jun 07 2023

Utanpåverket av Kristin Nord

”Barn går ju sällan djupare. De tittar inte längst in i skåp och lådor för att upptäcka lager av smuts och smulor. Fint på ytan, rörigt i skåp och garderober. Som Lilian själv: Bakom allt det påmålade, utanpåverket, var det kris bland de inre organen.”

Lilian, det är mamman i den här skildringen och hon blir redan precis i början ett försvunnet väderstreck. Berättelsen backar sedan tillbaka till hennes fattiga uppväxt, när hon hade en figur som Twiggy, träffade Per, fick tre döttrar varav en med hjärnskada, blev alkoholist. Hennes döttrar heter Marie, Josefin och Julia, den sistnämnda innehar huvudrollen tillsammans med Lilian i den här romanen. Julia är allt vad hennes mamma och storasyster inte är – barnlös, singel, öppen, universitetsutbildad, överviktig och storstadsboende.

”Julia hade jobbat hårt för att det dova, mörka och fula i henne skulle förbli gömt. Hon ville verka vettig och normal. Hon förstod inte att det hon sett som en renhet, tvärtom riskerade att göra henne färglös, utan tydliga spår bakåt, utan någon given riktning framåt.”

Utanpåverket är Kristin Nords debutroman och hon gör det sannerligen inte lätt för sig. Hon kastar loss med en sexscen. Jag blir nervös, det är så få som klarar att skriva fram ett trovärdigt samlag, men hon fixar det. Jag känner mig skeptiskt till den här läppstiftsfeminismen som jag tror att det ska handla om. Sen stör jag mig på några detaljer som ett rödvinsfläckat golv som ”färgats mörkt rött” och att gammal hud beskrivs som sträv (äldre har mjukare hud ju?). Men sen kan jag slappna av, för jag märker att den här prosan är bra. Den flyter fint och får karaktärerna (förutom Josefin) att leva upp för mig. Jag är mycket imponerad av Nords debut, den är intressant och träffande utan att söka för stora effekter.

Julia och Lilian är realistiska och komplexa karaktärer som tillsammans med Marie gestaltar två döttrars relationer till varandra och till sin moder på ett frappant sätt. Jag vill inte att romanen ska ta slut. Nord redogör för kvinnlighetens trop med stor psykologisk medvetenhet och bara några klyschor. Hon gestaltar moderskapets, den överviktigas och missbrukarens dilemma med en prosa som ibland riktigt bländar.

Jag fastnar lite extra för det här med att Lilian isolerar sig. Jag finner det intressant eftersom ensamheten lockar mig av samma skäl som Prousts berättarjag lockas; för att kunna ägna sig åt kreativitet och fördjupning, en typ av ”positiv” isolering. Lilians självvalda isolering är negativ då den kommer ur skam och har missbruk som syfte. Jag känner att det offentliga samtalet och litteratur väldigt ofta handlar om den förödande ensamheten, här förtydligar Nord att den också kan vara självvald.

Pluspoäng också för
– måttlighetens lov
– att Julia älskar staden och står för det. Med tanke på hur många storstadsbor vi har i det här landet är det märkligt att man så ofta läser om författares naturvurm. (Marianne de Geer är den enda jag kommer på som älskar sitt Stockholm.)
– att mens, svettlukt och skäggstrån får vara med
– vänskapens och systerskapets kraftfulla element

”Begär ej av livet
vad aldrig det ger
En dag som beständigt
blott lyser och ler.”

Ser fram emot mera av Nord!

jun 05 2023

Robinson Kruse av Daniel Defoe

Lite drygt 300 år har gått sedan The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner publicerades första gången. Efter Bibeln är Daniel Defoes roman den mest spridda boken i världen och en av de första på engelska. Den kritiserades av brittiska puritaner för att innehålla ”lögner”, det vi kallar skönlitteratur idag. Alexander Selkirk var en ung skotsk sjöman vars erfarenheter inspirerade författaren.

Bild: ullstein bild – ullstein bild/ All Over Press

I versionen från 80-talet som jag läst är Robinson från början ett bortskämt rikemansbarn, stor och stark, lat och besvärlig. Han tackar nej till att överta pappans affärer. Han vill resa ut i världen – navigare necesse est (att segla är nödvändigt) – och går som sjuttonåring ombord på ett skepp mot faderns vilja. Naturens makter får Robinson att ångra sig, båt och besättning försvinner i en jättevåg och Robinson spolas upp på en öde ö. Här lever han sedan i 28 år. Han sover första natten i ett träd och sen med hjälp av sina inneboende resurser förbättrar han dag för dag sin tillvaro. Som en kolonialisatör gör han sig själv till kung över djur, natur och andra människor. Han bygger hus, skapar verktyg, brukar jorden, för kalender, domesticerar och dödar djur och ursprungsbefolkning. Han räddar ”vilden” Fredag som blir hans tjänare och ojämlika följeslagare.

Boken känns inte som en roman utan mer som en alldeles för lång och detaljerad lista över Robinsons arbete. Impressionismen är inte uppfunnen, inte psykologin heller, frågan är om man hade kommit på kvinnor? De lyser med sin frånvaro. Prosan är platt och beskrivande. Den är faktiskt riktigt tråkig och ganska mycket den vita mannens hyllning av sig själv och sin religion. Robinson verkar vara en självgod jävla typ rent ut sagt och han kan jättemycket helt omotiverat.

Robinson Kruse är en dålig äventyrs- och utvecklingsroman samt en berättelse om den förnuftiga människan mot naturen. Robinson gestaltar upplysningstidens människoideal; en vit, rationell man som styr sitt eget öde och som aldrig ger upp. Alltså samma nyliberala ideal som råder idag plus troende kristen.

En oväntad grej är att Defoe nästan helt underlåtit utseendebeskrivningar, förutom hudfärg förstås. Rasismen, kolonialismen och eurocentrismen är störande men väntad. Här finns dock också viss kritik mot slavhandel.

Som historiskt material är den hisnande, men tyvärr inte på något annat sätt. Den lindrar inte eventuella abstinensbesvär efter Expedition Robinson.

jun 04 2023

Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke

Inte har Knut det i alla fall. Jag har däremot väldigt roligt tack vare Nina Lykke som gör ett fantastiskt jobb när hon ikläder sig den störtade kulturmannen person. Hon försvarar honom, hon känner med honom, hon låter oss skratta med och åt honom. Knut är snart sextio och tvingas leva ett (nästan) vanligt liv utan berömmelse, groupies eller positiv kritik och det är inte roligt alls. Dessutom i dessa konstiga tider, vad är det med folk?

” världen har ätit och smält och skitit ut honom”

Det var decennier sedan han slog igenom med den ”berömda boken”. Nu har han skrivkramp, skulder, kass kontakt med sin son, han är olyckligt skild och hans enda vän är en granne som han sporadiskt super tillsammans med. När vi träffar honom har han precis fått en inbjudan som reserv till en litteraturfestival, där han ska samtala med en kvinnlig författare som i sin senaste bok utmålat honom som en äcklig snuskgubbe. Han strategi är ”never complain, never explain”. Men han behöver pengarna så han tackar ja.

Knut må vara en mossig karaktär men Nina Lykke är det då sannerligen inte när hon skildrar den moderna människans credo. Här kastar hon sig ut, passerar gränser och tabun, går i polemik med woke-kulturen och hennes samhällskritik balanserar på gränsen. Det är radikalfeministiskt, relevant och väldigt roligt. Jag lyssnar på boken och vill aldrig att den ska ta slut.

Knut stör sig på:
– förtal och uthängningar
– digitaliseringen med sociala medier och alla valmöjligheter som mest leder till skrollande
– hur man behandlar pappersböcker, ger bort gratis
– att folk inte läser böcker längre, elever ska skriva uppsats om en bok som de läst utdrag ur
– normalisering av bdsm, analsex, gruppsex
– ”verklighetsförfattare” som hävdar att de skriver sanningen
– att allt möjligt kan kallas konst
– kulturell appropriering
– kvinnokläder som passar för strippor (höga klackar, inlägg som förstorar och lyfter bysten, jämför kukförstorande inlägg)
– könsdysfori
– krav på konsensus
– bristen på jobbiga känslor i offentligheten, som irritation, ilska
– att allt redan sagts av medelklassen
– uppmärksamhetsekonomi (skitsamma hur du väcker uppmärksamhet)
– föreläsningsvurmen

”Vad är det för fel med den här världen? Knut hade inte tänkt på sex förrän hon kom gående. Långt därifrån. Han hade fullt upp med att förtränga åsynen av en främmande mans rövskåra men universum är inte färdigt med Knut än för här kommer en vandrande sexmaskin med följande besked: Kuken vill kanske inte stå men upp ska den! Ställd dig upp!”

Det fiffiga med Lykkes text är att den går att tolka som antingen en samtidskritisk satir – och då har Knut rätt i sina synpunkter – eller så är det Knut som är skämtet. För mig gäller ett tredje alternativ; en kombination. Jag är lite av Knut! Jag tycker också att det är problematiskt med dagens individfokus och hur omgivningen ska anpassa sig efter den enskilde. Jag håller med om allt jag listat ovan. Det var inte bättre förr men det är sämre nu. Och jag tror också att Ciceros råd (allt som behövs är böcker och en trädgård) är lösningen på allt. Men jag är också hon som kritiserar Knut, så det blir dubbelträff på mig här. Skönt att kunna skratta åt hela joxet.

För även om Knut är vass i sin samtidsanalys är han faktiskt också helt tappad bakom vagnen. Det går därför inte att lita på honom. Han har både rätt och fel, och vilket som är vilket är lämpligt att diskutera i en bokcirkel.

”För det var hon som kommit fram till honom. Hon hade haft med sig en öl till honom. Det var det som hänt, i verkligheten. Och inte nog med det. Sen hade hon satt sig i hans knä och dragit honom i skjortkragen och på skoj låtsats försöka strypa honom. Hon hade verkat gränslös som om hon var kapabel till vad som helst och Knuts första reaktion hade varit en blandning av rädsla och upphetsning. Så naturligtvis fick han en högst ofrivillig erektion.”

Den största och allvarligaste kritiken riktar Lykke mot det översexualiserade samhället och idén om att kvinnor vill ha lika mycket sex som män. ”Att bägge könen är ”lika kåta” är enligt Nina Lykke en myt som odlades under den sexuella revolutionen, och som männen gärna vill tro på för att få ligga mer.” Att byta plats på könen i en situation med låtsasstrypning är en omöjlighet. Kvinnor är rädda för män, män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem.

”när statligt stödda sexologer försöker trycka upp butt plugs i arslet på en och det finns fullt med gratisböcker överallt, då tappar jag lusten att både knulla och läsa”

Berättargreppet är lite lurigt. Det är en utomdiegetisk berättare som fokaliserar Knut i tredjeperson men Knut framstår som opålitlig. Hans självbild stämmer inte överens med hur han blir bemött av omgivningen. När Knut ”märker” saker (till exempel att publiken tappar intresset) vet man inte om det är vad som händer eller om det är hans bittra feltolkning. Jag föredrar första person singular.

Det är som att höra mig själv när Knut pratar om samtidsmänniskan: ”..vad hände med något så enkelt som ordet flit, anspråkslöshet, måtta? Vi är bara lata. Vi är bara giriga. Vi står inte ut med att ha tråkigt. Vi är njutningslystna. Vi är överstimulerade. Vi är några riktiga arslen. Skärp dig! Men det orkar jag inte, för jag är lat. Och fet, lägger han till. Vi är feta allihop. Feta och lata.”

jun 03 2023

Kiosken av Anete Melece

Här kommer ett (barn)bokstips som heter duga. Anete Melece från Lettland har vunnit pris för Kiosken, både som bok och film. Den här tycker jag att alla ska läsa, med eller utan barn. Perfekt present!

Boken handlar om Olga som arbetar och lever i sin kiosk. Som snigeln har sitt hus på ryggen har Olga sitt lilla stånd. Dagarna går – bilar kör förbi och folk ränner runt i den grå staden – men Olga består. Hon ger, hon ser och hon vet vad stamkunderna vill ha när de kommer. På kvällarna blir hon lite ledsen, då kommer tankarna på det faktum att hon faktiskt inte kan lämna kiosken. Hon tröstar sig med chips och drömmar om havet.

Mitt drömyrke som barn var att ha en egen kiosk. Kanske är det därför jag känner så starkt för Olga. Fast nej, det är mer komplext än så. Jag tror vi alla har en liten Olga inombords.

Det finns många möjligheter till tolkningar här. Olga och kiosken kan vara en metafor för att sitta ihop med sitt arbete. Den belyser hur människan tvingas acceptera grundvillkoret existentiell ensamhet. Fysisk ensamhet också för den delen. Eller att hennes fetma är ett hinder för att delta i samhället. Olgas önskan om förändring men rädsla inför att ta första steget är något de flesta kan känna igen sig i.

Hon saknar mod att förverkliga sina drömmar, hon sitter fast. Men är samtidigt en rådig egenföretagare som klarar sig själv. Det blir för henne som för många andra – hon räddas av slumpen. En olycka blir till något bra, hon får den där knuffen hon behöver och kommer likt Venus födas på nytt ur havet.

Venus av Willendorf

Jag älskar att författaren lyfter fram slumpens nåd, istället för samtidens dravel om ”vill man vill så kan man”. Jag tror de flesta av oss har slumpen att tacka för mycket. Vilket land vi föddes i till exempel. Jag är så trött på att folk slår sig för bröstet.

Men skit i det nu! Nu ser vi den här fina filmen och har en trevlig kväll.

jun 02 2023

Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga

Med hjälp av eleverna på en kristen flickskola redogör Scholastique Mukasonga för hur hierarkier, fördomar, hat och våld mellan hutu (majoriteten) och tutsier i Rwanda kunde se ut, vilket nådde sin kulmen 1994 med hutuernas folkmord på ungefär en miljon tutsier. Madonnan vid Nilen från 2012 är dramatisk, välskriven och saklig, kraftfull och oavbrutet intressant om än ingen skildring som låter läsaren komma karaktärerna nära. Mukasonga är träffsäker i sin satir när hon skildrar nationalism, patriarkat och eurocentrism.

Författaren föddes i Rwanda 1956 som då var en belgisk koloni, och hon flydde därifrån 1992. Hennes mor, far och fem av hennes syskon dödades. Precis som judarna hatades för sina framgångar och rikedomar var tutsierna favoriserade av kolonialmakten och närmast att jämföra med adel. När Rwanda blev självständigt 1964 var grogrunden för animositet bördig och trots att det officiellt rådde fred mellan folkgrupperna – vilket exempelvis inkvoterade tutsier i elitskolor skulle bevisa – marginaliserades och förtrycktes minoritetsbefolkningen.

I den här prisbelönta romanen är det år 1979. Flertalet av eleverna på Notre-Dame-du-Nil-skolan kommer från socialgrupp A, men trots att de kommer från pengar är det många som vill utnyttja, styra, skamma och straffa flickorna som ”bildar förtrupp till kvinnofrämjandet”. De bör se upp för förbannelser, onda andra, myter, magi och Guds ilska. Likaså för vita och män i synnerhet vita män samt de katolska nunnorna som driver skolan. Det är många nivåer av makt som kuvar huvudkaraktärerna. De är unga, svarta, flickor och somliga dessutom tutsier och deras syfte är att dra hem stora hemgifter åt sina familjer.

Notre-Dame-du-Nil är även namnet på den madonna-staty som står i närheten av skolan. Den svarta madonnan har en liten rak näsa, så kallad tutsi-näsa vilket av den mest skoningslösa hutu-flickan på skolan Gloriosa, inte kan accepteras. När Gloriosa med hjälp av lögner trissar upp den hatiska stämningen kallar hon det politik. Det är fruktansvärt obehagligt eftersom läsaren vet vad som ska komma att hända femton år senare.

Jag är tacksam för att Mukasonga går emot någon slags tradition som går ut på att underhålla hemlig information allrahelst från vita ”som vill veta allt och som inte begriper ett dyft”.

” – Va? exploderade hon, är det de vita som har upptäckt gorillorna nu också, precis som de har upptäckt Rwanda, Afrika och hela jorden! […] Det finns till och med en vit kvinna som lever tillsammans med dem. Hon avskyr alla människor, särskilt rwandier. Hon lever med aporna året runt. Hon har byggt sitt hus mitt bland dem. Hon har öppnat ett hälsocenter för gorillorna. Alla vita människor beundrar henne. Hon tar emot mycket pengar till gorillorna.”

Kuriosa: Ellen de Generes öppnade 2022 en fond i Dian Fosseys namn.

jun 01 2023

Den ömma modern av Klara Nordin Stensö

Det är ingen bra start för en nybliven mamma att önska men inte kunna amma. Men precis som hon brukar kunna komma över att det gjorde jävligt ont att föda måste hon acceptera om det inte går att amma. Jag tänker mig att den här boken kan vara till god hjälp med det.

Jag tror vi är många som känner igen oss i Klaras erfarenheter: Graviditeten är paradiset från vilket man kastas ut huvudstupa när förlossningen sätter igång. (Att möta ungarna för första gången var för mig en epifanisk upplevelse i särklass.) Men sen är det svidande stygn, eftervärkar, såriga bröstvårtor, sömnlöshet, oro och en enorm livsomställning som ansätter – främst – den skärrade mamman. Tillsammans med en smärtfri förälder som hugger i blir det lättare. Men det kan ändå vara ett litet helvete, inte minst om amningen inte vill fungera. Om de första skälvande månaderna med ett nyfött barn handlar Den ömma modern.

Här blir det tydligt hur implementerade normer anställer en inre fångvaktare som piskar sin person. Fri vilja vad då? Klaras mjölkproduktion kommer inte igång, ungen är för trött för att suga. Men tror ni hon ger upp idén om Den goda modern, den Riktiga mamman, som sköter om sitt barn på bästa sätt och försäkrar en god anknytning genom att AMMA? Ja såklart gör hon det, hon har inget val tillslut. Hon ska bara knäckas ordentligt först.

Jag har tolv års distans till den nyblivna ömma moder jag en gång var så jag tänker nu att; ja det gör ont och är svårt i början för de flesta, det är väl inte mycket att orda om. Men när jag läser om Klara minns jag igen hur jättejobbigt det faktiskt var. Den här boken hade gjort mig gott då. Men den gör mig gott nu också. Klara Nordin Stensö blandar sin personliga berättelse (som har strukturell betydelse) med spännande konstverk och historiska fakta som berör amning. Till min stora och bubblande glädje får jag lära mig om Roman Charity (Caritas Romana, Cimon och Pero); ett konstverk som bygger på berättelsen om Pero som ger bröstmjölk åt sin svältande pappa Cimon. Roman Charity inspirerade John Steinbeck till den där fantastiska slutscenen som jag tycker så mycket om och som påminner om att bröst är mycket mer än sexuella – de kan hålla människor vid liv, de kan göra mat.

Roman Charity av Artimesia Gentileschi 1600-tal

För övrigt gillar jag Nordin Stensös uttrycksfulla illustrationer, inte minst när Klara trasslar in sig i sina egna pattar. Plus också för hur hon nyanserar bilden av amningstvånget med hjälp av information om Nestlé-helvetet (ett riktigt helvete).

maj 28 2023

Haralds mamma Johanna Frid

Det är ”konsulinnan Ahlhagens” imposanta nuna jag ser framför mig när jag (läser och) lyssnar på Emma Peters perfekta uppläsning av Johanna Frids andra bok. Haralds mamma är ett psykologiskt kammarspel om dysfunktionella familjer, moderskap, psykologi och klass framfört på ett innovativt, feministiskt och intelligent sätt.

Först och främst, den här boken är otroligt rolig. Jag har inte skrattat så här mycket sedan jag läste D e kroniskt. Jag tänker hela tiden att den här nivån kan hon inte hålla, och mycket riktigt blir det lite tramsigt och tjatigt. Men bara lite. Det här är ändå en sorglig berättelse. Frids roman drivs framåt av starka emotioner klädda i svart sarkasm och under ytan finns allvaret och oron.

Handlingen är behagligt enkel. Haralds mamma (namnlös) och svärdottern/berättarjaget/Claudia sitter fast – både fysiskt och allegoriskt – på en liten flygplats väntande på Harald som varit på behandlingshem. Här finns tre karaktärer, eller fyra, nej förresten fem; två närvarande kvinnor, en frånvarande man, beroendet och medberoendet. Kvinnorna utbyter mer eller mindre syrliga kommentarer med varandra samtidigt som berättarjagets inre monolog spinner på, starkt fientlig. Potatis är chips, Norrland är ingenstans, Malmö är en fitt-stad och människor över sextio är knappt människor.

”Jag hade aldrig tidigare träffat någon som var lika hänsynslös, avsiktigt elak och slentrianmässigt fördömande som jag själv. Harald var som män är mest: han knullade sin mamma.”

Den imponerande prosan är en blandning av Kerstin Thorvalls skamliga trotsbeteenden, Aase Bergs nedlåtande piskrapp och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis humor och klassmedvetenhet.

Frid öser ymnigt ur människas ”fula” källa av fördomar och politiska inkorrekthet. Berättarjaget (åttiotalist) avskyr sin svärmor (femtiotalist) och man kan tro att det enbart handlar om Haralds egenkära mamma och en skoningslös genrationskrock (i den fällan trampade Marianne de Geer). Men jaget hatar också terapeuter, receptionister, dans, alla människor, livet. Läsaren intar i vanlig ordning berättarjagets perspektiv men bör inte glömma att vara kritisk och uppmärksam på ”det blinda jaget”. Claudia delger bara i små doser bitarna som förtydligar bilden. Hon kommer själv från en dysfunktionell, fattig familj och är i princip föräldralös. Hon är övergiven och otrygg, mycket intelligent och säkerligen väl medveten på ett teoretiskt plan om vad kärlek är. Men hon har inte den praktiska erfarenheten och grundtryggheten. Jag tolkar Claudia som en omedvetet opålitlig berättare. Hon är delvis sjukskriven på grund av överbelastning. Hon är en duktig flicka som försöker göra rätt, men hon är sjuk, fattig och får ingen uppskattning. Därför blir hon förstås avundsjuk och rasande på sakernas tillstånd. Livet är förbannat orättvist! Harald har en mamma som bryr sig – för mycket – trots (eller just för att) att han skiter i allt utom drogerna. Ingen tar hand om Claudia, inte ens Claudia själv. På vem ska hon ta ut sina sorger, om inte på den till synes självgoda borgarkärringen, som med näbbar, klor och floskler kämpar mot epitetet ”misslyckad moder”. Haralds mamma och konsulinnan Ahlhagen är också människor i egen rätt även om varken Harald, Claudia eller Håna förmår se det. Det är förstås tråkigt, men realistiskt, att Haralds mamma inte har lite medkänsla till övers för Claudia. Hon tycks snarare se sin svärdotter som en part möjlig att lämpa över lite av all den skuld hon bär.

Haralds mamma är Claudias nemesis, och spegelbild. Ett tag tänkte jag att mamman och svärdottern var samma person. De tillhör olika generationer men är i övrigt lika avseende medberoende, gränslöshet, självbedrägerier och bristande självrespekt. De kommer från varsin dysfunktionell familj och fungerar båda som livboj åt sig själva och åt Harald. De patriarkala könsnormerna lägger det emotionella arbetet som en tung filt över kvinnorna. Det ser ut som att de tävlar om mannen Haralds uppmärksamhet, som kvinnor gjort i alla tider, men egentligen brinner de långsamt upp. De borde inte orka mera, de är slut, men kan inte ge upp eftersom då sjunker Harald till botten och deras identiteter som hör samman med ”god mor” och ”bra flickvän” det vill säga ”värdig människa” går om intet.

Harald själv då? Han är väl en produkt av sin psykiskt sjuke pappa utan självkontroll och kontrollerande mamma, som en golden retriever enligt Claudia. På omslaget ser jag dock en oproportionerlig halvful hund med för litet huvud. En metafor för hur kärleken gör en blind?

De två antihjältarna Claudia och Haralds mamma, borde kanske snarare hyllas som hjältar med tanke på vad människor brukar idolisera (Titanicjack drunknade i onödan). De ger allt de har och förintar sig själva för att rädda den de älskar. Det fungerar dåligt, men de skulle säkert bli hårt straffade – inte minst av sig själva – om de upphörde med sitt arbete i medberoendets tjänst.

Glad mors dag alla kämpande mödrar!

maj 27 2023

Valfrändskap av Johann Wolfgang von Goethe

Åh, det är ljuvligt att vara i tiden före modernismen, i alla fall när man är en fluga på Goethes slottsvägg. Här pågår lantlig livsföring och hemliga lidelser, medan solen stiger och betvingar parkens morgondimmor. Frukten flödar över i prydliga korgar och brokig blomsterprakt är skönt fördelad i kostbara vaser. Som bina till blommorna dras kvinnorna till männen och vise versa. En mans stånd kan på den här tiden sysselsätta sin herre, utan att det har något direkt med sexualitet att skaffa. Och ”det täcka könet” betyder ”det vackra könet”, lär jag mig.

Goethe föddes 1749 in i den tyska borgerligheten. Han var bästis med sin ett år yngre syrra tills hon dog 26 är gammal. Han hade svårt att lära som barn men som läroverken ej krävde betyg för antagning kom han in och resten är historia. Goethe är en av de stora tyska författarna, en del av Sturm- und Drangrörelsen (storm och längtan) som avlöste upplysningen och inledde romantiken. Han största verk sägs vara Faust (den har jag inte läst, än). Hans debutromanen om den unge Werthers lidanden (och självmord) gjorde stort väsen av sig.

I Valfrändskap är det inte Werther utan Edvard som blir galen av kärlek. Han är gift med sin ungdomskärlek Charlotte (så hette också Werthers älskade) men nu är det hennes unga släkting Ottilie han älskar. Charlotte i sin tur finner tycke för Edvards vän kaptenen. Kärleksstormen drar genom Edvards château och möblerar om positionerna; fyrkanten blir till ett skevande parallellogram vars höjd successivt avtar för att sluta som ett platt streck.

”Sådan är nämligen kärleken beskaffad, att den tror sig ensam ha rätt och att alla andra rättigheter försvinner inför den.”

Goethe tydliggör konfliktlinjerna mellan känsla och förnuft på ett sätt som gör att romanen fortfarande är relevant. Språket är charmant och här finns gott om utrymme för läsaren att göra egna tolkningar. Författaren tycks mena att kärleken är ett sinnelag utom människans makt att påverka men viljan kan förändra situationer till exempel genom att de trängtande reser ifrån varandra. Detta väljer Charlotte och kaptenen då hon vill rädda sitt äktenskap. Edvard förmår inte välja förnuftets säkra väg, han överlämnar sig helt i passionerna grepp vilket leder till undergång.

Ordet valfrändskap är hämtat från kemin för att beteckna affinitet – dragningskraft. Goethe tillämpar naturvetenskapliga lagar på mänskliga relationer i sin roman och korsar upplysning med romantik. Så snyggt! Nog kan relationer mellan människor likna kemiska bindningar; vissa attraherar varandra, bindningar kan variera i styrka och släppa helt, ämnen kan transformeras och bli nya ämnen. Enligt naturvetenskapens lagar är det motsatser som attraherar varandra, men observera att könen för den skull inte behöver vara olika.

Störst av allt är kärleken! Som jag förstår Goethe är det inte Gud, inte moirerna som spinner vår livstråd och avgör vårt ödet, inte heller moralen rår på den, kärleken. Människan har ett förnuft och vill man leva ett långt liv bör man nog använda sig av det, om man kan. Frågan är, vill man leva intensivt och känslofyllt som Haydn eller länge som ostronet (och Goethe själv, han blev 83 år)? Står det ens människan fritt att välja eller är våra personligheter predestinerade? Äktenskapet är en institution som kommer ur och kan understödja förnuftet men det bygger samtidigt skrankor omkring människor. Vår romantiske förgrundsgestalt tycks vilja proklamera fri kärlek men straffar äktenskapsbrott mycket hårt vilket kan vara ett uttryck för samhällsnormer. Han undersöker också var gränsen för äktenskapsbrott går.

”Den som vid mogen ålder vill förverkliga önskningar och förhoppningar som han hyst i ungdomen bedrar sig alltid. Varje årtionde i en människas liv har ju sin egen lycka, sina egna förhoppningar och utsikter.”

Valfrändskap är en mestadels spännande roman om mänskliga existentiella frågor men den tappar fart och takt i mitten. Det är en tragedi med ironiska inslag. Jag gillar hur han förlöjligar överklassen och Edvard som i sin självupptagenhet avundas en tiggare. Det kommer ett barn också och därmed har Goethe skapat möjlighet att yppa idéer om föräldraskap. Barnet är förresten utseendemässigt likt de som de älskande tänkte på medan de låg med varandra. En rolig symbol för känslans maktapparat.

” – Det är bara inbilskhet av föräldrarna, svarade Edvard, när de tror att de är så nödvändiga för barnets existens. Allt som lever finner uppehälle och hjälp, och om en son efter sin fars tidiga bortgång fått en mindre lätt och gynnad ungdomstid, vinner han kanske just därigenom en snabbare utbildning för samhällslivet, genom att han tidigt inser att han måste anpassa sig efter andra, något som vi alla måste lära oss förr eller senare.”

maj 25 2023

En liten plats av Jamaica Kincaid

En bok kommer lastad! Med vad då? Skuld och själväckel.

Antigua är en liten plats i Västindien, dit vita semesterfirare kommer dragandes med slappt hull och feta plånböcker. I den här essän från 1988 riktar författaren sin speciella röst direkt till oss vämjeliga turister. Vi från Europa är värst.

”Det du alltid har misstänkt om dig själv i det ögonblicket du blir turist är sant: En turist är en motbjudande person. […] Motbjudande, det är vad du är när du blir turist, ett motbjudande, tomt ting, ett dumt ting, en sopa som stannar till här och där för att titta på den ena och ta en smakbit av det andra och du skulle aldrig komma på tanken att människorna som bor på det ställe där du just stannat till inte står ut med att se dig…”

Elaine Potter Richardson föddes 1949 och växte upp på Antigua som då var en brittisk koloni. Hon skickades som tonåring till USA för att arbeta och skicka hem pengar. Efter många år återvände hon som framgångsrik skribent med nytt namn. Det hon upplevde då – exempelvis Mill Reef Club, en privat klubb i Antigua bara för vita, de enda antiguaner (svarta människor) som tilläts komma in där var tjänstefolket – utmynnade i den här fenomenala essän, nu mera en modern klassiker. En liten plats borde vara obligatorisk för alla vita människor att läsa. Den skulle finnas i alla stolsryggar på flygplan.

Det första som slår mig när jag läser Jamaica Kincaid är att de enormt avgörande brott som genomfördes i kolonialismens namn , fått och fortfarande får orimligt lite uppmärksamhet. Trots att det är väldigt väsentligt för Europas historia och nutid. Jag tror jag gick igenom hela grundskolan och gymnasiet utan att lära mig vad kolonialism/postkolonialism är. DET ÄR ORIMLIGT! Jag blir fruktansvärt arg när jag läser om det så vad ska inte människor som lider av det vara?

”Har du någonsin funderat över varför vissa människor spränger saker? Jag kan föreställa mig att om mitt liv tagit en viss vändning skulle både Barclays Bank och jag ha förvandlats till aska. Försöker du någonsin förstå varför vissa människor som jag aldrig kan komma över det förflutna, aldrig kan glömma och aldrig förlåta? Det beror på Barclays Bank. Bröderna Barclay är döda. De människor som de handlade med, de människor som för dem endast var handelsvaror, är döda. Det borde inte vara så att de fick samma slut, och himlen är inte belöning nog för en del och helvetet inte straff nog för andra.”

Det andra som slår mig är hennes hantverksskicklighet. Den täta, obarmhärtiga och vindlande prosan har en unik stil och håller konstant hög nivå. Jag får känslan av att hon har en alldeles särskild förbindelse mellan sitt medvetande och skriftspråket. Hon kan skriva om allt efter att hon låtit det passera genom sitt filter som sönderdelar makt. Hon synar och plockar isär maktstrukturer och blottlägger den ena orättfärdigheten efter den andra. Men i hennes prosa finns ändå inte mycket sorg, här finns kraft, klargörande, intelligens och humor.

Hon tycker att man ska bita den hand som föder en – det märks i hennes text. En ”bra antiguan” anpassar sig, men vår författare kände tidigt att det var ren ondska. Hennes drivkraft är att säga sanningen, främst om orättvisor. Sanningen är ett spektrum av saker till skillnad från lögnen som är en död sak.

Efter att den här essän publicerats var hon rädd att bli dödad. Men hon lever – idag fyller hon 74 år! Bästa sättet att hylla henne tror jag är att läsa och lära av hennes böcker. En win-win-situation!

maj 21 2023

Världens åttonde underverk av Jonas Rydin

Hej och välkommen till dålig stämning. Du har landat i ”tredje-världen-geggan” som en av karaktärerna i den här ambitiösa debutromanen kallar det, mer specifikt en textilfabrik i Vietnam. Doften av pengar och makt har väckt det slumrande odjuret i människan. I ljuset av den globala kapitalismen blir det tydligt att moral är något relativt. Huvudkaraktärerna är idel män som beter sig mer eller mindre illa, de säger saker som ”tiotusen dollar åt fittan” och skrattar åt en bilolycka. Jag orkar nästan inte ta mig igenom den.

Vi får redan från början veta att Magnus (från Sverige) ska svika den franska, vulgära ”affärsmannen” Harnois och på slutet får vi veta hur. Här finns också Pamu från Sri Lanka. Via dessa rollfigurer uppfattar jag det som att Jonas Rydin vill skildra öst och väst både inifrån- och utifrån. Det är djärvt av författaren att ikläda sig en srilankes inifrånblick, kanske skulle det varit bättre att bara fokalisera Magnus? Finalen och hur den knyter an till början är en av grejerna jag gillar med Världens åttonde underverk. Jag älskar andemeningen och att Rydin försätter läsaren i obekvämt möte med girighet och exploatering. Temat om hur väst och öst förhåller sig till varandra avseende människor, affärer, status, arbetsvillkor, sexism, löner, korruption är angeläget och intressant. Jag vill poängtera att det här är en välkomponerad och gedigen debut.

Problemet är att jag känner ingenting. Det är för lite gestaltning och för mycket ideologi och teori (=”mansbok”). Dessutom tycker jag att det är jobbigt – på ett dåligt sätt – att läsa om vidriga vita män som grisar runt (jämför Björnjägarens döttrar). Stämningen vill nog vara cynisk a la Michel Houellebecq, men jag saknar humorn och den träffsäkra prosa som han gjort sig känd för. Jag blir äcklad och förbannad, jag bryr mig inte om hur det ska gå för karaktärerna och jag vill bara att den för långa boken ska ta slut.

”Att man kunde tillbringa en hel dag i den här lokalen föreföll obegripligt. Det enda skydd han sett var små öronproppar som arbetarna bar hängande om halsen istället för i öronen.
De hade fortsatt in i nästa lokal, stor som en fotbollsplan med långa rader av jättelika, ångande maskiner som krympte och färgade vävarna. På flera ställen var det pölar på golvet och i luften låg en stickande hetta som kliade långt ner i halsen.”

Kommer jag fortsätta handla kläder på H&M efter detta? Antagligen. Jag är inte mer än människa och det är sannerligen inte något att skryta med.

”Människor vände bort huvudet i rätt ögonblick.”