. Han varken kan eller vill älska. Men han är ”snäll”.
Edith (vars namn betyder rikedom /seger) är det tredje hörnet i triangeln. Hon är jurist, kommer från en fin familj och hon är lesbisk.
När Julian skriver sms till Ava kallar han henne ”A”. Det passar bra tycker Ava då hon ser sig som ”a” (en/ett på engelska) – den minst bestämda av alla artiklar. Ava är intelligent och vänsterorienterad, cynisk och otrygg. Hon ger uttryck åt att vara sval och oberörd utåt, som att hon inte tar något på allvar. Hon tar det säkra före det osäkra när det kommer till kärlek och har uppenbara närhetsproblem. Hon vågar inte göra sig sårbar, är livrädd för att tappa ansiktet. Om hon släpper in någon kan den upptäcka vad som är fel med henne. Edith börjar plocka ner muren men frågan är om hon lyckas riva den helt.
”Jag ljög ofta för att skona andra människors känslor, eller för att de skulle gilla mig. Merparten av min rättframhets var oavsiktlig. Men jag fick större socialt kapital om jag låtsades att den var medveten.”
Här är det alltså Avas jag och inre dramatik som står i fokus. Ava är på många sätt min totala motsats men väcker också igenkänning och aha-upplevelser. I slutändan handlar det om att vara en vilsen människa. Ska man våga tro på flersamhet eller är vi i slutändan ändå alltid ensamma? Ava är vänster men attraheras av rika personer. Hon nedvärderar sig själv och sin egen betydelse och ser på sig själv i allt för stor utsträckning som offer. Därför märker hon inte när hon sårar andra.
Nu när jag sitter och skriver det här inser jag att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Den här romanen är otroligt intressant. Jag hade tänkt ge den fyra i betyg, men det får bli fem. Jag skulle vilja diskutera hur omhändertagande hör ihop med kvinnlighet, att identitetsskapandet som unga människor håller på med är ett uttryck för privilegier, att om en kvinna ska göra slut med en man har hon kanske ingenstans att bo, hur förödande det kan vara om två känslofobiker lever tillsammans, den kvinnliga kroppen som kapital, hur patriarkatet hänger ihop med monogami med mera med mera…
”Han betalade min biljett så att han hade någon att prata med i businessklass. Jag sa att jag trodde folk skulle tro att jag köpt den själv och att jag skulle skämmas ihjäl. Tänk dig själv sa jag, att bli betraktad som någon som på riktigt betalar så mkt pengar för en sittplats. Julian sa att ingen någonsin skulle tro att jag hade betalat för businessklass. Jag frågade varför i helvete han sa så. Han svarade att han menade att låta lugnande.”
Senaste kommentarer