Robinson Kruse av Daniel Defoe

Lite drygt 300 år har gått sedan The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner publicerades första gången. Efter Bibeln är Daniel Defoes roman den mest spridda boken i världen och en av de första på engelska. Den kritiserades av brittiska puritaner för att innehålla ”lögner”, det vi kallar skönlitteratur idag. Alexander Selkirk var en ung skotsk sjöman vars erfarenheter inspirerade författaren.

Bild: ullstein bild – ullstein bild/ All Over Press

I versionen från 80-talet som jag läst är Robinson från början ett bortskämt rikemansbarn, stor och stark, lat och besvärlig. Han tackar nej till att överta pappans affärer. Han vill resa ut i världen – navigare necesse est (att segla är nödvändigt) – och går som sjuttonåring ombord på ett skepp mot faderns vilja. Naturens makter får Robinson att ångra sig, båt och besättning försvinner i en jättevåg och Robinson spolas upp på en öde ö. Här lever han sedan i 28 år. Han sover första natten i ett träd och sen med hjälp av sina inneboende resurser förbättrar han dag för dag sin tillvaro. Som en kolonialisatör gör han sig själv till kung över djur, natur och andra människor. Han bygger hus, skapar verktyg, brukar jorden, för kalender, domesticerar och dödar djur och ursprungsbefolkning. Han räddar ”vilden” Fredag som blir hans tjänare och ojämlika följeslagare.

Boken känns inte som en roman utan mer som en alldeles för lång och detaljerad lista över Robinsons arbete. Impressionismen är inte uppfunnen, inte psykologin heller, frågan är om man hade kommit på kvinnor? De lyser med sin frånvaro. Prosan är platt och beskrivande. Den är faktiskt riktigt tråkig och ganska mycket den vita mannens hyllning av sig själv och sin religion. Robinson verkar vara en självgod jävla typ rent ut sagt och han kan jättemycket helt omotiverat.

Robinson Kruse är en dålig äventyrs- och utvecklingsroman samt en berättelse om den förnuftiga människan mot naturen. Robinson gestaltar upplysningstidens människoideal; en vit, rationell man som styr sitt eget öde och som aldrig ger upp. Alltså samma nyliberala ideal som råder idag plus troende kristen.

En oväntad grej är att Defoe nästan helt underlåtit utseendebeskrivningar, förutom hudfärg förstås. Rasismen, kolonialismen och eurocentrismen är störande men väntad. Här finns dock också viss kritik mot slavhandel.

Som historiskt material är den hisnande, men tyvärr inte på något annat sätt. Den lindrar inte eventuella abstinensbesvär efter Expedition Robinson.

3 kommentarer

    • Peter Bekkhus-Wetterbergjuni 5, 2023 kl. 11:28 e m
    • Svara

    En intressant fråga i detta sammanhang är ju vilken version du har läst? Är det den ”tillrättalagda” översättningen som du har satt in en bild av? Jag har aldrig själv läst originalet, men säkert bara någon liknande version, så jag ska inte hovera, men det hade ju varit kul att läsa originalet och se om man sitter med samma intryck då.
    Jag försökte för övrigt för några år sedan läsa en helt oavkortad version av Jules Vernes ”En världsomsegling under havet”, och fattade då varför den oftast blivit utgiven i förkortade utgåvor, då den var otroligt långrandig och pratig. Bitvis bläddrade jag mig förbi mycket svammel i hopp om att det skulle hända något…

      • Ninajuni 6, 2023 kl. 6:53 f m
        Författare
      • Svara

      Ja det är den. Originalet kan vara bättre men troligtvis sämre.

    • Kurtjuni 7, 2023 kl. 5:04 f m
    • Svara

    Daniel Defoes bok Pestens år minns jag som mycket bra

Lämna ett svar