Lyckans gåta: Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt av Carl-Johan Malmberg

”Att läsa På spaning är också att läsa sig själv – och glömma sig själv.”

Att läsa På spaning är för mig som när Berättaren Marcel ”beklämd av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag” för mekaniskt till läpparna en sked med, inte vin utan lindblomste, i vilket han blött upp en bit, inte oblat utan madeleinekaka. Att läsa På spaning är att spritta till, bli på helspänn inför något ovanligt som försiggår inombords. Det är att fyllas med epifani och med ens ter sig livets växlingar betydelselösa, dess olyckor ofarliga och dess korthet inbillad. Att läsa På spaning är att ta del av ett konstverk som ”erbjuder ett par ögon utöver de egna.” Det är att dessutom själv bli en sorts konstnär, en levnadskonstnär, eftersom livet självt är ett konstverk. ”Att läsa På spaning är att gå i lära, att bli en annan, att få tillgång till dolda delar av sig själv.” Jag glömmer bort mitt jag och när jag återkommer till mig är jag förändrad.

”Men också läsaren kan vara konstnär, så tolkar jag Prousts rader om boken som ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv. Att vara konstnär är inte en praktik eller en syssla, utan ett förhållningssätt, en sensibilitet, ett sätt att bruka intuition och fantasi. […] ..för Proust är konsten vidgandet av våra jag till att omfatta också andra människor, hur de känner och tänker: Endast genom konsten kan vi gå ut ur oss själva, veta vad en annan ser av det universum som inte är detsamma som vårt.”

Proust romansvit är överväldigande och för den som inte har tålamodet, tiden eller koncentrationsförmågan att ta sig igenom hela verket kan jag med varm hand rekommendera Lyckans gåta som en ingång. Carl-Johan Malmberg förmedlar med aldrig sinande entusiasm, vänlig pedagogik och stor noggrannhet vad som är extraordinärt med romanen. Malmberg bidrar till min förståelse av varför jag älskar På spaning och varför läsupplevelsen påverkade mig som den gjorde. Lyckans gåta är inte en bok om Marcel Prost utan om hans magnum opus, inte heller är Malmberg speciellt personlig. Han har plockat ut de bästa bitarna samt några till, här finns många och långa citat främst från sista delen. Man bli nyfiken tror jag, om man inte läst storverket och om man har läst det får man en välbehövlig djupgående genomgång och encyklopedi. Jag fick dessutom flera nya lästips.

Själv blev jag ett brinnande Prostfan redan under läsningen av första boken, Swanns värld. Enligt Malmberg är det många som fastnar i tredje delen. Den som kämpar på och läser hela verket kommer att bli rikligt belönad. Det är nämligen först efter att man läst alla sju böcker som man förstår hur kompositionen är tänkt. Den sista delen är kanske den bästa roman jag läst någonsin och det skulle inte förvåna mig om det delvis beror på motståndet som jag trotsade i del tre, fyra, fem och sex. När man sitter med facit i hand och vidgad själ drabbas man av tacksamhet och inser som Sara Danius skrev att: ”Man är inte galen. Inte vansinnig. Inte sjuk. Man har upptagits i kretsen av Proustläsare.” Det är alltså inte bara med de ekvilibristiska språkkonsterna, kompositionen, öppenheten och den psykologiska kunskapen som Proust imponera. Han bjuder upp läsaren på scen, där lär han mig att balansera på livets lina som sträcker sig över mina svunna tider som när man ser tillbaka på dem med hjälp av fantasin kan förvandlas till lyckostunder befriade från tidens ordning. Detta är enligt Proust det högsta goda, svaret på lyckans gåta, att befinna sig ”utanför tiden” där så kallade minneschocker gör livet lättare att leva.

”ty de verkliga paradisen är de paradis man förlorat”

Malmberg förklarar den dubbelrörelse som bildar romanverkets geniala väv. Proust låter något utspela sig (som brukligt i en roman), hans iakttagelser och återgivning av fenomen tar ofta omvägen över andra fenomen i manieristisk stil och avbryts av att berättaren tar ett steg tillbaka för att reflektera, komma med slutsatser i ett essäistisk skrivsätt. Enligt Malmberg kommer inspirationen till detta skrivsätt från en annan av mina favoriter; George Elliot.

”För Proust kan inget fenomen synliggöras som vad det är. För honom finns inget ting i sig i Kants, Husslers, fenomenologins mening. Ett fenomen måste jämföras med ett eller flera andra för att träda fram. Det uppstår först i liknelsens form – med andra ord i språket och i individen.”

Proust berättelse uppehåller sig i det sociala och mellanmänskliga, hur bilderna av den verklighet vi utgör och är omgivna av kommuniceras. Han ”ser med ord” och försinnligar världen. Ingen kan som Prost skriva om känslans växlingar som också utgör romanens centrum. Romanen förordar en slags psykologisk kubism om motsatserna i människan.

Simone Weil skriver: ”varje mänskligt väsen ropar i tysthet om att bli läst annorlunda”.

”Ingenting når intellektet om det inte först funnits i sinnena.” Sinnena är för Berättaren intellektets känselspröt. Proust använder smärta exempelvis i form av svartsjuka som ett instrument för att skapa konst. Med en impressionistisk blick tittar på dynamiken mellan då och nu, minne och glömska, ljus och skugga, liv och död, synligt och osynligt, det vackra och det fula. Proust använder uppfinningsrika analogier på sin upptäcktsfärd genom det alldagliga. Han låter ett sinnesintryck korrespondera med ett annat i så kallade synestesier – förbindelser mellan våra olika sinnen. Han avvisar den naturalistiska redovisande prosan när han broderar ut känslorna som fenomen väcker. Det finns visst beskrivningar av ytan men aldrig utan att han också tränger genom den och ner på djupet.

”ty det var inte vad de ville säga utan deras sätt att säga det som intresserade mig, emedan det avslöjade deras karaktär eller deras löjliga sidor..[…] .. jag liknade en kirurg som ser den tärande inre sjukdomen under en kvinnas släta mage. Jag gick bort på middag men såg inte gästerna, ty när jag trodde mig betrakta dem, röntgenfotograferade jag dem.”

Malmberg bevisar Olof Lagercrantzs alltför enkla påstående att På spaning är en sorglig bok fel. Visst är tonen ofta sorgsen men också obekymrad, inte sällan komisk. Exempelvis beskriver han ”det förflutna som en brottare som tar livtag om nuet. […] Tiden blir en människa […] både stark och farlig.”

Utanförskapet, är ett annat tema som Proust och Malmberg uppehåller sig vid; det oönskade och självvalda som en akt av befrielse. När jag läste På spaning blev jag oerhört eggad av tanken på det sista. Jag fick en mäktig känsla av självtillräcklighet, att jag inget annat behöver än böckerna som sällskap (förutom familjen). Jag ville sitta i ett tour d’ivoire (elfenbenstorn) och bara konsumera konst som vidgar min själ. *plats för skratt

Proust skriver om vänskap som en flykt och att den får oss ”att uppoffra det enda hos en själv som är verkligt”. Vi överger vårt autentiska jag, söker utvärtes stöd i en vän. Malmberg förklarar: ”Genom ett slags förfalskning av oss själva kommer vi att uppskatta hos andra de egenskaper vi hos oss själva uppfattar som brister. Vänskapen blir på så vis ett förräderi mot oss själva; vi förlorar tron på det sanna hos oss till förmån för det falska hos andra.” De verkliga, värdefulla tankarna tänks bara i ensamhet.

Men. Dels visade sig vara väldigt svårt att hitta böcker av den digniteten. Inte alla (inget annat!?) verk gör mig till konstnär, om man säger så. (Att läsa På spaning är inte bara lyckligt, det är också att se hur andra texter bleknar.) Det är dessutom enligt Malmberg ett missförstånd att den intellektuelle eller skapande människan blir som mest kreativ i sin ensamhet. Man måste uppleva samtal och gemenskap för att ha något att skapa kring.

”Söka? Det räcker inte: skapa.”

Konsten och dess komplexa betydelse går som en röd tråd genom På spaning och Malmberg lyfter detta på ett snygg sätt med placeringen av Andrea Mantegnas verk Korsfästelsen på omslaget. Målningen omnämns av Proust vilket enligt Malmberg kan bero på att bildkonstnärens stilgrepp påminner om Prousts eget i det att åskådarna tar mer plats i bilden än huvudpersonen och att verket föreställer liv och död i samtidighet. Gestaltandet vädjar inte till betraktaren/läsaren, upphovsmannen försöker inte övertala oss att känna något på förhand bestämt. Malmberg påtalar att i Mantegnas målning samverkar ointresse och likgiltighet med yttersta förtvivlan och plågsamt döende. Trots ett uppslitande innehåll finns ett lugn i bilden såväl som i texten. Proust skriver om moralfrågor men utan att moralisera, dömandet överlåter han till läsaren. ”i själva verket är varje läsare, när han läser, sin egen läsare”. Proust förväntar sig av läsaren att hon bör anstränga sig att tränga ner i världen och sitt eget djup. Läsaren blir då en konstnär – är konstnär inners inne – och har möjlighet att med fantasins hjälp omvandla plågsamma minnen, förluster och misslyckanden, till något nyttigt och vackert: det vill säga återfinna tiden.

”Jag är både den som känner och förnimmer och den som iakttar och gestaltar det: jag som konstverk.”

I romanens motto ”Söka? Det räcker inte: skapa” finns svaret på lyckans gåta det vill säga livsgåtan. Vi som har ett rörligt medvetande behöver inte sörja tiden som flytt utan kan återfinna den med minnet och genom att låta fantasin flöda. Vi bör söka rätt på verkligheten utanför vanans makt och vardagens slentrian. Med hjälp av våra sinnen kan ett minne som legat fäst vid en botten släppa och stiga upp till ytan. Sen ska vi utforma nya uttryck i form av bilder, text, musik eller skulptur. Konstverk är som änglar, de kan återuppväcka en död konstnär. Detta sker i romanen med Vermeer som målat den gula murytan och det sker med Proust vars böcker läses fortfarande hundra år efter hans död.

de döda lever kvar endast inom oss”

Lyckans gåta är måste-läsning om man gillar På spaning. Ibland är den mer djupgående än vad jag kan ta till mig för närvarande, men man vet aldrig vad en omläsning i framtiden kan innebära. Lyckans gåta kan man växa i. Men varför texten ska vara i svårläst rött begriper jag inte.