Staden och hundarna av Mario Vargas Llosa

Det här är en debutbok som ”har ballar”. Den bearbetar den schablonmässiga manlighetskulten men den egentliga sensmoralen är mjuk och bräcklig som en luden pung. Det lär ha krävts reellt mod att skriva och publicera detta verk 1962 som blev en skandalsuccé och hamnade på bokbål.

”..en karl ska vara mera rädd om pungen än om själen.”

Mario Vargas Llosa (f 1936) från Peru är en nobelprisad författare som gick i bräschen för spridningen av latinamerikansk litteratur på 60-talet. Han har en helt egen stil som testar läsarens tålamod, det är inte magisk realism tack och lov. Staden och hundarna är en fragmentarisk kollektivroman som ändå bildar en välgjuten helhet. Berättarperspektivet och fokaliseringspersonen växlar likaså tid och rum. Det tar ett tag för mig att komma in i boken, jag är inte alltid på det klara vem berättaren är. Det är lite irriterande men ändå okej.

”..för soldaten är hans vapen lika viktigt som ballarna.”

Författarens våldsamme och auktoritäre far tyckte att han var ”fjollig” som gillade litteratur och därför skickades han till militärinternatet Leoncio Prado i Lima. Där fick han inspiration till den här romanen. Enligt det fina förordet (som jag rekommenderar att man läser sist) är det karaktärerna Slaven och Poeten som återspeglar författaren. Här finns också Jaguaren, Boa och jättemånga flera.

Tyvärr är det väldigt våldsam läsning detta, i klass med Björnjägarens döttrar och Ondskan. (Förresten tror jag att Jan Guillou har inspirerats väldigt mycket av Llosa.) De unga pojkarna mobbar och misshandlar varandra och djur, förnedrar, kissar och dödar varandra. Varför vill man läsa något sånt här grymt, tänker jag i början och mår ganska dåligt. Men jag märker snart att mellan och på raderna finns också mjuka värden. De karaktärer jag namngett lever upp för mig som riktiga människor i hela sin sårbarhet. Författaren är feministiskt medveten och därför skulle jag inte kalla Staden och hundarna en ”mansbok” det vill säga att teori, detaljer, action och/eller fakta är huvudfokus. Tvärtom är det humanistiska ämnen, känslor, psykologi och relationer som utgör lejonparten.

Det här är ett individuellt och strukturellt fadersuppror, en uppgörelse med militarismen, den våldsamma manligheten och idén om att fosterlandet är en moder. Fosterlandet. Har. Inga. Sönder. Fosterlandet är en nationalistisk idé. Mödrar har söner som de älskar och skyddar men enligt uppfattningen som Llosa vänder sig mot måste pojkar – för att inte bli veklingar, utan riktiga män – separeras från sina biologiska mödrar och adopteras av fosterlandet Peru. (I vårt fall Moder Svea.) Llosa visar att män som fostras utifrån idéer om heder och territorium som ska försvaras, är offer och förövare i en och samma pungbeklädda kropp.

Att läsa den romanen får mig att hoppas att jag aldrig mer behöver höra hur ”dålig stämning” det kan vara i en grupp med ”bara” kvinnor. Att prata skit om andra är ett civiliserat och sunt känsloreglerande beteende. Män borde verkligen ägna sig åt skitprat istället för att förnedra, slå och ta livet av varandra.

Den mest uttalade och återkommande symboliken som går som en röd tråd genom boken är förstås hunden. Det slår mig att vi å ena sidan säger att ”hunden är vår bästa vän” men vi har också uttryck som ”hundår” och ”hundväder samt idiomen ”slita hund”, ”bära hundhuvudet” och ”här ligger en hund begraven”. Hunden förmedlar något dåligt, undergivenhet, någon som kan domesticeras. Pojkarna på skolan ska lära sig att lyda husse, bita de svagaste och utstå kränkningar.

Den här författaren fick inte Nobelpriset (2010) för inte. Han klarar att problematisera mansrollen utan att idealisera kvinnor. Här finns mödrar som ”tröttnar på hundlivet” och överger sina barn. Fattigdomen är kittet som fogar samman delarna i den specifika ordning som råder. Alla har det mer eller mindre skit i den här pessimistiska boken.

När den mest känsliga och fredliga killen, han som följer regler, vägrar att slåss, vågar visa sin sårbarhet och vara autentisk begravs i en kista läser jag det som en allegori över den militära manlighetens möjligheter till mänsklighet. Eftersom det ingår i hierarkiska machonormer att aldrig erkänna sina fel kan ingen förändring eller förbättring ske. Befälen ger sig på kadetterna (hundar för dem), som ger sig på de som går i lägre årskurser (hundar för dem), som ger sig på på de riktiga hundarna i en våldsspiral utan slut. Llosa darrar inte på manschetten när han pekar på hur idiotiskt och självmotsägande systemet är. Jag är öppen för att läsa fler böcker av honom.