jan 09
”Gud, låt min själ få komma till mognad innan den ska skördas!” Jag fick se att högst upp i någon lista över bästa svenska filmer låg alltså Körkarlen (från 1921). Den måste min själ ses, tänkte jag, men före film kommer bok, det är sen gammalt. Det var en himla tur att jag tog det …
dec 30
Här har vi att göra med en lönnfet, ofriserad, hastigt åldrande man, en författare i sextioårsåldern som liksom fallit ihop invändigt. Han dricker för mycket och är ointresserad av sitt arbete, hans älskade mamma försvinner in i demens, han vänsterprasslar och frun och de vuxna barnen har glidit ifrån honom. Litegrand en manlig fast lågmäldare …
dec 25
Dödsklockan klämtar, någon ska dö, frågan är vem? Det här är en gammal deckare typ, från 1963. En norrländsk brott och straff som på ett väldigt fint sätt uppmuntrar läsaren att fundera kring vad som är rätt och fel. Älgjakt är temat och den som intresserar sig för det har en fantastisk läsupplevelse framför sig. …
dec 22
Jag har förstått att medelålderskrisen inte sällan avlöses av ett intresse för släktforskning. Jag – som väl är i den krisen – är inte i släktforskarmode än ens när det gäller mitt eget ursprung. Åsbrinks släkt intresserar mig ännu mindre. ”Detta är skönlitteratur och därför är allt som berättas sant.” Övergivenheten är en autofiktiv berättelse …
dec 14
”Jag sitter på dikeskanten. Chauffören byter hjul. Jag trivs inte där jag kommer ifrån. Jag trivs inte dit jag är på väg. Varför gör mig hjulbytet så otålig?” * Vigdis Hjorth seglar upp i den absoluta toppen av favoritförfattare när hon bjuder mig på ännu ett intellektuellt äventyr och en protagonist att reta sig på. …
dec 09
Minou bor med sin son Nima som är fem år, i en lägenhet med en prunkande balkong, det gröna havet, som fungerar som trygg plats för de som behöver lämna den högljudda revolutionen utanför. Vi är i Teheran 1978. Minou väntar ett andra barn tillsammans med Hassan som åkt före till Sverige. Men så intressant …
dec 05
Jag bara liksom sjunker ner i den mjuka mossen medan jag lyssnar till Maria Turtschaninoffs förtrollande prosa om gården Nevabacka i Österbotten. Arvejord är ett episoddrama som handlar om en och samma plats som under fyra sekel befolkas av liv efter liv. Människans behov och önskningar är väl i stort desamma genom historien men kultur …
nov 25
Nej men usch, vad är nu det här, tänker jag. Jag gillar ju inte alls true crime. Och varför ska jag veta hur en gravid Linda Segtnan responderar på kaffe? Det här med att vi tidigare saknade ett namn på det kvinnliga könsorganet (snippa) och hur vi ska hantera våra söner i och med den …
nov 21
Jag har inte förrän nu – vid den mest passande åldern av 42 – läst denna fantasifulla och moderna sci-fi-klassiker från 1978. Eller jag har rättare sagt lyssnat på Johan Rabaeus uppläsning vilket kändes ungefär som att överhöra de intelligenta nördarna på gymnasiet. Den här extremt skruvade och omtyckta boken från 1978 är bara nästan …
nov 18
Åh aj jäklar, den här visste var den tog! Jag trodde Malin Wollin främst jobbade med mörk humor men När jag tänker på henne är hard core feelbad om en familj som går i kras. Den är en litterär genomgång av det värsta som kan hända och en realistisk ventil för tabubelagda känslor som rör …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer