Kring Guermantes (På spaning efter den tid som flytt #3) av Marcel Proust

Efter att besegrat ett visst motstånd plockar jag upp den tredje delen av spaningen, 712 sidor tjock. Berättaren hänger sig nu åt tiden då han var en ung man och han avsätter i princip hela den här delen till att impressionistiskt fördjupa sig i vännen markis Robert de Saint-Loups moster Madame de Oriane Guermantes. Precis som Swann bereder sig berättaren väg in i den högaristokratiska kretsen och Guermantes är toppen på berget.

Den här delen var jäkligt seg! Språkliga höjdpunkter visst, men jag får inte samma lust att understryka citat som tidigare. Här handlar det ingenting om berättarens mor, far eller favoriten Françoise inte heller om Albertine. Tyvärr är det inte heller lika psykologiskt utelämnande som i de två tidigare delarna. Avsnittet om mormor som dör är enastående och jag älskar att berättaren får ett reellt fysiskt utbrott och går loss på en cylinderhatt (även en stor tänkare ”tappar det” det vill säga låter sig styras av känslor och begår icke-rationella handlingar). Det är också fint att läsa om vänskapen (kärleken?) mellan berättaren och Robert, (åtminstone från Roberts sida som begår mesallians, berättaren kanske bara använder Robert som en språngbräda?). Annars är det genomgående jakten på societetens högsta skikt; Guermanteskretsen och deras sammankomster och samtal som fyller sidorna. Urk! Berättaren söker kontakt med Oriane som blir föremål (namnet) för hans kärlek. Det snobbiga streberjaget genomgår en slags kröning och når här sitt mål att vara en del av det han tidigare betecknat som ”Guermanteshållet”. Proust beskriver ett ständigt växelspel mellan å ena sidan fantasins förvandlingsdrömmar skapade utifrån känslor av längtan och förhoppningar och å andra sidan verkligheten. Och det är klart att det är tråkigt att läsa en sjuhundra sidor lång tät text om en mans besatthet av en kvinna och sen när han äntligen hamnar i samma rum som henne dör kärleken knall och fall. Hon framstår plötsligt som en ”som alltifrån sin barndom suttit till häst, knäckt ryggraden på kattor och stuckit ut ögonen på kaniner.”

”I ungdomen äger Namnen – därför att de ger oss en bild av det ofattbara som vi inlagt i dem, samtidigt som de betecknar en i verkligheten existerande plats – en sådan makt att de tvingar oss att identifiera föreställningen med platsen, till den grad att man i en stad beger sig på spaning efter en själv som inte kan finnas där men som man ändå inte förmår driva ut ur dess namn […] Men féen tynar bort om man närmar sig den verkliga person som namnet syftar på, ty då börjar namnet att spegla denna person, som inte har något av féen inom sig…”

Proust intresserar sig väldigt mycket för Namn, de är fantasifulla tecknare (vilket både Knausgård och Duras inspirerats av). ”Mormor” är för berättaren förknippat med ljuva själsliga prydnader – kopplade till kärlek och trygghet – vilka skymmer sikten för att hon kanske är gammal, trött, tjock och förvirrad. Bara i mycket korta glimtar kan jaget få syn på ”verkligheten”. Namnet Guermantes sjunker som en sten när berättaren äntligen får träffa henne. Bara när hon är utom synhåll kan fantasin framkalla det som går ihop med namnet/fantasibilden. Tyvärr är jag är lika ointresserad av Guermantes som berättaren visar sig vara.

Dock får jag en insikt om hur överklassen är en fälla oerhört svår att lösgöra sig ur. Proust visar på hur drivkraften att tillhöra högsta societeten (för somliga) går före allt annat. Ett sätt att passa in i överklassen är att undertrycka obekväma känslor, döden bör exempelvis förnekas (till förmån för ett par röda skor). Swann bryter mot denna sed när han berättar att han är dödssjuk och omgivningens reaktioner på hans utsagor är tydliga exempel på societetens förslavning där deras interna förpliktelser slår högre än moraliska krav.

”Var och en får en förskönad bild av det som han ser på avstånd, ser hos andra människor. Ty de allmänna regler som bestämmer fantasiens perspektiv är lika tillämpliga på hertigar som på vanligt folk.”

Det handlar också om krig – vilket jag finner urtrist att läsa om, och Dreyfusfallet, antisemitism, nationalism, homofobi, läkarkritik, blåblodiga prinsessor och hertigar samt blåstrumpor. Roberts älskarinna Rachel som han högaktar som vore hon en ängel, är ”slinka”. Det blir tydligt att Proust skildrar moraliska seder men utan att döma de som överträder. Han vägrar förenklingar och ifrågasätter dikotomier och dualismer som sedan antikens tid påverkar den västerländska kulturen; det enskilda och det allmängiltiga, impressionism (förnimmelser/sinnesintryck) och intellektualism (abstrakta föreställningar/idé), livet och konsten, yta och djup, individ och gemenskap, komiskt och tragiskt, kvinnligt och manligt. Att ta ställning överlämnar han till läsaren, vilket jag tror är en av anledningarna till att romanen behållit sin relevans trots att det är över 100 år sedan den skrevs.