Mjölkat av Sanna Samuelsson

Ellen har lämnat stan och är tillbaka på barndomsgården från vilken familjen flyttade när hon var sexton. Det har gått femton år och det bor andra där nu som inreder med plastfrukter. Mycket är dock sig likt och för varje objekt ett ilande minne. Den tafatta och vänliga grannpojken Max med mjukisbyxorna bor kvar och klär sig likadant. Det doftar och smakar sur sommar och koskit.

”Vem äger en plats? Vem har tillträde? Är det de som har pengarna eller de som har lagt ner arbetet, grävt dikena och svettats ner i jorden, brutit spetten, skrubbat knäna?”

Det finns en smärta här som klättrar i tarmluddet och försöker få uppmärksamhet. Är det ensambarnets sorgesång om tidens gång? Eller har Ellen dåligt samvete för hur hon nonchalerade Max för att slippa dömas för de brott de båda begick i barndomens domstol eftersom deras föräldrar var bönder. Inte för att hon är nära att be om ursäkt, tvärtom. Medan jag söker efter lidandets uppkomst och försöker förstå mig på Ellen får jag lära mig om mjöldryga, galna kosjuka och annat som relaterar till mjölkning, gödsel och lantbruk.

”Begäret har en elak syster som heter behovet.”

Debutanten Sanna Samuelssons (f 1987) prosa är påhittig, pigg och fräsch som sig bör, men också ojämn och tappar mot slutet. Hon skriver mycket skickligt om sex. Jag har en fin läsupplevelse men tycker att porträttet av huvudpersonen är tecknat med för svag blyerts.

”Tunga av stövlar lögnar vi fram.”

Stötestenen är människans problem med vem hon var som barn och vem hon är nu. I Ellens fall verkar detta försvåra nära relationer. Bokens andra stjärna Diana, har lämnat henne. (Både Ellen och Diana betyder lysande.) Ellen försöker sammanfoga det janusansikte som uppstod i barndomens utanförskap med storstadsmänniskans. Jag skulle gärna läsa mer om hur det går med den saken.