Det här är första delen i romanserien Timmerfolk om kvinnornas roll i det norrländska skogsbruket. Författaren är kommunikatör inom skogsbranschen och bokens huvudpersonen Siv är baserad på författarens mormor som jobbade som kocka i en skogshuggarkoja på 30-talet. Siv vill bli lärarinna men familjen har inte råd och därför hamnar hon i kojan tillsammans med tio män.
Parallellt löper en nutida berättelse om Eva som jobbar på ett skogsbolag. Ulrika Lagerlöf lyckas skapa två skilda världar och det blir väldigt effektfullt att som läsare hoppa mellan dåtida normer och begränsningar i skogskojan och den digitala nutiden med en ensamstående pappa, influensers och mediakaruseller, debatter som rör skogsbruk, rennäring och miljörörelse.
Genomgående i både berättelserna är de frodiga personporträtten och att erotiken ges utrymme. Hjortronmyren är en välskriven bladvändare, intressant och upplysande, men också aningens slätstruken och tillrättalagd. Det bränner aldrig riktigt till.
Jag tar med mig att ett bra svar på frågan hur man mår är ”jag vet inte” och att hämnd får hjärtat att ruttna. Att den missunnsamma ältaren skjuter sina medmänniskor ifrån sig. Jag fastnar för hur Lagerlöf beskriver skogssamernas osynlighet i historien som eftersträvansvärd och att vi som lever idag tyvärr lämnar outplånliga spår. Jag blir berörd av John som verkar ge sig in i samma typ av livslögn som Elias i Genans och värdighet och jag är spänd på fortsättningen.
Men, en sak förbryllar mig, hur kunde Eva ringa Mattias när Fanny hade hans mobiltelefon?
Jag får be om ursäkt, det är väl knappast passande att så här mitt i semestern, på en naggande god lillördag mitt i juli, komma dragandes med ångestpalaver. Men här kommer det i alla fall, för den som har lust med det.
I västvärlden har vi nu grubblat och självreflekterat oss in i ett nytt paradigm. I terapins tidevarv är samtalets hälsoeffekter övervärderade. Vi tror att det är nyttigt att prata om och på så sätt bearbeta dåliga upplevelser, jobbiga tankar och plågsamma känslor. Det är inte en gång jag fått, eller hört andra få, rådet att söka upp en professionell samtalsterapeut. Det var först för några år sedan när jag läste Tjatter som jag förstod varför jag inte sällan mår sämre av att prata om jobbiga saker. Sedan läste jag Pia Callesens första bok Lev mer, tänk mindre om metakognitiv terapi (MCT eller MKT). Släpp ångesten, fånga livet är väldigt lik den första men med fler praktiska exempel från patientmöten.
Med metakognitiv terapi har vi alltså kommit hela varvet runt och psykologen utplånar behovet av sin egen profession. MKT visar att den snabbaste vägen ut ur ångest, oro, tvångssyndrom, depression med mera är att inte bearbeta. Callesen och andra MKT-anhängare menar att oro handlar om vanor. Vi som oroar oss gör det för att vi gör det, inte för att det är medfött eller för att vi varit utsatta för något speciellt. Tidigare behandlingar har handlat om att analysera ångestens orsak och prata om trauman från barndomen (psykoanalys), självreflektion med fokus på sitt inre och sitt mående, exponera sig för det som utlöser ångesten och bearbeta tankars innehåll (KBT). Men dessa beteende (som kallas CAS) kan i bästa fall ge kortsiktiga vinster och i värsta fall försämra problematiken.
”Låt lorten ligga, ju mer du pillar i den ju mer stinker den!”
Vi ska enligt MKT inte justera vårt eget nervsystem, psyket är självreglerande och stabiliserar sig självt om vi låter tankar och känslor vara. Det vi känner ebbar ut inom en vecka om vi låter bli bearbetningen (jämför pilla på ett sår).
Det är alltså inte tankar eller känslor som utlöser ångest, det är hur vi hanterar våra tankar och känslor som kan ge oss ångest. Att oroa sig lite lagom är att tänka sig för, att oroa sig mycket är en strategi som blir en destruktiv vana.
Man måste givetvis skilja på känslan ångest som är helt normal och som vissa till och med söker upp frivilligt genom att se skräckfilm eller åka bergochdalbana, och ångest som en psykiatrisk sjukdom. I krisperioder är det helt normalt att uppleva ångest. Den kommer successivt att minska med tiden om vi ser på tankar som hjärnans fisar. Släpp dem bara! Håll inte in dem, analysera dem inte. Låt dem komma och gå. Lämna dem i fred.
Jag förstår att magiskt tänkande (att man kan förändra världen med sina tankar) och oro för oron, (rädsla för att man man håller på att bli galen) är återkommande problem hos Callesens patienter. Hon påminner om att tankar inte kan få oss att ändra grundläggande syfte och värdegrund. Vi skadar inte med tankar. Tankar är alltså alltid ofarliga.
Metoden för att kunna styra hur mycket man vill grubbla och hänge sig åt sina tankar och känslor kallas ”losskopplad uppmärksamhet”. Callesen anger flera praktiska exempel på hur hon tränar med sina patienter. Exempelvis kastar hon papperstussar (som representerar tankar) på sina patienter som de först ska ducka för och sedan bara låta sig träffas av. Hon tar med patienterna på promenad och ber dem fokusera först på gula bilar och sen på vattenpölar för att bevisa att de kan styra sin uppmärksamhet och byta fokus. För det är vad det hela handlar, att vi ska rikta vårt fokus utåt istället för inåt.
”När det gäller tankar står nyttan inte till proportion till tänkandet.”
”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska så tar du lyckan från honom på samma gång.” /Henrik Ibsen (Vildanden).
I min Solstadsdebut är det Elias Ruklas livslögn som ska avslöjas. Det är en smärtsam historia mest för Elias själv. Han försöker hålla lidandet på avstånd genom att gömma sig bakom sin vackra hustru Eva men varken hon eller jag ömkar Elias nämnvärt. Vi är ju alla ensamma åldrande individer som plågas -mer eller mindre – av tillvarons meningslöshet, men att skylla sin ångest på andra är verkningslöst. Elias är en dum jävla karl till protagonist men också en människa att känna igen sig i och kanske lära av – det är en fröjd att läsa om honom.
”Han försökte le, överseende, åt livet och sin egen roll i det, men fick inte till det.”
Han är läraren som luktar gammal alkohol och totalt insnöad i sitt eget ämne utan någon som helst pedagogisk anpassning till eleverna lägger ut texten om detaljer i Ibsens verk. Jag ser honom som en mix av Nina Lykkes Knut och Bengt Eklund (som Sigge berättade om i sitt eminenta sommarprat). Han är i femtioårsåldern och har liksom helt fastnat i negativa tankemönster och beteenden. Knut la all energi på att förakta det moderna samhället, Bengt Eklund hatade Ingmar Bergman och Elias Rukla förtvivlar i sin existentiella och fysiska ensamhet men förlägger det i fruns övervikt. Dessa tre män har gemensamt att de törstar efter ungdomens söta vin som porlade ur halvfulla flaskor, rymmandes hopp om en lycklig framtid och fler tillfredställande glas. Nu är det sprit i Elias flaskor och de är mer tomma än halvtomma. Elias tycks ha avslöjat den mänskliga livslögnen som handlar om att vi försöker skaffa oss en meningsfull tillvaro med hjälp av utbildning, arbete, bostad, familjebildning och vänner. Han kan inte acceptera att livet inte har annat ”än detta” att erbjuda och längtar efter att ha någon att tala filosofi och kultur med. Det ytliga samtal om fotboll, räntesatser och politiker som pågår i lärarrummet och som han visserligen deltar i, gör att han nästan känner sig sjuk så svältfödd han är. Bakfyllan, ironin, intellektuella människor reducerade till låneslavar, ointresserade bortskämda elever och tillvarons meningslöshet får honom att braka loss fullständigt i en oförglömlig scen med ett paraply som vägrar samarbeta. Vi får se en man som i sin idoga jakt efter värdighet faller ner i största genans.
Genom att följa Elias tankeströmmar blir han som person och hans livslögn synlig för läsaren. Han lever med en kvinna som inte älskar honom, hans barn inte är hans och trivs inte längre med sitt arbete. Som ung deltog han i diskussioner genom att upprepa andras åsikter. Han styr inte livets skuta utan verkar åka med som passagerare. Och det jävliga är att han har gett upp kampen och drömmarna om att inta platsen vid rodret.
Istället för att fokusera på vad han måste acceptera och vad han möjligen själv kan förändra låter han sina olustiga tankar studsa mot Eva. Han resonerar kring den löjliga och slumpmässiga skönheten som hon berikats alternativ belastats med, främst under de första decennierna av sitt liv, hur det påverkat hennes identitet, personlighet och till och med yrkesval. Jag är hela tiden mer eller mindre förnärmad men också oupphörligen intresserad – vad ska han komma fram till? Jo, att en vacker kvinna blir kokett (det var denna tillgjordhet Elias fastnade för hos Eva) och kan tillåta sig arbeta med något andefattigt. När hon i medelåldern slipper ur sin skönhets fängelse kan hon bli en naturlig människa, då vill hon kanske utbilda sig och jobba med något viktigt.
”..skönhetens krav på hennes uppträdande hade tyglat hennes naturliga anslag och benägenheter.”
Tyvärr måste jag ändå tillstå att vad som kanske är mest genant och ovärdigt här är Solstads kvinnoporträtt. Resonemanget exkluderar moderskapet vilken jag menar är en minst lika viktig identitetsfaktor som utseende. Elias misogyni säger förstås mer om honom än om kvinnan men jag grinar ändå illa när jag läser om att den overkligt vackra Eva är både skir och skör, stillsam, ständigt lyssnande, möter inte blicken rakt, pratar osäkert med beslöjad röst, hon bär sitt ansikte till beskådan, hon måste beskyddas och huvudkaraktären älskar det. Det är en kort bok men Eva Linde hinner ändå sitta vid sminkbordet två gånger. Sen blommar hon över och blir fet och ful. När Eva inte längre spelar på sin kvinnlighet, när hon kanske äntligen vågar möta hans blick, framstår hon som vulgär för Elias. Klart han är olycklig!
Jag ser ändå Genans och värdighet (1994) som en slags omvänt psykologiskt feministisk undersökning av hur osäkerhet och ångest hos män förhåller sig till missbruk och misogyni. Jag kommer helt klart läsa mer av Dag Solstad (f. 1941).
Frågan som ekar genom boken och som läsaren själv får besvara lyder; Är det (som Relling säger i Vildanden) bäst att hålla livslögnen vid liv?
”Ögon, näsa, mun, denna enkla trekant, men hur kunde den rymma så oändligt många variationsmöjligheter? Hon hade länge undvikit att gå ut i staden därför att mängden ansikten skrämde henne.”
Ansiktena (från 1968, i svensk översättning 2024) sägs vara en av Tove Ditlevsens (1917-1976) mörkaste romaner. Jag håller med, men tycker inte att någon ska låta sig avskräckas för den skull. Den handlar om författaren Lise Mundus som definitivt har ett och annat gemensamt med sin upphovsperson (Ditlevsens mor hette Kirstine Mundus). De har exempelvis båda varit gifta flera gånger och så här skriver Ditlevsen om det:
”När hon blev intervjuad var det Gerts eller Asgers åsikter hon uttryckte, som om hon aldrig hade ägt en självständig tanke. När Asger gick ifrån henne för tio år sedan, hade han lämnat en arsenal av ord och tänkesätt i henne likt ett kvarglömt bagage i ett förvaringsskåp på en järnvägsstation. När hon hade tömt den, öste hon ur Gerts åsikter, som växlade med hans sinnesstämning. Det var bara när hon skrev som hon uttryckte sig själv, och någon annan talang hade hon inte.”
Lise är alltså nu gift med Gert, men när han närmar sig tänker hon att ”..det var för mycket, […] att vara gift med en hel människa på en gång.” När hon motvilligt ser på hans ansikte blir hon varse att ”det var något fel på det. Alla hans drag såg ut att ta avstånd från varandra, som möbler från två äktenskap som förts samman.”
Det första som slår mig när jag åter träder in i Ditlevsens fascinerande värld är hur oerhört manskritisk hon är, kanske mest av alla författare jag vet. Eller nej nu ljög jag, det första som slår mig är hur bra hon skriver. Hennes prosa är mästerlig, tät och lätt på samma gång och liksom matnyttig ut i minsta stavelse. Jag vill citera halva boken. Det tredje jag inser är hur rädd jag är när jag läser om den psykos som får Lise att hallucinera, ta en överdos tabletter, bli inlagd och bältad. Ditlevsen skriver fram den psykiska rötan så att jag känner hur den hotar mitt eget förstånd. Jag börjar för säkerhets skull parallelläsa en bok av Pia Callesen om ångesthantering.
Lise är väldigt mycket protagonist, (självfokuset är ohemult) men berättarperspektivet är i tredje person vilket bidrar till en liten välbehövlig distans till läsaren. Jag brukar föredra jag-berättare men att vara i Lises huvud skulle vara för påfrestande och rörigt, tror jag, på grund av alla skrattande rör, ansikten bakom ventiler och övertygande röster.
”- Du har två ansikten, sa hon förvånat. Det är förbjudet. Man får bara bära ett ansikte åt gången.”
Ansiktena är en djupt omskakande läsupplevelse och om man inte redan efter att ha läst Gift är övertygad om Tove Ditlevsens skriande talang, vågar jag lova att man är det efter den här. Tyvärr, kände hon kanske själv? Här citerar hon Graham Green: ”Framgången är en lemlästning av den naturliga människan” och skriver också att ”frid var att inte existera i andras medvetande”, varför det ligger nära till hand att tolka hennes lidande som delvis utlöst av författarframgångarna. Att skriva öppet och visa sig sårbar som hon gör måste kunna få väldigt jobbiga följder. Dessutom levde hon i en tid av dumheter med tro på ”fri kärlek” (=otrogna män) och LSD-experiment på psykiska sjuka.
Det skakar mig att läsa om hur Lise mest av allt längtar efter att lågmält få prata med en kvinna, om män och barn och kärlek. Jag hoppas innerligt att Ditlevsen fick göra det i verkligheten innan hon tog livet av sig.
Det unga hembiträdet Gitte som åtminstone i Lises huvud är föremål för Gerts kärlek och åtrå slipper utstå invektiv i Ditlevsens skildring. Tvärtom är Gitte en intelligent karaktär, väl medveten om Gerts infantilitet och behov av maktövertag. Gitte hänvisar till en artikel av Simone de Beauvoir som heter Lolitasyndromet. Men här kommer vi också fram till Lises stora problem; hon vill vara en helt igenom felfri och god människa. Hon anser sig vara egoistisk som inte vill dela Gert med andra kvinnor. Hon vill bry sig lika mycket om spanska gruvarbetare, arresterade ryska författare och politiska fångar som sina egna barn och när hon inte gör det tror hon att hon är kall.
”Eftersom kärleken inte syns måste man tro på den”, skriver Sara Stridsberg i Kärlekens Antarktis och det sammanfaller väl med vad Pia Callesen lär mig: vi kan inte välja vad vi tänker men vi kan välja vad vi tror om det vi tänker. Ditlevsen får mig att inse vidden av detta grundläggande beteende och jag har sällan känt mig så frisk och levande som på andra sidan Ansiktena.
Innan Maksim Gorkij (1868-1936) blev en av Rysslands stora författare hette han Aleksej Maximovitj Pesjkov. Första delen i hans barndomstrilogi (1913) börjar oerhört dramatiskt med att pappan och familjens nyaste tillskott dör. Mamman – i barnets ögon lika stark och skrämmande som en stor häst – gråter nu och lämnar över Aleksej till sina föräldrar.
Gorkij” betyder ”den bittre” och det känns alls inte långsökt med tanke på att Gorkij var tidig med att skriva självbiografiskt om sin eländiga barndom. Han lär ha inspirerat åtskilliga arbetarförfattare världen över. Men trots att det här kan vara en av de mest våldsamma uppväxtskildringar jag läst rymmer den också mycket humor. Pluspoäng till översättaren Ellen Wester som använder ord som krabbsaltare, kalmuck, astrakanskt spektakel och slammerkvarn vilka alla är morfars smeknamn på Aleksej. Wester har tajming när det kommer till dialogen som bli än mer komisk tack vare Josef Törners uppläsning.
Till en stor del av allt våld som förekommer i Min barndom är morfar upphovsperson. Han slår Aleksej och han slår sin fru. Författaren skildrar sin barndoms karaktärer med en vuxens förmåga att se nyanser och paradoxer varför ingen framställs som antingen ond eller god. Förutom mormor som är en hjälte på dekis. Hon har rättvisepatos som ett sorts helgon och hon dricker brännvin och snusar (i näsan). Hon är icke läskunnig därför är det morfar som med stor iver jagar Aleksej kors och tvärs genom alfabetet. Det är dock hans mormor som visar honom livet genom berättelserna.
Jag blir rörd av bilderna som Gorkij målar med sin prosa; en liten pojke idogt lyssnande på sin mormors berättelser samtidigt som han lindar hennes tjocka flätor runt sin hals. ”Lilla duvan” kallar hon honom och de sover tillsammans på vinden. De blir de bästa vänner och det är så fint.
Det är intressant att läsa om Gorkijs barndom men jag trodde och hoppades att jag skulle få en bild av hur Ryssland såg ut även utanför den här familjen. Men det här är inget annat än en proletärförfattares genesis smyckad med blåklockor. När Aleksej blir lite större börjar han själv slåss som förströelse, för vilket han bestraffas av sin mor – med stryk.
Om man är i en jävla svacka som förälder kan man genom att läsa den här känna sig som kung för en dag. Tips!
Vafalls? Är frågan som ekar i pallet när jag påbörjar läsningen av detta lilla vilddjur till roman. Jag försöker tämja den men Matias Faldbakken (f.1973) låter sig icke domesticeras. Här har vi mina försök i alla fall:
Nittonåriga Oskar är föräldralös och jobbar på familjen Blums gammalmodiga gård. Tonårsdöttrarna Blum är kända för att ha många känslor men ingen känslighet. En dag fångar Oskar en stackare som han hittar i skogen. Det är en ovårdad trollunge som Oskar med omhändertagande skicklighet får ordning på. Han är den enda som lyckas hålla henne lugn.
”Hur ser han ut? Hon, det är en hon, sa Blum. Åh, satan, sa läkaren.”
Vad är då detta för en stackare? Först tänkte jag att det kanske är ett barn tillhörande ursprungsbefolkningen, då författaren skriver om att hon bär på en ”äcklig lapp”. Är hon ett vargbarn som Kamala eller har hon varit inspärrad som Genie och Kaspar Hauser? Prinsessa eller inte, inom den här sagans ramar blommar hon tack och lov inte ut till en vän och vacker skönhet, nej Faldbakkens verk är betydligt mer originellt än så. Läkaren tror att hon drabbats av psykosocial dvärgväxt som innebär traumautlösta tillväxthämningar. Han menar att hon är i princip jämnårig med Oskar. Och det är tur det, för snart börjar hon ”snappa” efter Oskars kuk och de roar sig allt oftare med att ”gräva sig in i varandra”. Den här stackaren är inte hämmad av kvinnliga normer, om vi säger så. Och det börjar bli dags att fundera på om det verkligen är mer synd om henne än oss andra?
Det är en mycket märklig historia detta, oförutsägbar och oklar. Vi får aldrig veta vad flickan varit med om och vi vet inte vilken tid våra protagonister befinner sig i (tiden tycks börja långt bak i historien men blir i rasande fart modern). Dessa frågetecken finner jag mer eggande än störande. Det är nämligen så att Matias Faldbakken har ett underbart jovialiskt språk, eminent översatt av Staffan Söderblom. Egentligen behövs inget mer. Prosan är som en frisk fläkt, den bara omfamnar en, utan att kräva något mer av läsaren än sträckta mungipor. Den är bra redan från början men i andra halvan när Oskar och flickan som nu kallar sig Utskilde gör en jungfruresa till Oslo, slår det gnistor alltså. ”Kolla här:
”Kontoriseringen var sjövild. Kontoren låg som en tjock hud runt fettranden som var handeln med sin glans och nimbus, och därunder i sin tur stadsköttet, som var gatulivet. De kolossala byggnaderna måste vara något slags monument över ambitionerna, penninggirigheten och näringsdriften hos alla människor som Oskar och Utskilde passerade, men inte visste vilka de var.”
Och:
”Folk uttryckte den precisa, men lediga stilen som kännetecknar ett samhälle där allt går åt rätt håll. Det fanns bildning och skarpsinne hos invånarna, det kunde man se i deras ansikten, men en krämaraktig fernissa hade strukits över allas ögon. Ett kroniskt produktivitetsmodus. De ändlösa aspirationernas febrighet låg i luften, som i alla huvudstäder.”
De flyttar in hos en senare generation Blum, som säger: ”Ni får ursäkta mig. Jag köpte en lägenhet lika ful som mäklaren själv.”
Ännu bättre blir det när författaren sedan använder allegorin ur Bibeln om Babylons sköka med den gyllene kalken full av styggelser, för att bevisa att den verkliga horan är storstaden, ”den yttersta tidens manege”. Oslo förleder våra före detta pippande ungdomar, Oskar blir nikotinist och Utskilde solar sig i uppmärksamheten som kommer av hennes särpräglade aura.
Den Babyloniska skökan illustrerad i Lutherbibeln från 1534
”Stadslivet är en enfaldig form av repris, sa han. Ingenting växer organiskt härinne. Man hittar noll slump. Zero infall. Vi har inga glipor, inga andliga rum. Ingen plats för metafysiskt överskott. Kulturalismen ligger som en fernissa över fastighetsspekulationen. En globish, merkantil estetik sprider sig som ett eksem. Allt liknar allt annat.”
Omslagsbilden finner jag suggestiv och spännande. Det är en slags dubbelexponering och en märklig figur skymtar nere till höger. Jag ser en skog och en projicerad bild av en skog, eller om det är ett par billyktor som strålar in från höger. I vilket fall är bilden mycket fulare än en riktig skog och det säger väl en del om Faldbakkens hållning tänker jag.
Stackare är en läsvärd, humoristisk, modern, bortbyting-saga, utan stereotyper. En postpatriarkal samtidskritisk drapa om att alla storstäder är no-go-zoner. Det är där vi hittar vår tids stackare.
Jag läser mig jorden runt och mitt första delmål är att läsa minst en författare från alla 45 länder i Europa. Högst upp på listan med olästa länder är Cypern. Jag hittar inget verk översatt till svenska, men jag hittar poeten och författaren Nora Nadjarian (född 1966). Hon har armeniska rötter och använder sig av engelska, armeniska och lite grekiska i sina dikter. Ett tiotal finns upplästa och översatta –> här.
Hennes poesi rör sig kring kvinnor, identitet, kärlek, migration och förlust. Hon har erkänts internationellt för vad hon skrivit om Cypern-konflikten (landet delades upp 1974 och splittring kvarstår mellan den grekcypriotiska och turkcypriotiska befolkningen) som är politiska utan att vara polemiska. Hennes inspirationskällor är bland andra Sylvia Plath.
Vi är båda ö-bor hon och jag och har nära till havet. Hur havet materialiserar det oändliga, avstånd och längtan i våra liv tycker jag hon fångat i The islanders. Annars känner jag just inte mycket för Nadjarians dikter, det kan i och för sig bero på att jag inte är van att läsa poesi.
Nästa land i ordningen är Liechtenstein, mycket oklart vad jag läsa därifrån. Tips mottages tacksamt.
För tre år sedan förtrollades jag av Vegetarianen och den har fortfarande inte lämnat mig. Äntligen har jag i Efterklang hittat en lika feministisk, suggestiv och öppen roman som håller mig hänförd från första och troligen långt efter det sista ordet. An Yu bjuder in läsaren att vara del i den kreativa processen och betydelseskapandet. Så här sitter jag nu framför datorn, vildögd och uppfylld av inspiration, redo att hamra fram min läsning av vad som kanske är årets bästa läsupplevelse.
”Vi är alla som träd, tänkte jag. Våra huvuden vajar i vinden och våra rötter är begravda i jorden, osynliga för alla och ibland bortglömda till och med av oss själva.”
Jag börjar med svamparna som i Efterklang är av samma dignitet som vore de planeter kretsande kring romanens jagberättare Song Yan. Likt lysande stjärnor svävar de på den vackra omslagsbildens natthimmel, denna svarta oändlighet av ingenting. Svampar är – kanske ännu mer än träd – som isberg då den synliga toppen blott är en bråkdel av det som finns under ytan. Jag tror att An Yu finner den metaforen lämplig även för människor. Song Yan drömmer om, pratar med, spelar piano för, odlar och tillagar svampar som kommer i mystiska paket. Rätterna hon och hennes svärmor knåpar samman läskar läsaren och ger kanske konsumenterna ett visst rus. Svampar växer inte bara i jord och skog utan kan också odlas i badrummet. Yus karaktärer existerar i storstaden Peking trots att den urbana miljön egentligen inte är helt människovänlig.
”Att leva är det mest sällsynta i världen. De flesta existerar, det är allt.” /Oscar Wilde
Efterklang är en stillsam och lågmäld roman som samtidigt är oerhört kraftfull och omskakande. Den undersöker vad det är att leva fullt ut och hur man lyckas omsätta sin vilja praktiskt. I sin jakt på ljudet av att vara vid liv förmår författaren gestalta en tystnad som dånar genom kroppen. Jag älskar det!
”Under mina år på universitetet hade jag ägnat somrarna åt att ta extrakurser, så att jag skulle kunna ta examen tidigt. Jag måste ha trott att om jag blev klar med studierna i förtid så skulle det innebära att jag var mycket mer begåvad än andra. Jag hade så mycket energi och var så beslutsam att det kändes som om jag skulle flyga iväg som en raket mot berömmelsens planet. Men det visade sig att bränslet jag använde så småningom tog slut, precis som min ungdom.”
Om jag skulle komma fram till handlingen då. Song Yan satsade allt för att fylla ut sin fars skor och som honom bli konsertpianist. I samma veva som hon träffade sin man Bowen resignerade hon inför tidigare ambitioner, hon började kuva sin kreativa sida, jobba som pianolärare och smida planer inför att bli mor. Tre år senare, när svärmor flyttar in hos dem dras skärpet åt kring Song Yans redan ansatta mellangärde. Svärmor höjer ribban för Song Yan som hustru och hon vill ha barnbarn. Trots att det är Bowen som är motvalls och prioriterar sin karriär som bilförsäljare, är det givetvis kvinnan som får bära hundhuvudet. Bowen är mycket tystlåten och snål med sig själv och det visar sig att han har hemligheter för sin fru. Dessa tre karaktärer existerar mer än de lever, deras jag är i obalans – Song Yan verkar närmaste bedövad, jagad av undertryckt sorg och kreativitet – och de är alla ensamma i sig själva på ett djupt sorgligt sätt.
Tur då att det finns musik! Och svamp. Svamparna tycks likt tändstickor få slocknade själars lågor att börja flamma. Tungors band lossnar och Song Yan vågar åter spela piano. Men allt som glimmar hörs icke! An Yu har inspirerats av kompositören John Cage som med sin tysta komposition 4’33 visar att tystnaden är lika viktig som ljudet i musik. Tystnad kontra ljud är ett huvudtema i Efterklang vars engelska titel är Ghost Music. Det som hörs kan säga lika mycket som det som inte hörs och det som förtigs är kanske mer betydelsefullt än det som uttalas. Även tystnaden har efterklang, i den tycks Song Yan fastnat.
”Jag har alltid förundrats över hur tystnaden i ett rum inte sänker sig i samma stund som musiken tar slut, utan först några ögonblick efter att den sista tonen har klingat ut.”
Tur också att det finns vänner! Nini är protagonistens vän och deras personligheter är diametralt motsatta i det att Nini kan ge fullt uttryck åt sina känslor. ”Hon har blottat kärnan i de mänskliga känslornas komplexitet och accepterat dem allihop..” Nini breddar den redan vida romanen för mig, den handlar inte längre bara om feminism och normer, frihetslängtan, kreativitet och identitet, kärlek och själens obotliga ensamhet utan nu också om sorgbearbetning och känslor. Om Jesper Juul i sin himmel kunnat läsa den här boken tror jag han skulle jubla. Efterklang är för mig också ett ode till aggressionen och en varning om vilka följderna kan bli av att lägga locket på ilskan som ju har till syfte att skydda och rädda jaget ur nedbrytande situationer.
”Empati är en lögnare. Den förför oss med ett intryck av osjälviskhet, men alla de känslor vi tror att vi förstår begränsas i själva verket av storleken på våra egna hjärtan. Vi lever ensamma, i våra separata kroppar.”
Tråden i den här vackert skrivna och allmängiltiga sagan är brandgul, som själens brinnande låga. Det apelsinfärgade dammet ser jag som Song Yans undanträngda sorg och stumma själ materialiserad. När de brandgula lågorna förvandlar pianot till aska är det ett sätt för Song Yan att genomleva, uthärda och göra sig av med smärtan över den pianist hon aldrig blev. Hennes livsdröm går upp i rök vilket lämnar plats för acceptans och nya drömmar. När efterklangen tystnat kan hon skapa nya ljud och tystnader.
”..vi känner oss instängda överallt, men […] kan hitta frihet på samma ställen.”
Efterklang är en feelbad-roman besjälad av kraft där sinne- och andevärldar mötas, ljuv musik och tystnad uppstår. Denna psykedeliska läsupplevelse helt utan förutsägbarhet är oerhört fint översatt av Anna Gustafsson Chen. Jag vet inte vad som är dröm och verklighet, till skillnad från när jag läste Rapport om Adam, stör det mig här inte alls. Tvärtom, här är gåtfullheten en välsmakande krydda.
”Han hade fått mig att inse det enkla faktum att vi inte är bundna till den här världen, vi är på jakt efter den.”
Bäst som jag sitter där i mitt ljuvliga rus blir jag glasklar och iskall. Jag läser orden: ”jag hade faktiskt aldrig lärt känna Bai Yu. Mina intryck av honom var inget mer än en projektion av mig själv” och får en mycket obehaglig insikt. Jag har kanske inte heller lärt känna människor, tänk om jag använt dem som projektionsytor för mig själv. Åh hjälp! Var är nu svamparna när man behöver dem? Ge mig svamp!
I centrum av den svenska arbetarlitteraturens högborg på 30-talet befann sig det sprakande författarparet Moa och Harry Martinsson. Hon skrev feministiskt och klassmedvetet, populära romaner för ”folket” och han ansågs vara ett snille som kom att belönas med Nobelpris.
Den 38-åriga Moa (1890-1964) var redan skribent, änka (efter att hennes man sprängt sig) och fembarnsmor med två begravda söner, när hon blev bekant med den jovialiske Harry (1904-1978) som 23-åring kom vandrande från luffen och sjön, in på hennes torp, hostande på grund av tuberkulos och i trasiga kläder. De var båda fattiga på pengar men kom att få tolv år tillsammans rika på passion, gräl och förstås litteratur.
Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström har tidigare skrivit en avhandling om Moa Martinson och platsar eminent som hennes apologet. Här förstärker hon sin redan kända persona som den arga feministen när hon tar itu med den harrypartiska litteraturhistorien. Witt-Brattström är – som hon brukar – ursinnig och det är hon med den äran. För när Harry blir invald i svenska Akademien försöker han, menar Witt-Brattström, sudda ut Moas del i sitt liv och författargärning. Jag gillar att Witt-Brattström läser lusen av Kjell Espmark, Lars Ulvenstam, Artur Lundkvist och Ivar Lo-Johansson (värst av alla – som jag trodde!) vilka medverkat till att framställa Moa som ett störningsmoment när Harry uppvärderas till akademisnille.
Moa skriver i ett brev till Sven Stolpe: ”Vi fann vägen att göra det på tillsammans. Utan att vi råkats hade vi aldrig kommit ur vardagens jargonghölje.”
Witt-Brattströms viktiga poänger är att dels visa fram hur Moa och Harry var varandras litterära barnmorskor dels förtydliga hur Moa som kvinna tvingades kämpa i uppförsbacke mot den primitivistiska sexismen och att hennes samtida manliga kollegor – de proletära guldgossarna vars husgud var Freud – tycktes ha ”poesin i testiklarna” samt såg ner på intellektuella kvinnor.
Intressant är att Moa Martinson var den första att skildra en våldtäkt i svensk litteratur. Jag får lust att läsa om hennes fantastiska Kvinnor och äppelträd. Jag har också tyckt mycket om det jag läst av Harry Martinson som nog lyssnade och lärde ett och annat av sin feministiska kvinna.
För övrigt är det här en helt underbar bok, som bortsett från upprepningarna, förgyller min tillvaro eftersom jag älskar arbetarlitteratur och jag älskar att åka tidsmaskin.
2008 års Nobelpristagare i litteratur debuterade som romanförfattare 1963 med den här i mitt tycke oerhört knepiga boken. Den handlar om Adam Pollo som med sitt namn för tanken till mänsklighetens idiotiska sidor men också till en sinnessjuk man. Adam vill inte smutsa ner sina händer med guld däremot vill han vara ensam med sina snurriga funderingar om existensen och andra abstraktioner och därför uppehåller han sig i ett tomt hus vid stranden i Nice. Huset är inte hans och det är den första märkligheten i en väldigt lång rad dito. Den här romanen prövar sin läsares självförtroende och tålamod.
Jag känner mig som en korkskalle och det är aldrig roligt. Långa och många är lässtunderna ihop med J.M.G. Le Clèzio (f. 1940) då jag i princip inte fattar någonting. Adam har dåligt grepp om verkligheten, han vet inte ens om det är natt eller dag. Berättarperspektivet är tredjeperson men det är ingen hjälp, förrän mot slutet då vi får tillgång till ett brev skrivet av Adams mor. Äntligen kan jag andas ut när jag inser att det är inte jag som förlorat förmågan att läsa och begripa text, det är författaren som spelar mig ett spratt. Det var i och för sig lite kul känner jag nu så här i efterhand.
”Men det var ingen mening i alla dessa ord, alla dessa yttranden, som blandas med varandra. Ni var alla män och kvinnor, och jag hade aldrig förr känt lika starkt i hur hög grad ni representerade ett enda släkte. Helt plötsligt skulle jag velat fly till myrorna och lära mig lika mycket om dem som jag visste om er.””
Rapport om Adam har jämförts med Sartres Äcklet och visst känner jag igen begrepp och tankegångar från existentialisterna. Adams tankenötter handlar om filosofi, ontologi, antropomorfism, alienation med mera men den här rappakaljan som dessutom samsas med Adams anteckningar och brev, tidningssidor, bruksanvisningar, tomma parenteser, överstruken text och upplysningar i stil med ”klockan är fem minuter i tjugofem” ger mig faktiskt nästan ingenting.
Senaste kommentarer