1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk

Titeln förtäljer egentligen ganska precis vad läsaren kan förvänta sig. Har man läst humanisten Helena von Zweigbergk tidigare vet man dessutom att en realistisk berättelse är att vänta med komplexa karaktärer, avspänt och intelligent språk vars innebörd vittnar om psykologiskt kunnande.

Hon är antagligen Sveriges bästa författare när det kommer till att sätta ord på det stora och lilla som sker i heterosexuella relationer. Utan att överdriva eller försöka ta enkla poänger går hon igenom hur relationer förändrar människor som individer och i förhållande till varandra, över tid. Hon tycks använda både lupp och kikare för att studera manliga och kvinnliga normer, traditioner, ideal och förväntningar. Utan att döma eller kasta skit på varken den ena eller den andra redogör hon för svårigheter, missförstånd och fällor som jag tror många av oss känner igen.

Trots att den här historien utspelar sig i slutet av femtiotalet är den anmärkningsvärt aktuell. Det har von Zweigbergk ordnat genom att göra protagonisterna till ”moderna” människor som vill ha möjlighet att styra sina egna liv, leva jämställt och utan rädsla och våld. Men teori och praktik, vad man tänker och hur man handlar går inte alltid i linje tyvärr. Kodord: paternalism. Det är väl knappast goda nyheter att en realistisk berättelse om jämställdhet från femtiotalet är dagsaktuell, men så upplever jag det i alla fall.

Här får vi på nära håll följa hur en mamma som förespråkar lågaffektivt bemötande börjar ta hårt i sitt barn för att tillfredsställa sin mans ideal. Vi får uppleva hur föräldrars arv går vidare till den yngre generationen trots dess ovilja, hur liten en vuxen man kan känna sig inför sin far och vi får känna kraften i kvinnlig vänskap.

”Det är som att Britt tänder upp vad Ingrid försöker släcka ner hos sig själv.”

Jag älskar att Ingrid i början av boken dömer sin mamma och sina systrar som säger ”nu ska vi ha trevligt” vid högtider. Vad tillgjort och präktigt, tänker Ingrid och frågar sig också varför de säger så. När hon några år senare själv säger ”nu ska vi ha trevligt” på julafton har hon glömt att hon en dag dömt ut den frasen. Människan i ett nötskal.

Läsningens aha-upplevelse var att jag på riktigt förstod idén bakom att den nyförlösta mamman ska få vara själv kvar på sjukhuset (vilket jag som nyförlöst protesterade emot). I vissa fall var (är?) det av godo att låta mamman vila ut och få en paus från hushållssysslor, pappan får ta han om eventuella syskon och sig själv. En nyförlöst behöver få vila. När jag födde barn tolkade jag det närmast som antifeministiskt att jag, mamman skulle vara kvar själv med det nya barnet när det var lika mycket pappans. Jag visste väl inte bättre hur man skulle göra med en bebis.

Och det är ännu en sak som jag älskar med Helena von Zweigbergks böcker, med fast hand för hon läsaren genom osäkerheter utan att fejka säkerhet.

Kommentera