Niels Bukh (1880-1950) var en dansk gymnast som undervisade i ”primitiv gymnastik” med målet att förbättra den ariska rasens hälsa. På hans atletiska folkhögskola i Ollerup har romanens protagonist Harriet gått, vilket danat henne. Hon är en desillusionerad jagberättare, en förträngningens mästare som lurar både sig själv och läsaren. Det jag uppfattar som dåligt tycker hon är bra, och tvärtom. Hon tror att människor kan delas in i över- och undergrupper, hon står inte ut med medelmåttighet, hon tycker det är ärofyllt att dö i strid, att det är viktigt att visa upp en fasad samt att aldrig visa svaghet. Hon är hård och stolt.
Jag upplever Harriet som väldigt överdriven och har svårt inledningsvis att se henne som något annat än en påhittad karaktär. Tills hennes väninna Gudrun som är sju resor värre dyker upp.
När vi först möter Harriet är hon nybliven änka efter att hennes man stupat som soldat under tyskt befäl. Året är 1942 och Harriet lämnar sina två små söner på ett barnhem i det ockuperade Danmark och åker till Tyskland för att ”vila upp sig”. Eller snarare för att vårda sin mans eftermäle så att hennes söner ska kunna vara stolta över sin pappa. Hon hamnar hos den nazistiska eliten i München där Gudrun i egenskap av befälhustru skall vara del av den ”starka hemmafronten bakom linjerna” men snarare är en vacker men läckande snipa som Harriet med sin elitgymnastiska kropp och sitt desorienterade sinne försöker ösa ur.
Och det är här i uppochnervända världen som resten av de dryga 400 sidorna utspelar sig, intill vanvett, intill döden. I det helvete som utgör Hitlers Tyskland där mord, ondska, avhumanisering, misogyni, propaganda, mystiska försvinnanden, rädsla och svält snärjer flockdjuret människan och vrider om hennes huvud gör sig Harriet någotsånär hemmastadd och blir en del av krigets vardag. Hon kom i tron på nazisterna men tvingas se vansinnet skymta fram i sprickor som blir allt bredare. ”Var och en blir salig på sin tro” tänker hon, som om nazism bara var vanlig politik. Men ibland möter hon och tar också till sig motstånd som exempelvis att bara den som är förtryckt känner vad som verkligen sker.
Kirsten Thorup har skrivit en i överkant lång och detaljrik, klaustrofobisk berättelse som mot slutet är svår att lägga ifrån sig. Det är spännande och läskigt, om än något övertydligt, att följa Harriets inre och yttre resa och genom hennes blick se hur kriget drabbar kvinnor och barn. Hopplöshetskänslorna är överväldigande eftersom blodbad vid östfronten som Thorup skriver om även pågår i detta nu.
Senaste kommentarer