Det här är fortsättningen om Lena som följer på Flicka i april. Jag tyckte mycket om den första som handlade om Lenas förälskelse i Mikael. Flicka i Paris handlar om hur Lena når genombrott som modetecknare och får spendera en sommar i Paris. Det är förstås ett stort äventyr för den unga flickan från Timrå. Men mest saknar hon sin älskade Mikael som är kvar i Sverige.
Modevärlden beskrivs som en ond saga. Huvudpersonerna är robotliknande ungdomar som är där just i egenskap av att vara unga, robotlika och vackra förstås. Publiken utgörs av äldre damer som vill tillskansa sig själva ungdomen men i brist på den möjligheten köper de kläderna. En jävligt konstig industri om du frågar mig.
Den här kortromanen är inte speciellt intressant faktiskt. Jag är intresserad av Paris, men inte mode. Lena blir räddad från en påstridig mörkbuskig man av en blåögd. Det är ett jäkla tjat om Mikael. Och sen finns det någon märklig svartsjukehistoria här som jag inte vet vad jag ska tycka om. Ett tag trodde jag att spänningen mellan det goda och det onda skulle få bre ut sig, men den tråden hölls kort. Nej den här romanen hade säkert det lilla extra när den kom år 1963, men inte idag.
Hanna råkar få syn på ett kärleksmail som hennes man Mårten skrivit till en annan kvinna. Och där har vi sparkat igång klassikern man-lämnar-en-kvinna-för-en-annan. Äkteskapet är en roman om krisen som otrohet kan orsaka och diskussionen om varför.
Jag gillar idén om att berätta om hur komplext ett parförhållande är. Hur två personer i förhållande till varandra kan hamna i både bekväma och obekväma vanemönster. Att det alltid pågår en polarisering som man liksom måste kämpa emot. Man måste tackla varandras vanor, beteenden, drömmar och förväntningar.
”Hanna tänkte, och sa, att Mårten var Livets Reseledare för henne”.
Vardagliga handlingar och utsagor likt länkar vilka under årens lopp bildar kedjor som ska släpas på. Det som kan tyckas enkelt utifrån, är ofta betydligt mera komplext än att någon av parterna är ett svin som väljer otrohet. En måste ju vara mer undvikande än den andra. En mest slarvig. En bättre på att laga mat och så vidare. Den som har lätt att visa känslor måste ibland försöka vara stoisk. Den som är konflikträdd måste våga säga ifrån. Den som är bra på att prata måste också anstränga sig för att lyssna. Man ska sträva efter balans mellan att prioritera sin egen utveckling och familjens gemensamma mål. Kärleken ska hållas vid liv för att undvika att förhållandet övergår i ett konvenansäktenskap. Man ska kunna kompromissa när man tycker olika. En utmaning som heter duga är det att leva tillsammans med barn under lång tid. Kanske är det så enkelt att människan räcker inte för båda? Antingen är man bra på sitt jobb eller på sina relationer.
Det går ganska långsamt framåt i det här narrativet, en vecka pågår de första hundra sidorna. Parallellt går berättelsen i analepser som börjar med hur det var när Hanna och Mårten träffades för 13 år sedan.
Jag förnimmer en otäck klaustrofobisk känsla eftersom samma ältande av tankar och frågor pågår oavkortat. Men sen blir jag lite uttråkad också. Den hade tjänat på att kortas ner, det blir väl tjatigt. Det här är Björklövs debut vilket kan förklara att hon inte vågar lita på att hon lyckats förmedla den rätta känslan och därför blir övertydlig. Berättaren är extradiegetisk och använder tredjeperson, den är allvetande och följer i huvudsak protagonisten Hanna, men ibland även Mårten. Jag tror det hade blivit mer effektfullt att bara få ta del av Hannas tankar. Som det är nu upplever jag en oklarhet berättartekniskt. Hanna frågar sig ofta vad Martin tänker, ibland får vi ta del av Martins tankar, ibland inte. Vad som är glasklart är att hållningen är ”telling”. Det är lite för många ord för min smak och för lite gestaltning. Onödigt många detaljer. För många upprepningar. Inslagen om reklambranschen, utbrändheten, resor och keramiken känns överflödiga.
Tyvärr griper det aldrig riktigt tag i mig även om jag verkligen uppskattar temat. Avsnitten som skildrar barnet Saras perspektiv är bra, det berör. Klassperspektivet är jätteintressant och hade gärna fått ta mer plats.
Jag tänker att författaren kanske inspirerats av Gulliksen roman med snarlikt namn och framsida. Ett extremt välskrivet boktips på detta tema är Karin Boyes novell Ella gör sig fri.
Jaha ja, tänker du kanske. Ännu en bok som en god förälder måste förkovra sig i för att slippa dåligt samvete Ska man behöva vara hjärnforskare nu också? Det är visst ingen hejd på vad dagens förälder ska kunna. Lite så kan det kännas, tycker jag.
Men det praktiska utförandet som proklameras i den här boken, är detsamma som barnpsykologer, föräldraexperter och förespråkare av lågaffektivt bemötande redan framfört. Det gäller att vara lyhörd och ha koll på sitt eget beteende som förälder. Det där känner vi till. Men teorin som ligger bakom och förklarar varför det är viktigt, har grund i hjärnan. Det framgår med all önskvärd tydlighet i den här boken.
För oss som gillar förklaringar från botten och upp. Som ogillar förenklingar och som vill förstå hela den teoretiska bakgrunden och anledningen till varför vissa beteenden är önskvärda och andra kan vara rent skadliga, är den här boken att rekommendera.
Hjärnan är viktig! Föräldrar borde vara lika medvetna om hur barns hjärnor fungerar och förändras för att kunna fostra välmående barn med social, emotionell och relationell hälsa. Vi får följa en förenklad men inte banal genomgång av hjärnans funktioner. (En av medförfattarna är hjärnforskare.) Höger hjärnhalva reglerar känslor, vänster styr kunskap och vad författarna kallar disciplin (kontroll, logik). I hjärnans högre delar (prefrontala cortex) som inte är färdigutvecklade förrän barnet är 25 år regleras förmågor som att avstå att följa impulser och konsekvensmedvetenhet. I motsättning till övervåningen finns bottenvåningshjärnan som implicerar det limbiska systemet med bland annat amygdala, det som ibland kallade reptilhjärnan. Målet är integration mellan hjärnans olika delar.
Psykisk hälsa förklaras med en metafor. Du sitter i en kanot som glider fram vackert med strömmen. Du ska hålla dig i mitten av ån. Stranden på ena sidan representerar kaos, stranden på andra sidan står för rigiditet och överdriven kontroll. Ett sätt att undvika att krascha in på kaos-stranden är avledning. Det här är faktiskt första gången jag förstår varför avledning kan vara en bra metod. Starka känslor, så kallat bottenvåningsbeteende, stänger av trappan till hjärnans övre regioner. Att tala logisk eller diskutera hjälper inte mitt i ett vredesutbrott från bottenvåningen. Då gäller det att koppla upp ”högerhjärna mot högerhjärna”, det vill säga krama eller klappa på barnet, avleda genom att skoja eller bekräfta barnet i sina känslor. Först när kopplingen till övervåningen fungerar igen kan man prata om vad som hände, förklaringar, regler, konsekvenser, inlärning.
Vi får lära oss om hur den plastiska hjärnan fungerar. Om spegelneuroner. Att minnet består av associationer och fungerar som historisk fiktion. Minnen kan delas in i två sorter: implicita (inkodade, automatiska beteenden som att cykla) och explicita (medvetna minnen kopplade till händelser). Vi kan styras av omedvetna implicita minnen vilka kan hämmar oss. Även här är målet integration och att omforma negativa implicita minnen genom att forma nya explicita minnen. Att hålla reda på vilka hämningar man har på grund av implicita minnen kan med fördel vara en förälders uppgift eftersom föräldern ofta vet om vad barn varit med om.
Författarna presenterar begreppet sinn-sikt som ett steg till empati. Det handlar om att kommunicera och läsa av med alla sinnen. Mental hälsa och välbefinnande börjar med att man når klarhet och insikt (sinn-sikt) i sitt eget individuella tankesätt. För att sedan kunna förstå hur andra känner sig.
Min populistiska varningsklocka gick igång när jag läste om boken och såg dess framsida. Varning för amerikansk klyschklåda, utropade den. Men tack vare tips från en kär vän som är psykolog, tog jag mig an den här. Och det är jag glad för. Men metaforerna känns ganska trista, det har förmodligen sina orsaker i att pedagogiken ska vara tillgänglig för många däribland barn. Jag lyssnade på ljudboken vilket var helt okej men inte exemplariskt eftersom boken har bilder med bildtexter. Frågan är om inte översättningen ibland också haltar lite. Och kanske hade det varit på sin plats med källhänvisningar?
Det största svagheten är det knepiga tilltalet. Liksom beskäftigt. Långt från exempelvis Anna Kåvers eller Martin Forsers ljuvliga tonfall. Lyssnar vi på den föreläsaren Tina så kommer vårt barn kunna skapa ett liv hen älskar och leva lycklig i alla sina dagar. ”De [tankarna] hindrade honom från att vara en bekymmersfri och lycklig elvaåring.” Men efter att han träffade Tina vände allt. Lite så. Eller ”utan sinnsikt skulle barnet levt ett tvådimensionellt liv, som på en skärm”. Som att människor i århundranden inte klarat sig utan dessa kunskaper. Observera att jag ifrågasätter inte kunskaperna utan de propagerande formuleringarna. Däremot är jag lite tveksam till att uppmuntra små barn till självmedvetenhet. Självfokusering är ju verkligen inte bara av godo. Författarna nämner dock inget om baksidan. Inte heller något om klasstillhörighet, rasifiering, kön eller andra strukturer, privilegier eller normer.
Vill du ge dina barn gåvan att använda hela hjärnan och låta de utvecklas till sunda människor som är fullt ut sig själva? Läs då den här boken. *ler med huvudet på sned*
Obs skämt! Men så formulerar de sig, de tokiga jänkarna.
Om du har intresset och vill vara den där pålästa föräldern men saknar ork, tid eller lust så kan du läsa en sammanfattning här.
Kerstin Thorvalls ena son heter Gunnar, kanske är det om honom denna barnbok handlar. Gunnar har två äldre bröder som kallar honom småunge och som inte låter honom vara med. Mamma köper en ny fin fotboll till Gunnar – en femma – och tack vare den får han upprättelse.
Jag läste den här för min nioåring och jag tror nog att hon uppskattade den. Språket är aningen gammaldags och fotboll är väl inte precis ett favorittema. Men Thorvall skriver med en psykologisk tonvikt som gör berättelsen spännande och man känner empati med Gunnar. Dessutom vet nioåringen mycket väl hur jobbigt det kan vara med en stor bror.
Jag tycker den här har åldrats väl och rekommenderar den framförallt för fotbollsälskare och för föräldrar som uppskattar retrolitteratur.
”Och medan pappa öste upp falukorvsgryta på Gunnars tallrik och hällde mjölk i hans glas, berättade Gunnar hur fin bollen var och vad Stefan sagt och vad lagkamraterna sagt och att han hade gjort mål. Det sista måste han ju berätta två gånger.”
Kvinnoglädje är en mystisk novellsamling som Kerstin Thorvall skrev 1960. Det är hennes tredje bok. Som historiskt dokument är den intressant. Här skriver hon om hur en mamma ska tackla så kallade måsten, vårda relationen till sin man under småbarnsåren, mode, cellstoff, kolbilen som kommer, om att ha hembiträde och städhjälp. Om förlossningen av hennes tredje barn och tiden på BB. På den tiden fick man inte umgås med sitt nyfödd barn mer än korta stunder under amning. Detta gjorde att upplevelsen när man kom hem som förstabarnsmamma var svår.
Jag som Thorvall-fan känner inte alls igen det här glättiga, tillrättalagda, urvattnade närmast själlösa. Här står saker som ”långt inne i oss [kvinnor] bor alltid längtan efter ett litet barn”. Möjligen tillförde den något nytt på 60-talet. Här har hon inte ännu hittat sin karakteristiska stil som jag tydligt kunde skönja i boken som hon skrev året efter den här, Flicka i april. Det är som att hon är kvar på andra sidan. Där hon lever i idyllen och gärna vill berätta om hur härligt det är att bo i hus på landet jämför med förorten på stan. Och grannsämjan! I senare böcker förstår vi att det var mest hennes man som umgicks med grannarna och att hon fick klaustrofobi i huset.
Att läsa någons hela bibliografi blir som att följa henne i livets olika faser. När hon skriver Kvinnoglädje tycks hon fortfarande vara troende i den bemärkelsen att hon ska leva ett vanligt svenssonliv. Hon håller sina hjärnspöken för sig själv, än så länge.
Texten om boken (se bild) säger ju allt: ”…man hoppas flera kvinnor skall gå med ny iver till sina barn och hemplikter efter att ha läst den”.
Den, för mig tidigare okände, Jonathan Lindström, arkeolog och författare, har med den lockande titeln lyckas lura mig till en historielektion där jag fått uppleva vämjelse och skratt. Lura är kanske att ta i, jag är historiskt intresserad och det bör man vara för att läsa den här boken. Eller så kanske man kan bli det?
”KULTURPENISEN Innan vi tar itu med världshistoriens viktigaste aktör, det vill säga det kvinnliga könsorganet, ska vi beta av en liten uppstickare. Här berättar jag om penisens långa, krokiga historia och om artificiell insemination av jordgudinnan, en veritabel storindustri.”
Den har ett nordeuropeiskt fokus och vi får ta del av arkeologiska teorier och fornnordiska myter. Han lyfter att flera fornnordiska myter som berättats genom tiderna som skrönor faktiskt var övergrepp och han tycker att man ska sluta försköna och se dem för var de faktiskt var, uttryck för vidrigt patriarkalt våld. Författaren är genusmedveten och tydligt feministiskt bevandrad vilket givetvis är ett stort plus. Exempelvis får sig Horace Engdahl en välförtjänst skopa. He he.
Jag lär mig om arkeologen Marija Gimbutas teori om hur Europas tidiga bönder levde i matriarkat och tillbad gudinnor. Om Sveriges första författare Petrus de Dacias som också var den första svensk att beskriva förälskelsen som fanns mellan honom den tyska Kristina av Stommeln. Petrus växte upp på den gotländska landsbygden och trädde in i Visbys dominikankloster år 1250. Om Gutalagen från 1200-talet som hade en bötesprislista betitlad ”Om ofredande av kvinnor”. Där står att slå huvudduken av en kvinna kostade två marker, cirka 2000 kr idag. Tog man henne på bröstet kostade det bara 130 kr. Inget straff dömdes ut om man tog henne på könet, då det ansågs vara hennes eget fel. Jag lär mig om ”den gravida mannen” som ”föder” ut en insekt. Insekten ”var en värdig son till en värdig far”. Kanske en inspiration till Kafkas Förvandlingen? Om ATU-systemet. Om kyrkans förhållande till celibat och pedofili. Om samlagsställningar, polygami, tidelag, hederskultur och det fornnordiska övergreppsmonstret tursen. Om våldtäkt och sexslavhandel som en affärsidé och som kan ha varit en viktig faktor i Svearikets framväxt. Om Ottar och preventivmetoder (”tröska inne och skaka ute” = avbrutet samlag).
Men det som imponerar allra mest är hur fingertoppskänsligt Lindström lyckas kombinera fruktansvärda skeenden med komik. Exempel, se bildtext:
Som en mix av Ágóta Kristófs direkta språk och Karin Smirnoffs realism. Det kan knappast bli bättre! Marieke Lucas Rijneveld från Nederländerna vann International Booker price 2020 för den här helt fantastiska och obehagliga romanen, som dessvärre inspirerats av författarens egna erfarenheter.
Det handlar om det tioåriga barnet Jas som förlorar sin bror i en olycka vilket trasar sönder den djupt kristna lantbrukarfamiljen. Med livlig fantasi och magiskt tänkande, utan stöd från vuxenvärlden följer vi Jas alltmer destruktiva leverne med magont, utforskande av sexualitet och någon slags anal fas. Det är många explicita scener och extremt obehagligt.
Styrkan i den här romanen är inifrånperspektivet som författaren behärskar som ingen annan. Barnets naivistiska blick på omvärlden och barnets tolkningar av vad det ser och upplever. Detta måste läsaren smälta och sen omtolka utifrån sin egen förförståelse. Barnet legitimerar den gränslösa atmosfären. Författaren närmar sig också kön på ett sätt som fascinerar mig.
”I den kyliga luften har det kommit ett stråk av en svag syrlig doft. Något av jord och rök och knoppar, som snart ska brista. Det är i början på april.”
Här har vi 60-talets Normala människor. En trasslig kärlekssaga mellan ungdomar som söker sig själva i förhållande till omgivningen och varandra. Men Flicka i april representerar bara flickkvinnan Lenas perspektiv. Lena är liksom Marianne utstött och ensam, men med Connells talang. Den talangen imponerar på Mikael. Han är den populära killen som ska rädda Lena från sitt eländiga liv.
Titeln är tjusig. Precis som en knopp brister i våren, gör Lena.
”Flickor, som har dålig andedräkt och luktar armsvett och får sitta där med trånande ögon. Men – sen – vips, är det lilla problemet löst och livet har fått mening och innehåll. Det vill säga de har fått pojksällskap.”
”Så mycket kan komma av att en ung man ser en ung flicka.”
Det känns ju tämligen omodernt med det här självsäker-pojke-räddar-vilsen-flicka-narrativet. Jag tror att Thorvall var högst medveten om det dilemmat. Kvinnor borde inte hänga upp sina liv på män, det är reaktionärt och antifeministiskt. Problemet är att kärleken – enligt mig och många andra – ÄR meningen med livet. Eller åtminstone det viktigaste i ett liv. Och är man då kvinna och förälskar sig i män, så kan man knappast undgå denna fallgrop.
”Kanske visar Lena en beklaglig brist på stolthet. Efter en lång tids förödmjukande behandling låter hon sig bara plockas upp som en tappad vante. Så kan den tycka, som inte vet, vad ensamhet är. Men är man Lena, har man inte råd att vara stolt. Man riskerar för mycket. Den hungrige kan inte unna sig lyxen att säga nej, när han erbjuds en kaka bröd från ett hus, där han länge tiggt förgäves.”
Att läsa om Lena eller någon annan av Thorvalls karaktärer ger mig en paus från mig själv. Jag glömmer allt annat och upplever en intensiv närvaro i hennes texter. Prosan flyter så fint, formuleringarna är exakta och realismen slående. Det känns befriande att läsa om kvinnor som misslyckas, tvivlar, är fula eller blyga. Ett tema som Thorvall återkommer till är väninnor som skryter eller låtsas vara bättre än de är, och hur jobbigt det är att vara med en sådan. Jag upplever hennes böcker som en annan sorts vän, som aldrig förställer sig och som delar med sig av sitt mörker. Sin genialitet har hon inget behov av att exekvera. Det är oerhört tröstrikt.
Det här är en synnerligen emotionell affär. En läsupplevelse som fullständigt vrider om och får tårarna att rinna. Jag var tvungen att ta paus och lägga ifrån mig boken. Diskussionen om hur verk förhåller sig till person sätts på sin yttersta spets. Eftersom Yahya Hassan dog kort efter att den här boken publicerades på svenska så förstärks känslan av att dessa dikter är rop på hjälp. Ett rop som tystnat för gott. Det är för sent att rädda Hassan.
Jag tänker på behovet av igenkänning som läsare ofta efterfrågar. Om man inte alls kan koppla handlingen till sig själv uteblir engagemanget. Det är inte fallet för mig (längre). Men det är en viktig aspekt som man bör ta på allvar och kanske framförallt när det kommer till yngre läsare. Hassan var en person som gjorde kriminella handlingar och skrev poesi vilket kanske förklarar att den första boken blev en oerhörd succé. Kanske öppnade han någon liten glugg inifrån finrummet ut till unga manliga brottslingar på gatan.
Stilen är väldigt lik första boken. Där var det faderns våld och kritiken mot islam som väckte stor uppmärksamhet. Det sista föranledde ett leverne under dödshot. Tvåan fortsätter i samma ekivoka och aggressiva stil. Han diktar om att han bär skyddsväst, att han nått framgång och tjänat pengar. Angreppen är inte i samma omfattning riktade utåt som tidigare utan mot honom själv. Poesin bär verkligen upp de känslor och stämningar som det handlar om. Att kippa efter livsluft men utan att nå den, varken i finrummen eller i den undre världen. Utanförskap, våld, vapen, psykisk ohälsa, kriminalitet, svek. Han satt frihetsberövad under tiden den här texten skrevs.
”PÖBEL
JAG BESÖKTE DISKOTEKET SOM JAG BESÖKTE BIBLIOTEKET EN GÅNG I TIDEN JAG KASTADE MIG ÖVER KVINNORNA SOM JAG KASTADE MIG ÖVER BÖCKER EN GÅNG I TIDEN MEN FÖRORDET VAR FÖR LÅNGT OCH MITT ENGAGEMANG SABOTERADES FRÄMLINGAR BLEV BEKANTA OCH BEKANTA BLEV FRÄMMANDE FÖR MIG MEDAN FRÄMLINGAR VILLE LÄRA KÄNNA MIG VILLE BEKANTA INTE LÄNGRE KÄNNAS VID MIG MIN SKUGGA ÖVERGAV MIG OCH EN SKEPNAD SÄNKTE SIG ÖVER MIG SENARE BLEV JAG EN KARIKATYR AV MIG SJÄLV”
Den här romanen är oerhört omtyckt av många av mina virala läskompisar. Därför hade jag höga förväntningar.
Det börjar också mycket starkt. Första delen är jag helt såld. Jag hade (som vanligt) inte läst om handlingen innan (jag läser aldrig baksidestexter) och jag gillar hur premisserna liksom kryper fram. Vi är i framtiden, de flesta djur är utrotade. Protagonisten Franny är inte trött på livet, hon är trött på sig själv. Det är riktigt mustig feelbad.
”Det finns två världar. En är skapad av vatten och jord, av sten och mineraler. Den har en kärna, en mantel och en skorpa, och syra att andas. Den andra är skapad av skräck.”
Men sen blir det mer och mer en äventyrsroman, och det är inte min förtjusning. Men det finns ändå väldigt mycket att tycka om. Språket flyter fint. Vissa formuleringar bländar mig. Karaktärerna är komplexa och dynamiska. Det är bra driv genom hela berättelsen. Med en proffsigt mixad anakroni vindlar narrativet genom pro- och analepser. En mycket välskriven och snyggt sammansatt historia med djup. Jag gillar att författaren lyfter hur praktik förhåller sig till teori, animalisk till mänsklig och beprövad erfarenhet till vetenskap. Läsningen får mig också att fundera kring det intressanta förfaderssyndromet och genetiska minnen.
Men den är något ojämn. Bitvis slående emellanåt övertydlig på gränsen till banal. Det är en styrka att karaktärerna av båda könen är subversiva. Franny älskar havet mer än hon älskar män och med en actionhjältes brist på rädsla för fysiska hot far hon fram. Men jag fastnar sällan för bragdmän, vilket kön de än må ha. Hon slår sig hemskt mycket. Som att det ska förstärka känslan av hur tuff hon är. Och att hon ska klä av sig och bada i iskallt vatten hela tiden, som ett romantiserat självskadebeteende. Den kvinnliga mekanikern måste meka hela tiden. Och barnen är sådär übergulliga som i amerikanska filmer men sällan i verkligheten.
Jag tycker absolut ni ska läsa den här klimatdystopiska äventyrsromanen som i flera bemärkelser handlar om migration.
Senaste kommentarer